Liksom svensken Jacob Hunterus (se d. o.) öfvergick H. till katolicismen och lämnade samma år som denne (1627) Paris. Af kardinal Franc. Barberini kallad till Rom, blef han kurator för vatikanska biblioteket och fick ett kanonikat vid Peterskyrkan. När drottning Kristina lämnat Sverige och begifvit sig söderut, sändes H. att i Innsbruck mottaga hennes katolska trosbekännelse. Drottningen skattade honom högt, och till henne testamenterade han sina lärda arbeten, af hvilka blott få utgifvits före hans död. H. hade särskildt sysselsatt sig med de grekiske geograferna, med nyplatonikerna samt de grekiske kyrkofädernas homilier. Ur hans stora samlingar ha senare forskare öst; redan Kristina ställde dem till forskares förfogande, bl. a. har Joh. Schefferus begagnat dem. En samling af H:s latinska dikter utgafs under hans lifstid; hans bref till åtskilliga lärde publicerades däremot först 1817 af Boissonade. E. Wrgl. Holstensborg, danskt kolonidistrikt på Grönland, hör till södra inspektoratet och sträcker sig från Nordre Strömfjord 173 km. mot s. 666 inv. (1901), hvaraf 6 européer. Den egentliga kolonien H. ligger på 66° 55′ n. br. E. Ebg. Holsterhausen, by i preussiska reg.-omr. Arnsberg (Westfalen). 8,424 inv. (1905). Stenkolsgrufvor. J. F. N. Holsöe [hå'lsö], Karl, dansk målare, f. 1863 i Aarhus, studerade vid akademien i Köpenhamn, målar landskap och interiörer med mycken delikatess i stämningsstudiet. Han är representerad i danska konstmuseet, i Göteborgs museum och i nya pinakoteket i München. G—g N. Holtavörðuheiði, isländsk högslätt, mellan Hrutafjordens och Borgarfjordens dalgångar. Öfver H., som nämnes på många ställen i sagorna, går vägen mellan Myrarsyssla och Hunavatnssyssla. C. R.* <img l>

Holtei [hå'ltaj], Karl Edward von, tysk skriftställare, f. 24 jan. 1798 i Breslau, d. 12 febr. 1880, lämnade studiebanan af böjelse för teatern, debuterade 1819, som Mortimer i Schillers "Maria Stuart", på Stadtteatern i Breslau, men lämnade scenen redan 1821 och vardt i stället sekreterare och litteratör vid samma teater. 1823 flyttade han till Berlin, där han skref de med bifall mottagna lustspelen Die wiener in Berlin ("Far och son, eller Den ena för den andra", uppf. 1830) och Die berliner in Wien, vådevillen Der alte feldherr (1829; "Den gamle fältherren", uppf. 1835), Lenore m. fl. Efter ett kort engagemang i Darmstadt återvände han 1830 till Berlin samt skref bl. a. texten till Gläsers romantisk-komiska opera Des adlers horst ("Örnnästet", uppf. och tryckt 1837) och skådespelet Der dumme Peter ("Dumme Peter", uppf. 1837). 1837—39 dirigerade han teatern i Riga och vistades därefter på olika ställen, till dess han, i början af 1840-talet, öfvertog ledningen af teatern i Breslau. Från 1850 lefde han åter omväxlande i flera af Tysklands städer, men flyttade sedan ånyo till Breslau. Utom dramatiska arbeten (däribland Lorbeerbaum und bettelstab, 1840, Shakespeare in der heimat, s. å.), af hvilka flera än här nämnts uppförts i Sverige och som utkommo samlade under titeln Theater (1845; ny uppl. 1867), utgaf han åtskilliga diktsamlingar, af hvilka Schlesische gedichte (1830; 22:a uppl. 1905), skrifna på den schlesiska munarten, och Deutsche lieder (1834; 2 :a uppl. 1836) ofta lyckligt träffa folktonen. Königslieder (1870; 3:e uppl. 1878) framkallades af det framgångsrika kriget mot Frankrike. H. författade äfven några romaner, som visserligen delvis lida af löshet i kompositionen, men ega friska och lefvande skildringar ur lifvet. Die vagabunden (1851, 9:e uppl. 1903; "Vagabonderna", 1860) skildrar H:s egna erfarenheter från teatrarna; Christian Lammfell (1853; 5:e uppl. 1906) behandlar schlesiska motiv; dessutom kunna nämnas Die eselsfresser (1860) och samlingen Erzählende schriften (1861—66, 39 bd). Själfbiografiska äro Vierzig jahre (1843—50, 8 bd; 4:e uppl. 1898), Noch ein jahr in Schlesien (1864, 2 bd) och Fürstbischof und vagabund (1882). H. utgaf äfven litteraturhistoriskt viktiga brefsamlingar, såsom "Briefe an Ludwig Tieck" (1864, 4 bd) och "Dreihundert briefe". Till svenska öfversattes 1864 två samlingar brottmålshistorier. Se biografier öfver H. af Kurnik (1880) och Storch (1898) samt Lindau, "H:s romane" (1904). Minnesmärken öfver H. restes 1882 i Breslau och 1902 i Kirschberg. R—n B. Holten, Karl Valentin, dansk fysiker, f. 1818, d. 1886, var urspr. i smedslära, men började 1837 studera och tog 1841 polyteknisk examen. S. å. blef han amanuens hos H. K. Örsted och började 1842 hålla föreläsningar i stället för denne samt blef 1847 docent vid polytekniska läroanstalten. 1849 blef han student och lektor vid universitetet, 1852 professor och var 1872—83 tillika direktör för den polytekniska läroanstalten. Skrifter: Læren om naturens almindelige love (1857; 8:e uppl. 1884), Lysets naturlære (1861), Forelæsninger over kemisk fysik (1877) och Forelæsninger over mekanisk fysik (1878) samt Om toner og farver (1878). E. Ebg. Holter, Iver Paul Frederik, norsk tonsättare, f. 1850 i Gausdal, blef student 1869 och tänkte bli läkare, egnade sig sedan åt musiken samt utbildade sig 1876—79 i Leipzig hos Jadassohn, Richter och Reinecke och i Berlin 1879—82. Efter Grieg öfvertog han 1882 dirigentplatsen i musiksällskapet Harmonien i Bergen och blef 1886 dirigent för Musikföreningen i Kristiania, där han äfven dirigerar Haandværkersangforeningen och en blandad kör. Utom åtskilliga stycken för piano och mindre sånger har H. skrifvit en stråkkvartett, idyllen Norsk St. Hanskveld, för stråkorkester, en symfoni för stor orkester, några kantater samt musik till Götz v. Berlichingen, hvaraf han ock gjort en svit. H:s kompositioner äro kraftfulla och gedigna. Han deltog som dirigent i andra nordiska musikfesten i Stockholm 1897 och konserterade där 1904 med sin nämnda manskör. O. A. Ö. (E. F—t.) Holthausen, Ferdinand Karl Wennemar, germanist, f. 1860 i Soest, Westfalen, vardt 1892 e. o. professor i Giessen samt 1893 professor i germanska språk vid Göteborgs högskola och 1900