både genom äktenskapliga och politiska band förenades med Danmarks fiender, de svenske konungarna. Konung Karl IX tog till gemål en prinsessa af detta hus, hertig Adolfs dotter, Kristina. Hertig Adolfs efterträdare voro Fredrik (1586—87), Filip (1587—90), Johan Adolf (1590—1616) och Fredrik III (1616—59), som förmälde sin dotter Hedvig Eleonora med Karl X Gustaf, deltog i dennes krig mot Danmark och genom freden i Roskilde (1658) förvärfvade suveränitet öfver sin andel af Slesvig; och trots alla Danmarks fientliga mått och steg bibehölls denna suveränitet med svensk hjälp af Fredrik III:s son Kristian Albrekt (1659—94) och sonson Fredrik IV (1694—1702), Karl XII:s svåger. Under Stora nordiska kriget (1700—21), som till en del framkallades af Danmarks angrepp på Holstein-Gottorp, nödgades danske konungen i början lämna detta i fred efter Karl XII:s landstigning på Själland (1700); men 1713, efter Stenbocks kapitulation vid Tönning, bemäktigade han sig den gottorpska andelen af Slesvig, och 1721 förenades denna med den kungliga, sedan Sverige i freden i Frederiksborg (1720) förbundit sig att icke understödja Karl XII:s systerson Karl Fredriks (1702—39) anspråk på det slesvigska området. Successionsordning i hela Slesvig blef då den danska Kongeloven (af 1665), enligt hvilken arfsrätt tillkom både manliga och kvinnliga ättlingar af konung Fredrik III (1648—70), medan arfsrätten enligt 1579 års fördrag var agnatisk, men utsträckt till alla ättegrenarna af sönderborgska och gottorpska husen. — Genom hertig Karl Fredriks gifte med kejsar Peter I:s dotter Anna erhöll hans son Karl Peter Ulrik 1762 Rysslands kejsarkrona. Då han, såsom kejsare kallad Peter III, s. å. på kejsartronen efterträddes af sin gemål, Katarina II, blef hans son Paul (1762—73) hertig af H.-Gottorp, och denne afträdde sitt hertigdöme till konung Kristian VII af Danmark genom det s. k. mageskiftet 1773, men fick i ersättning Oldenburg och Delmenhorst. Dessa länder skänkte han s. å. åt sin farfars kusin Fredrik August. (En broder till denne, Adolf Fredrik. hade 1751 blifvit svensk konung.) — Hela H. hade sålunda blifvit förenadt med Danmark, men var fortfarande ett tyskt län, tills Kristian VII genom Tyska rikets upplösning 1806 blef suverän furste öfver H. Då Tyska förbundet 1815 upprättades, inträdde konungen af Danmark för H. och Lauenburg som medlem däri. Ridderskapet i H. och i det under tidernas lopp till stor del förtyskade Slesvig fordrade emellertid, att den ständerförfattning, som tyska förbundsakten garanterade H., skulle blifva gemensam för H. och Slesvig. Den "schleswig-holsteinska rörelsen" vann ökad styrka och understöd af städernas liberala borgare efter julirevolutionen 1830; landtfogden U. J. Lornsen yrkade i flygskriften "Ueber das verfassungswerk in Schleswig-H." (s. å.), att Slesvig och H. såsom en stat med egen författning och förvaltning skulle i personalunion förenas med Danmark: "blott konungen och fienden borde vara gemensamma". Konung Fredrik VI upprättade också 1834 för de båda hertigdömena en gemensam regering, på Gottorps slott, och en gemensam högsta domstol, i Kiel, men de fingo särskilda ständerförsamlingar. Jäsningen ökades, då hertig Kristian August af Augustenborg (se Augustenborg), i egenskap af hufvudman för den äldre af de båda kvarlefvande hertigliga sönderborgska linjerna, 1837 uppträdde med arfsanspråk på Slesvig och H., ifall danska konungahusets mansstam utdoge — anspråk, som voro grundade endast i fråga om Holstein. För att lugna stämningen i hertigdömena utnämnde konung Kristian VIII hertig Kristians broder Fredrik (se Augustenborg) till ståthållare och kommenderande general i Slesvig och H. (1842). Slutligen förmåddes han dock af missnöjet i Danmark att 1846 genom ett öppet bref förklara "Kongelovens" tronföljdsordning gällande i Slesvig och uttala sin önskan att äfven bevara Holstein förenadt med Danmark, hvarpå ståthållaren afgick. Men det var icke möjligt för honom eller hans efterträdare, Fredrik VII (1848—63), att kväfva den schleswig-holsteinska rörelsen; underrättelsen om februarirevolutionen i Frankrike ökade jäsningen, och 23 mars 1848 höjde schleswig-holsteinarna upprorsfanan. Kriget, hvari de upproriske erhöllo understöd af Tyska förbundet (se vidare Slesvigska krigen), slutade med upprorshärens upplösning 1851. Slesvigs och H:s ställning till Danmark ordnades därefter så, att för alla tre länderna upprättades en gemensam eller s. k. helstats-författning ("fællesforfatning"), 1855, medan hvarje land fick sin särskilda provinsförfattning. Tronföljdsfrågan afgjordes genom fördraget i London mellan de fem stormakterna och Sverige-Norge 1852, då hertig Kristian af Glücksburg (som tillhörde en yngre gren af sönderborgska huset, urspr. kallad H.-Beck) erkändes som tronföljare i Danmark och hertigdömena efter den barnlöse Fredrik VII och tronföljden inom hans släkt gjordes agnatisk. På denne hertig Kristian hade kejsar Nikolaus af Ryssland 1851 öfverflyttat sina arfsanspråk på H. såsom hufvudman för den holstein-gottorpska linjen, och äfven hertigens gemål, Louise af Hessen-Kassel, Kristian VIII:s af Danmark systerdotter, som efter sin moders och sina syskons afsägelse var närmaste arfvinge till Danmark, öfverflyttade på honom sina anspråk på danska tronen. Denna tronföljdsordning bekräftades af danska riksdagen 1853, sedan hertig Kristian af Augustenborg 1852 för sig och sin familj lofvat att aldrig framställa några anspråk på hertigdömena. — Både danskar och tyskar voro missnöjda med helstatsförfattningen, och danska regeringen måste 1858 upphäfva den i fråga om H. Senare utsöndrades detta land 30 mars 1863 ur helstaten, hvarefter en för Danmark och Slesvig gemensam författning (den s. k. "novemberförfattningen") 18 nov. s. å. utfärdades. Tre dagar förut (15 nov.) hade Fredrik VII aflidit och efterträdts af Kristian IX, och vid underrättelsen därom förklarade sig hertig Fredrik af Augustenborg för hertig i Slesvig och H. trots sin fader Kristians afsägelse. Österrike och Preussen gjorde nu gällande, att "novemberförfattningen" strede mot 1851—52 gifna löften, att Slesvig ej skulle förbindas närmare än Holstein med Danmark; och då Danmark vägrade tillåta, att de tyska stormakterna besatte Slesvig, tills den upphäfts, började dessa krig. (Se Slesvigska krigen.) Genom freden i Wien 30 okt. 1864 afträdde Danmark både H., Slesvig och Lauenburg. De mindre tyska staterna och den tyska befolkningen i hertigdömena själfva voro för dessas öfverlämnande till hertigen af Augustenborg, men genom fördraget