hjälpte 1712 konungen att enlevera hennes
halfsyster Anna Sofie. 1718 drog han till
England i en viktig beskickning, upptogs 1719 i
konseljen och, sedan hans svägerska upphöjts till
drottning, 1721 storkansler, men aflägsnades vid
konungens död 1730. — 5.
Frederik Adolf H.,
den föregåendes sonsons son, grefve till
Holsteinborg
sedan 1808, f. 18 okt. 1784, d. 21 maj 1836,
visade stor ifver för att höja skolväsendet och
väcka ett religiöst lif bland bönderna på hans
grefskap. Dessutom grundade han 1810 den första
sparbanken i Danmark och 1833 på Fuirendal en
anstalt för fattiga och föräldralösa barn, det
senare
Holsteinsminde (se d. o.). Han
hyllade tidigt idéer om större politisk frihet,
insattes 1832 i den församling af "oplyste mænd",
som skulle rådslå ang. provinsständers införande,
och blef 1835 medlem af ständerförsamlingen
i Roskilde, i hvars förhandlingar han tog
liflig del. —
<img l>
6.
Ludvig Henrik Karl Herman H.,
den föregåendes son, f. 18 juli 1815, d. 28
apr. 1892, sedan 1836 grefve af
Holsteinborg,
var 1848 medlem af den sista ständerförsamlingen
i Roskilde och 1856—63 af riksrådet; de första
åren hörde han till helstatsoppositionen, men
var 1863 en af de fyra danske länsgrefvar,
som på inbjudan besökte konung Karl
XV på Ulriksdal, och röstade s. å. för
novemberförfattningen. 1866—76 var han led. af
folketinget och hörde till, "mellempartiet",
var 28 maj 1870—14 juli 1874 konseljpresident
och hade som sådan de första striderna med
vänstern om parlamentarismen. 1877—81 och
1887—89 var han ånyo folketingsman, utan
att spela någon roll. 1866—81 var han en af
landthushållningssällskapets presidenter och
1872 president för den nordiska industri- och
konstutställningen i Köpenhamn.
En tredje gren af ätten fick 1828 rätt
att kalla sig
H.-Rathlou, efter stamgodset
Rathlousdal.
E. Ebg.
Holstein [hå'lstajn],
Franz Friedrich von, tysk tonsättare,
f. 1826 i Braunschweig, d. 1878 i Leipzig,
var först löjtnant, men egnade sig från 1853 åt
tonkonsten och studerade för M. Hauptmann. H:s
kompositioner äro ej utan originalitet. Bäst
lyckades tre operor — till hvilka han själf
skref texterna —, nämligen
Der haideschacht
(1868),
Der erbe von Morley (1872) och
Die
hochländer (1876). Dessutom skref han flera
uvertyrer, kammarmusik, diverse sångsaker,
äfvensom
Nachgelassene gedichte (1880). H. och
hans hustru stiftade ett ansenligt legat
för obemedlade musikstuderande. Biogr.
af H. v. Vesque (2:a uppl. 1902).
A. L.*
Holstein [hå'lstajn],
Friedrich von, tysk
diplomat, f. 24 april 1837 i Schwedt, d. 8 maj
1909 i Berlin, inträdde 1860 i den preussiska
diplomatiens tjänst som attaché i Petersburg,
där Bismarck då var ambassadör, och var 1863—70
legationssekreterare i olika länder. Under
1870—71 års krig följde H. vid högkvarteret
Bismarck som diplomatiskt biträde. Han blef
efter freden legationssekreterare och 1872
legationsråd i Paris, spelade en roll som
vittne i rättegången mot ambassadören grefve
Arnim 1874 och hemkallades till utrikesministeriets
politiska afdelning i april 1876, där han sedan
— till sist som förste föredragande råd med
titeln verkligt geheimeråd och excellens —
oförtrutet verkade till sin troligtvis nödtvungna
afgång i april 1906. H. var under denna långa tid
synnerligen anlitad på grund af sina omfattande
fackkunskaper och sin outtröttliga arbetsförmåga.
Under Bismarck var han dennes förtrogne medhjälpare,
men blef vid hans afgång den egentligen ledande
mannen i utrikesministeriet och bevarade denna
ställning under de följande rikskanslererna
Caprivi och Hohenlohe, till en tid äfven
under Bülow. Hans afgång våren 1906 — under
Bülows sjukdom — anses ha föranledts af de
motgångar, som mött den mot Frankrike aggressiva
Marokkopolitik, med hvilken H:s namn plägar
förknippas. H. bekymrade sig under sin bana
föga om yttre ställning; för honom var det nog
att i tysthet drifva sin vilja igenom. Hans
kvarstannande vid Bismarcks afgång var för
den gamle kanslern en missräkning, som denne
hade svårt att förlåta honom, och i pressen
plägade ofta skarpa, men troligen mestadels
oberättigade anklagelser för intrigmakeri
riktas mot den i all sin tillbakadragenhet så
energiskt verksamme och inflytelserike mannen.
V. S—g.
Holstein, Ludvig, dansk författare, f. 3
dec. 1864 nära Vordingborg, har gjort sig känd
som en fin och egendomlig, men föga produktiv
lyriker (
Digte, 1895, 2:a uppl. 1903, och det
stämningsfulla läsdramat
Tove, 1898).
Holsteinborg, danskt grefskap, i sydvästra delen
af Själland, Sorö amt, stiftades 1708 för
U. A.
Holstein (se
Holstein, dansk
adlig släkt, 4) och omfattar tre egendomar, H.,
Snedinge och Fuirendal, med tills. 1,530 har
åkerjord och 770 har skog samt ett kapital af
4,120,000 kr. Det mesta fæstegodset har efter
hand försålts. Hufvudgården H. ligger 11 km.
s. ö. om Skjelskör, invid Vordingborgbukten.
Den hette urspr. Braadegaard och hörde i den
katolska tiden under Roskilde biskopsstol,
indrogs 1536 till kronan samt kom 1562 genom
byte till släkten Trolle, som byggde gården
1598—1648 och 1707 sålde den till U. A. Holstein.
E. Ebg.
Holstein-gottorpska ätten, svensk konungaätt,
var en gren af danska oldenburgska husets
holstein-gottorpska linje (se
Gottorp och
Holstein) och regerade i Sverige
1751—1818. Konungar af denna ätt voro Adolf
Fredrik (1751—71), hans son Gustaf III (1771—92)
och sonson Gustaf IV Adolf (1792—1809, afsatt)
samt dennes farbroder Karl XIII (1809—18).
Denna ättegren utslocknade på
svärdssidan 1877 med Gustaf IV Adolfs son,
Gustaf, "prins af Vasa". — Andra grenar af den
hertigliga holstein-gottorpska linjen regera
i Ryssland (sedan 1762) och i storhertigdömet
Oldenburg (sedan 1773).
Holsteinska hästen är en god halfblodshäst,
frambringad af gamla, tunga holsteinska ston,
parade med engelska och ostpreussiska hingstar.
H. F.
Holsteinska partiet kallas ett svenskt politiskt
parti, som uppstod efter Karl XII:s död närmast
i syfte att befordra de anspråk på tronföljden,
som den unge hertig Karl Fredrik af Holstein
egde som son till Karl XII:s äldre syster Hedvig
Sofia. Partiet
