omfattar 8,385 kvkm. med omkr. 925,000 inv. (1905). Mellersta delen af landet utgöres af Lüneburghedens fortsättning, en delvis ljung- och skogbevuxen sandslätt; östra delen är en utmärkt fruktbar, kuperad nejd, och i v. utbreder sig ett 7—22 km. bredt marskland, det gamla Dithmarschen. De förnämsta vattendragen äro gränsfloderna Elbe och Eider samt Trave och Schwentine. H:s forna hufvudstad var Glückstadt. Om H:s näringar, förvaltning m. m. se Schleswig-Holstein. Det landområde, som nu kallas H., hette i äldre tider Nordalbingia och omfattade fyra landskap, Dithmarschen (i v.), Stormarn (i s.), Holstein (midt i landet) och Wagrien (i ö.), samt beboddes hufvudsakligen af sachsare, hvilka i Dithmarschen voro blandade med friser. I Wagrien bosatte sig obotriter (en slavisk stam) i förbund med Karl den store, som 804 eröfrade Dithmarschen, Stormarn och H., hvarefter de två sistnämnda länderna uppgingo i hertigdömet Sachsen, under det att Dithmarschen kom att tillhöra grefvarna af Stade. Lothar af Supplingenburg, som 1106 blef hertig af Sachsen, förlänade 1110 grefskapen H. och Stormarn åt Adolf I af Schauenburg (d. 1128). Dennes efterträdare, Adolf II (1128—64), förvärfvade 1143 Wagrien, hvilket den tyske konungen Otto I (936—973) första gången kufvat. Den krigiske och äregirige Adolf III (1164—1203, d. 1225) erhöll vid Henrik Lejonets fall Dithmarschen, men förlorade detta till Danmark 1200 och blef 1201 tillfångatagen af danske konungen Knut VI:s broder, hertig Valdemar, själf konung 1202 och senare kallad Valdemar Sejr, som 1203 tvang honom att afträda alla sina besittningar till Danmark. Hans son, Adolf IV (1203—39, d. 1261), återtog sina fäders land, sedan Henrik af Schwerin 1223 tillfångatagit Valdemar Sejr, samt blef 1225 af Valdemar erkänd som grefve af H. Sedan han 1239 nedlagt regeringen, styrde samfälldt hans båda söner, Johan I i Kiel (1239—63) och Gerhard I i Itzehoe (1239—90); först efter Johans död delades landet. Dennes söner grundade 1273 linjerna H.-Segeberg (utdöd 1308) och H.-Kiel (utdöd 1321), och 1290 bildade Gerhards söner linjerna H.-Plön, H.-Schauenburg och H.-Rendsburg. I förhållande till Tyska riket och närmaste länsherren, hertigen af Sachsen-Lauenburg, utgjorde dock H. fortfarande en politisk enhet. Den andre grefven af H.-Rendsburg, Gerhard III den store (1304—40), tilltvang sig 1330 Fyn som ärftlig förläning och 1332 hela Nörrejylland som pant för krigskostnader af konung Erik Menveds efterträdare i Danmark, Kristofer II (1319—32), samt utöfvade som sin systerson hertig Valdemars förmyndare styrelsen öfver Sönderjylland (till 1336). Hans stora välde sönderföll efter hans död, men hans son Henrik II den järnhårde (1340—85) lyckades 1375 vid danska hertigsläktens utgång bemäktiga sig Sönderjylland, hvarpå fadern 1326 vunnit anspråk, och drottning Margareta såg sig 1386 tvungen att öfverlämna detta land, som sedermera kallades Slesvig, som ärftligt län åt Henriks son Gerhard VI (1385—1404). Sedan huset H.-Plön 1390 utdött, förenade han 1403 hela H. utom området Pinneberg, som tillhörde linjen H.-Schauenburg, och Dithmarschen; på ett tåg mot dithmarscherna stupade han. Hans söner, Henrik IV (1404—27) och Adolf VIII (1427—59), kämpade med framgång omkr. 25 år mot konung Erik af Pommern, hvilken förgäfves sökte åt Danmark återvinna Slesvig. När Adolf 1459 afled utan afkomlingar, skulle de holsteinska länderna tillfallit den schauenburgska grenen och Slesvig som ledigt län indragits till danska kronan. Men danske konungen Kristian I af Oldenburg, som var Adolfs systerson, lät af ridderskapet i Slesvig och H. välja sig till dessa länders herre 1460, hvaremot han s. å. i de s. k. landsprivilegierna försäkrade, att de båda länderna aldrig skulle åtskiljas. Ej långt därefter afstod den pinnebergska linjen för 41,500 gulden från sina arfsanspråk. Förbindelsen mellan det danska Slesvig och det tyska H. stärkte på sin tid danska väldet, men skulle i framtiden bära onda frukter för Danmark. H. upphöjdes 1474 till hertigdöme af kejsar Fredrik III, och därmed införlifvades Dithmarschen, till en början dock endast till namnet. Efter Kristians död (1481) blefvo hans båda söner, Hans och Fredrik, 1482 gemensamt hyllade som hertigar af Slesvig och H., och 1490 företogo de på Gottorps slott (i södra delen af Slesvig) en delning af hertigdömena, hvarvid konung Hans (d. 1513) erhöll det efter slottet Segeberg (i Holstein) uppkallade segebergska området och Fredrik det gottorpska. När Fredrik efter sin brorson Kristian II:s afsättning 1523 valdes till konung i Danmark och Norge, upphörde denna delning af hertigdömena. Under Fredriks regering (1523—33) vann reformationen insteg i Slesvig och H. 1544 delade hans tre äldsta söner hertigdömena så, att konung Kristian III (1534—59) erhöll Sönderborg, hertig Hans d. ä. (d. 1580) Haderslev och hertig Adolf (d. 1586) Gottorp. Från denne Adolf härstammar det ryktbara holstein-gottorpska huset, som 1751—1818 satt på Sveriges tron samt ännu innehar kejsardömet Rysslands (sedan 1762) och storhertigdömet Oldenburgs (sedan 1773). Den haderslevska linjen utdog (1580) med sin stiftare, och dess område delades mellan linjerna Sönderborg och Gottorp. Gemensamt regerade dessa öfver prelater, ridderskap och städer. Den sönderborgska hade emellertid förgrenat sig i två linjer, den kungliga och den hertigliga, enär konung Fredrik II (1559—88), Kristian III:s son, 1564 gifvit några områden i Slesvig och H., ehuru utan andel i regeringen, åt sin yngste broder, Hans d. y. (d. 1622), från hvilken den ryktbara slesvig-holstein-sönderborg-augustenborgska linjen (se Augustenborg) härstammar. Medlemmarna af kungliga och gottorpska grenarna voro, såsom hertigar af H., vasaller af Romerska riket; men hertigen af H.-Gottorp var tillika för sin andel af Slesvig länspliktig under danska kronan. Enligt tysk länsrätt voro alla linjerna — äfven den hertigliga sönderborgska — arfsberättigade till H., och enligt fördraget i Odense 1579 blef samma arfsordning gällande i Slesvig. Då linjen H.-Schauenburg 1640 utslocknade, delades dess land mellan Danmark och den gottorpska grenen. (Den gottorpska andelen såldes dock 1649 till Christian Rantzau och blef 1650 förklarad för ett riksomedelbart grefskap, Rantzau, som 1721 införlifvades med den kungliga delen af H.) H:s historia under de följande århundradena bestämmes hufvudsakligen af striderna mellan den kungliga sönderborgska linjen och det gottorpska huset, hvilket