intryck. Detta beror på regelmässighet, ordning och enkelhet. S—e. Home [hå͡u'm], sir Everard, engelsk kirurg, f. 1756 i Edinburgh, d. 1832 i Chelsea, utgaf 1788 A dissertation on the proprieties of pus, som väckte stor uppmärksamhet, blef 1803 konungens lifkirurg, sedermera honorarieprofessor vid College of surgeons och (1813) baronet, m. m. Skrifter: Practical observations of the treatment of stricture in the urethra (1795, många uppl.), Treatment of ulcers on the legs (1797), Observations on cancer (1805), On the treatment of the diseases of the prostata gland (1811, många uppl.), Lectures on comparative anatomy (4 bd, 1814—22). Dessutom utgaf H. två af sin svåger John Hunters efterlämnade arbeten. R. T—dt. Homéer. Se Homoier. Homel l. Gomel, stad i ryska guv. Mohilev, vid Dnjeprs biflod Sosj. 36,846 inv. (1897). Stora sockerraffinaderier samt handel med trävaror och landtmannaprodukter, särskildt humle. (J. F. N.) Homén. 1. Ernst Alexander H., finsk universitetslärare, f. 14 sept. 1851 i Pieksämäki, Savolaks, blef student i Helsingfors 1869, filos. kandidat 1873, med. kandidat 1875, med. licentiat 1879 och med. doktor 1881. Han förordnades till docent 1880 i kirurgisk patologi och 1882 i patologisk anatomi samt utnämndes 1886 till professor i sistnämnda ämne. Skrifter: Den variga lungsäcksinflammationens operativa behandling (gradualafh. 1879) och Contribution expérimentale à la pathologie et à l'anatomie pathologique de la moelle épinière (specimen för professur 1885) samt ett stort antal afhandlingar af kliniskt, experimentel-patologiskt, patologisk-anatomiskt och bakteriologiskt innehåll. På H:s institut har af hans många lärjungar en mängd vetenskapliga undersökningar inom nyssnämnda område utförts. Sedan 1905 utgifvas dessa under titeln "Arbeiten aus dem pathologischen institut der universität Helsingfors". 2. Viktor Teodor H., den föregåendes broder, finsk fysiker, f. 3 juli 1858 i Pieksämäki, student 1876, filos. kand. 1881 och licentiat 1884, docent i fysik 1886 och förste innehafvare af Pippingsköldska professuren i tillämpad fysik vid Helsingfors' universitet 1898. Hans förnämsta arbeten äro: Über die electricitätsleitung der gase (i Finska Vet. soc:s "Acta", XVI—XVII), Der tägliche wärmeumsatz im boden und die wärmestrahlung zwischen himmel und erde (1898) och Om jordtemperaturbestämningar (s. å.). Sedan 1902 har H. förestått å finsk sida de hydrografiska undersökningarna af Finska viken och Bottenhafvet samt utgifvit Hydrographische untersuchungen im nördlichen teile der Ostsee, im Bottnischen und Finnischen meerbusen 1898—1904 (1907). Under ofärdsåren 1899—1904 var H. en af det passiva motståndets främste förkämpar. I början af juli 1904 fördes han fängslad till Petersburg, där honom ålades förvisning från Finland på fem år. Han erhöll dock redan febr. 1905 rätt att återvända och valdes till representant i prästeståndet vid landtdagen 1905—06. Sina politiska uppsatser från sagda år utgaf han 1906 under titel Vårt passiva motstånd. 1908 och 1909 invaldes han i landtdagen som medlem af ungfinska partiet. 1. R. T—dt. 2. T. C. Homeoklamydeisk, bot. Se Homoioklamydeisk. Homeomer, bot. Se Lafvar. Homeomerer. Se Homoiomerer. Homeopat, utöfvare eller anhängare af homeopati (se d. o.). Homeopati, Homöopati (af grek. homoios, lika, och pathos, lidande), med., en läkemetod, som i många skrifter (ifrån 1796) framställdes af S. Hahnemann (se denne). Första anledningen till denna nya metod gafs af det resultat, hvartill ett själfförsök med kinadekokt ledde. Hahnemann fick däraf ett "frossanfall", och då kina botar frossa, drog han däraf den slutsatsen, att en sjukdom botas af det läkemedel, som framkallar samma symtom som sjukdomen (lat. similia similibus curantur, lika botas med lika), den s. k. likhetslagen, homeopatiens grundregel. Från denna metod skiljer Hahnemann den antipatiska (af grek. anti, emot, och pathos, lidande), då sjukdoms- och medikamentssymtomen äro hvarandras motsatser, och den allopatiska (af grek. allos, annan, och pathos, lidande), då de stå i ett obestämdt och främmande förhållande till hvarandra — såsom enligt Hahnemann i allmänhet var fallet inom den vanliga medicinen, mot hvilken han kämpade. I regel kan endast den homeopatiska metoden bota sjukdomarna. Dessas egentliga orsak och väsen äro oss förborgade. Hahnemann nämner i sin sjukdomslära, patologi, vissa sjukdomsorsaker — vid kroniska åkommor, t. ex. syfilis, sycosis och, framför allt, psora, skabb (urskabb) — men uppfattar dessa ytterst mystiskt som orsak till en "otalighet af sjukdomsformer". En hel del af de homeopatiska läkemedlen kallas "antipsoriska", emedan de användas att bekämpa dessa på psora beroende (öfver 100) följdsjukdomar. Men de anses dock icke träffa och häfva sjukdomsorsaken, utan verka på annat sätt. Hvad läkarna enligt Hahnemann kunna iakttaga och bota, är sjukdomarnas symtom, hvilkas sammanfattning utgör själfva sjukdomen. Mot denna reagerar kroppen med motsatta (antipatiska) yttringar för att drifva ut densamma, men ofta förgäfves. Tillfogar nu den homeopatiske läkaren det rätta medlet i lämplig dos, framkallas häraf en "medikamentssjukdom" med symtom, som skola gå i samma riktning som den förut befintliga sjukdomens. Då nu emellertid (enligt Hahnemann) samma organ icke kan hysa två "sjukdomar" med lika symtom — den ursprungliga åkomman och "medikamentssjukdomen" — och då vidare "medikamentskraftens verkan är absolut", d. v. s. afgjordt öfverlägsen den ursprungliga sjukdomen, så förtränges och upphäfves denna under medverkan af kroppens egen reaktion. "Medikamentssjukdomen" åter slutar af sig själf, så snart man upphör att ge läkemedlet — och den sjuke är botad(!). Af största vikt är, att läkemedlen ges i homeopatisk, d. v. s. ytterst liten dos, och att de tillredas noggrant på det af Hahnemann föreskrifna sättet. Den sjuka organismen är ytterligt känslig och tål icke de, af vanliga läkare gifna, stora doserna. Därjämte erhålla läkemedlen just genom den noggranna utspädningen eller utrifningen, den s. k. "potenseringen", alldeles nya egenskaper, som göra dem värdefulla för botande af sjukdomssymtomen. Medikamenten bestå mest af pulver, små gryn eller droppar. Af en "urtinktur" (en spritlösning af 1 del verksamt ämne på t. ex. 10 delar sprit) tages 1 droppe och sättes till 99 droppar sprit eller vatten samt omskakas väl ("1:sta centesimalförtunningen"