utgjordes i början endast af ett ringa fåtal, mest sådana, som haft anställning i holsteinsk tjänst eller på annat sätt voro personligt förbundna med holsteinska hofvet, och förmådde icke göra sig gällande vid riksdagarna 1719 och 1720. Men under de år, som följde sistnämnda riksdag, växte partiet raskt i betydelse. Anledningen härtill var dels den allmänna fruktan för konung Fredriks (se d. o.) planer på utvidgad makt, som förmådde vännerna af den nya författningen att gynna hans gamla medtäflare, dels på den nära förbindelse, hvari hertigen kommit till Ryssland, dit han 1721 begifvit sig. Tsar Peter fann i hertigens anspråk utmärkta medel att inblanda sig i de skandinaviska makternas politik och gynnade på allt sätt det holsteinska partiets uppsving. Vid riksdagen 1723 lyckades den holsteinske hertigens anhängare på grund af dessa förbindelser genomdrifva, att titeln "kunglig höghet" och en årlig pension tillerkändes honom af rikets ständer, hvilka därjämte gåfvo ett obestämdt löfte att vid ett kommande tronföljarval ha honom i åtanke. De lediga platserna i rådet fylldes med hertigens förklarade anhängare, och efter riksdagens slut härskade holsteinska partiet tämligen allsmäktigt öfver Sveriges regering. Ryska och holsteinska pensioner och titlar, ersättning för förlorade gods i Östersjöprovinserna m. m. utdelades åt hertigens anhängare och ökade ytterligare deras antal. Svenska regeringen afslöt 1724 ett vänskapsfördrag med Ryssland, hvari de båda makterna förbundo sig att verka för Slesvigs återställande till hertigen. Dennes förlofning s. å. med Peters äldsta dotter, Anna, väckte visserligen förstämning hos svenska allmänheten, men gaf honom nya utsikter och ny betydelse. Peters död och Katarina I:s tronbestigning följande år minskade ingalunda det holsteinska inflytandet, utan bragte det på sin höjdpunkt, då hertigens giftermål nu gick i fullbordan och den nya kejsarinnan öppet förklarade sig ämna med vapenmakt återeröfra Slesvig från Danmark. Endast Englands och Frankrikes hotelser hindrade under sommaren 1725 utbrottet af ett krig, hvari äfven Sverige med säkerhet skulle blifvit indraget. Hertigens svenska anhängare voro gripna af de djärfvaste förhoppningar; det talades om, att kejsarinnan skulle ändra ryska tronföljden till hertigens förmån eller åtminstone öfverlämna åt honom Östersjöprovinserna, och om inre oro uppstod i Ryssland, hoppades man, att hon skulle tvingas taga sin tillflykt dit och anropa svensk hjälp. En mängd äfventyrliga möjligheter till att helt plötsligt återställa Sveriges fallna storhet syntes anknyta sig vid den obetydlige holsteinske furstens arfsanspråk och pretentioner, och holsteinarna i svenska rådet funno godt att sända sin förnämsta ledare riksrådet J. Cederhielm till Ryssland i utomordentlig ambassad för att förskaffa hertigen en lämplig rådgifvare och fiska i grumligt vatten. Men öfvermåttet af holsteinska partiets makt, dess alltför stora beroende af Ryssland och faran för att Sverige skulle indragas i krig väckte besinning hos alla fosterlandsvänner. Kanslipresidenten Horn, understödd troget af konung Fredrik och af franska och engelska ministrarna, började efter hand samla kring sig alla motståndare till de holsteinska äfventyrsplanerna. Cederhielm hemkallades från Ryssland, och slutligen genomdref Horn i rådet, dock endast genom konungens dubbelröst och den döende Erik Sparres votum, att Sverige anslöt sig till de mot Ryssland fientliga västmakternas förbund, den s. k. Hannoveranska alliansen. Vid den därpå sammanträdande riksdagen 1726—27 visade det sig, att Horn ej misstagit sig om svenska folkets verkliga stämning och att holsteinska partipolitikens anhängare nu, sedan fruktan för konungens suveränitetsplaner försvunnit, voro i ohjälplig minoritet. Trots Rysslands lockelser och hotelser bekräftade riksdagen anslutningen till västmakterna, riksrådet M. Vellingk, en af holsteinska partiets främsta chefer, dömdes på grund af hvarjehanda förseelser till döden, men benådades till lifvet, och Cederhielm undgick endast genom frivillig afskedsansökan ett liknande öde. Af de öfrige holsteinarna i rådet blef N. Tessin skild från öfverstemarskalksämbetet, och andra erhöllo varning, medan rådet fylldes af säkra anhängare till Horn. Det holsteinska partiets makt i Sverige var krossad i grund. När samtidigt Katarina I:s död beröfvade hertigen allt inflytande i Ryssland och han på sommaren 1727 måste lämna detta land, voro hans glänsande utsikter med ens försvunna och hela holsteinska partiet upphörde att existera. L. S. Holsteinsk rödbrokig boskap benämnes i Holstein och Schleswig förekommande starkt korthornsblandad låglandsboskap, till färgen röd och hvit och med kombinerad göd- och mjölktyp. Fullvuxna kor väga 550—800 kg. Mjölkafkastningen varierar i medeltal mellan 2,500—3,500 kg. per år och ko. Olika slag af rasen äro Breitenburger nötboskap, Wilstermarsk-, Angel- och Tönderboskapen. H. F. Holsteinsminde [-minne], dansk uppfostringsanstalt för fattiga och föräldralösa barn af bägge könen, 15 km. från Næstved, grundlades 1833 af länsgrefve F. A. Holstein på Fuirendal, men flyttades 1840 till sin nuv. plats, som förr hette Hjortholm. Anstalten styrdes till 1870 af A. Stephensen och 1879—96 af L. Budde. E. Ebg. Holsten, da. Se Holstein. Holsten, Karl Christian Johann, tysk protestantisk teolog, f. 1825 i Güstrow, Mecklenburg, d. 1897, blef 1871 ord. professor i Bern, utnämndes 1873 af fakulteten i Jena till teol. doktor och flyttade 1876 till Heidelberg som professor. Hans märkligaste arbete är en serie exegetiska och kritiska skrifter, sammanförda under titeln Zum evangelium des Paulus und des Petrus (1868), Das evangelium des Paulus (1880—98, ofullb.) och Die drei ursprünglichen noch ungeschriebenen evangelien (1883). Holstenhus, danskt baroni, i södra delen af Fyn, stiftadt 1779 för släkten Holsten, omfattar 4 egendomar, H., Nakkebölle, Björnemosegaard och Langesö med tills. 850 har åkerjord samt 1,170 har skog. Dessutom höra till H. 850,000 kr. i kapital samt en del fæstegods. Det tillhör sedan 1906 baron A. K. Berner-Schilden-Holsten. Hufvudgården H., 4 km. ö. om Faaborg med en präktig trädgård, hette under medeltiden Findstrup; den nedbrann dec. 1908. E. Ebg. Holstenius (Holste), Lucas, tysk lärd, katolsk andlig, f. 1596 i Hamburg, d. 2 febr. 1662 i Rom, studerade från 1620 i Leiden medicin och filologi, undersökte från 1622 klassiska, särskildt grekiska, handskrifter i England och Paris. H. kom under dessa studieresor i beröring med flera svenskar.