Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Homarus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intryck. Detta beror på
regelmässighet, ordning och enkelhet.
S—e.
Home [hå͡u’m], sir Everard, engelsk kirurg,
f. 1756 i Edinburgh, d. 1832 i Chelsea,
utgaf 1788 A dissertation on the proprieties
of pus, som väckte stor uppmärksamhet,
blef 1803 konungens lifkirurg, sedermera
honorarieprofessor vid College of surgeons
och (1813) baronet, m. m. Skrifter: Practical
observations of the treatment of stricture in
the urethra (1795, många uppl.), Treatment of
ulcers on the legs (1797), Observations on cancer
(1805), On the treatment of the diseases of the
prostata gland (1811, många uppl.), Lectures on
comparative anatomy (4 bd, 1814—22). Dessutom
utgaf H. två af sin svåger John Hunters
efterlämnade arbeten.
R. T—dt.
Homéer. Se Homoier.
Homel l. Gomel, stad i ryska
guv. Mohilev, vid Dnjeprs biflod Sosj. 36,846
inv. (1897). Stora sockerraffinaderier samt
handel med trävaror och landtmannaprodukter,
särskildt humle.
(J. F. N.)
Homén. 1. Ernst Alexander H.,
finsk universitetslärare, f. 14 sept. 1851 i
Pieksämäki, Savolaks, blef student i Helsingfors
1869, filos. kandidat 1873, med. kandidat 1875,
med. licentiat 1879 och med. doktor 1881. Han
förordnades till docent 1880 i kirurgisk patologi
och 1882 i patologisk anatomi samt utnämndes
1886 till professor i sistnämnda ämne. Skrifter:
Den variga lungsäcksinflammationens operativa
behandling (gradualafh. 1879) och Contribution
expérimentale à la pathologie et à l’anatomie
pathologique de la moelle épinière (specimen för
professur 1885) samt ett stort antal afhandlingar
af kliniskt, experimentel-patologiskt,
patologisk-anatomiskt och bakteriologiskt
innehåll. På H:s institut har af hans många
lärjungar en mängd vetenskapliga undersökningar
inom nyssnämnda område utförts. Sedan 1905
utgifvas dessa under titeln "Arbeiten aus
dem pathologischen institut der universität
Helsingfors".
2. Viktor Teodor H., den föregåendes broder,
finsk fysiker, f. 3 juli 1858 i Pieksämäki,
student 1876, filos. kand. 1881 och licentiat
1884, docent i fysik 1886 och förste innehafvare
af Pippingsköldska professuren i tillämpad fysik
vid Helsingfors’ universitet 1898. Hans förnämsta
arbeten äro: Über die electricitätsleitung der
gase (i Finska Vet. soc:s "Acta", XVI—XVII),
Der tägliche wärmeumsatz im boden und die
wärmestrahlung zwischen himmel und erde
(1898) och Om jordtemperaturbestämningar
(s. å.). Sedan 1902 har H. förestått å finsk sida
de hydrografiska undersökningarna af Finska viken
och Bottenhafvet samt utgifvit Hydrographische
untersuchungen im nördlichen teile der Ostsee, im
Bottnischen und Finnischen meerbusen 1898—1904
(1907). Under ofärdsåren 1899—1904 var H. en
af det passiva motståndets främste förkämpar. I
början af juli 1904 fördes han fängslad till
Petersburg, där honom ålades förvisning från
Finland på fem år. Han erhöll dock redan febr.
1905 rätt att återvända och valdes
till representant i prästeståndet vid
landtdagen 1905—06. Sina politiska uppsatser
från sagda år utgaf han
1906 under titel Vårt passiva motstånd.
1908 och 1909 invaldes han i landtdagen
som medlem af ungfinska partiet.
1. R. T—dt. 2. T. C.
Homeoklamydeisk, bot. Se Homoioklamydeisk.
Homeomer, bot. Se Lafvar.
Homeomerer. Se Homoiomerer.
Homeopat, utöfvare eller anhängare af homeopati
(se d. o.).
Homeopati, Homöopati (af grek. homoios, lika,
och pathos, lidande), med., en läkemetod, som
i många skrifter (ifrån 1796) framställdes af
S. Hahnemann (se denne). Första anledningen till
denna nya metod gafs af det resultat, hvartill
ett själfförsök med kinadekokt ledde. Hahnemann
fick däraf ett "frossanfall", och då kina botar
frossa, drog han däraf den slutsatsen, att en
sjukdom botas af det läkemedel, som framkallar
samma symtom som sjukdomen (lat. similia
similibus curantur, lika botas med lika),
den s. k. likhetslagen, homeopatiens
grundregel. Från denna metod skiljer
Hahnemann den antipatiska (af grek. anti,
emot, och pathos, lidande), då sjukdoms- och
medikamentssymtomen äro hvarandras motsatser,
och den allopatiska (af grek. allos, annan,
och pathos, lidande), då de stå i ett obestämdt
och främmande förhållande till hvarandra — såsom
enligt Hahnemann i allmänhet var fallet inom
den vanliga medicinen, mot hvilken han kämpade. I
regel kan endast den homeopatiska metoden bota
sjukdomarna. Dessas egentliga orsak och väsen
äro oss förborgade. Hahnemann nämner i sin
sjukdomslära, patologi, vissa sjukdomsorsaker —
vid kroniska åkommor, t. ex. syfilis, sycosis
och, framför allt, psora, skabb (urskabb) — men
uppfattar dessa ytterst mystiskt som orsak till
en "otalighet af sjukdomsformer". En hel del af
de homeopatiska läkemedlen kallas "antipsoriska",
emedan de användas att bekämpa dessa på psora
beroende (öfver 100) följdsjukdomar. Men de anses
dock icke träffa och häfva sjukdomsorsaken,
utan verka på annat sätt. Hvad läkarna
enligt Hahnemann kunna iakttaga och bota, är
sjukdomarnas symtom, hvilkas sammanfattning utgör
själfva sjukdomen. Mot denna reagerar kroppen med
motsatta (antipatiska) yttringar för att drifva
ut densamma, men ofta förgäfves. Tillfogar nu den
homeopatiske läkaren det rätta medlet i lämplig
dos, framkallas häraf en "medikamentssjukdom"
med symtom, som skola gå i samma riktning som
den förut befintliga sjukdomens. Då nu emellertid
(enligt Hahnemann) samma organ icke kan hysa två
"sjukdomar" med lika symtom — den ursprungliga
åkomman och "medikamentssjukdomen" — och då
vidare "medikamentskraftens verkan är absolut",
d. v. s. afgjordt öfverlägsen den ursprungliga
sjukdomen, så förtränges och upphäfves denna
under medverkan af kroppens egen reaktion.
"Medikamentssjukdomen" åter slutar af sig själf,
så snart man upphör att ge läkemedlet — och
den sjuke är botad(!). Af största vikt är, att
läkemedlen ges i homeopatisk, d. v. s. ytterst
liten dos, och att de tillredas noggrant på
det af Hahnemann föreskrifna sättet. Den
sjuka organismen är ytterligt känslig och
tål icke de, af vanliga läkare gifna, stora
doserna. Därjämte erhålla läkemedlen just genom
den noggranna utspädningen eller utrifningen,
den s. k. "potenseringen", alldeles nya
egenskaper, som göra dem värdefulla för botande
af sjukdomssymtomen. Medikamenten bestå
mest af pulver, små gryn eller droppar. Af en
"urtinktur" (en spritlösning af 1 del verksamt
ämne på t. ex. 10 delar sprit) tages 1 droppe
och sättes till 99 droppar sprit eller vatten
samt omskakas väl ("1:sta centesimalförtunningen"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
