eller "potensen"). Af denna blandning sättes 1 droppe till 99 droppar lösningsmedel (2:dra förtunningen") o. s. v., ända till 30:e förtunningen, d. v. s. 1 del på 1 decillion delar lösningsmedel. Vissa af Hahnemanns efterföljare ha gått ända till 200:e förtunningen. Ju kraftigare medlet och ju häftigare sjukdomen är, desto längre måste förtunningen drifvas. Därvid (och genom den kraftiga gnidningen eller skakningen) "lösgöres läkemedlets kraft ur materiens bojor" och meddelar sig äfven åt utspädningsmedlet — hvaraf det (färdiga) medikamentets underbara verkan härrör. T. o. m. luktande på en torkad decilliondel eller 1—2 upplösta decilliondelar af medikamentet botar enligt Hahnemann "tryggast och säkrast" resp. sjukdomar, de äro verksamma i åratal, äfven om ingen lukt förnimmes ur kärlet, och på personer, som ej ha lukt(!). — För att kunna finna läkemedel med lika symtom, som det sjukdomsfall erbjuder, hvilket man skall behandla, ha de homeopatiska läkemedlen undersökts på friska — många ha Hahnemann och hans lärjungar pröfvat på sig själfva — och de ha därvid utan spår till omdöme antecknat alla möjliga och omöjliga känningar och tillfälliga iakttagelser, ända till 800—900, ja öfver 1,000 för ett enda läkemedel. Valet af medicin sker nu så, att man (med hjälp af särskilda uppslagsböcker) uppletar det medel, bland hvars 800—900 symtom återfinnas så många som möjligt af den sjukes symtom. Det så funna medlet användes därpå i homeopatisk dos. Denna ytterst tungrodda apparat kommer naturligen ofta i daglig homeopatisk praktik icke till minutiös användning. Ej sällan leder ett eller annat symtom läkarens tanke på något visst medel, och så använder han detta nästan på en slump. Härigenom komma icke sällan fall af samma sjukdom att behandlas den ena gången med ett, den andra med ett annat läkemedel. Utom vanliga, ibland äfven i och för sig verkligt kraftiga medel (opium, räfkaka, belladonna, kvicksilfver, kloral, kina, arsenik, fosfor m. m.) använda homeopaterna dels många i den vanliga medicinen mindre eller ej alls använda droger, dels saker sådana som blyerts, kol, ostron- och äggskal, nikt o. s. v. Ofta bestå de homeopatiska "medikamenten" af socker, stärkelse o. d. utan spår till verksamma ämnen. Illasmakande läkemedel, operationer eller annan smärtsam, mera ingripande behandling användes icke. — Homeopatien framträder med anspråk på att vara den sanna läkekonsten. Vid sitt första framträdande gjorde den otvifvelaktigt värdefulla tjänster, framför allt därigenom, att den påbjöd användning af blott ett medel i sänder (i st. f. tjogtals), att den ej i tid och otid använde de då allmänt brukliga kraftuttömmande åderlåtningarna, häftiga kräkmedlen och drastiska afföringsmedlen samt att den förenklade och reglerade diet och lefnadssätt, förbjöd "kaffe, te, brännvin" m. m. Den vetenskapliga medicinen och den lidande mänskligheten ha häraf dragit betydande fördel. Men numera äro homeopaternas påståenden om öfverlägsna behandlingsresultat i det hela grundade på felaktiga slutsatser. Då många homeopater sakna all läkarutbildning eller grundlig sådan, och då vidare uppdagandet af sjukdomsorsaken (diagnosen) för dem är utan praktisk betydelse — de behandla ju blott symtom —, så ställa de ofta felaktiga och lösliga diagnoser. Därpå grunda sig uppgifterna om botande af såsom obotliga allmänt ansedda sjukdomar (kräfta o. d.) genom homeopatisk medicin. (Några homeopater drifva numera ögondiagnos, se d. o.) — Karakteristiskt för homeopatien är, att den ofta uppträder med en viss religiös färg, med afvoghet mot den vanliga medicinen och dennas idkare, särskildt mot vaccination och vivisektion — ej sällan mot exakt vetenskap i allmänhet —, men med förkärlek för allehanda naturläke- och vattenkurer, vegetarianism m. m. I utlandet, framför allt i Amerika, finnas många homeopatiska läkare, läroanstalter, sjukhus, apotek, farmakopéer m. m. I Sverige ha hittills blott mycket få läkare egnat sig åt homeopati, och de på senare år gjorda försöken att erhålla ett homeopatiskt sjukhus samt offentlig undervisning i ämnet ha ännu ej krönts med framgång. Mycken homeopatisk "medicin" införes dock till vårt land och utprånglas bland allmänheten, hvarjämte vissa kvacksalfvare opåtalt drifva homeopatisk praktik i stor skala, till stor skada för andras kassa och hälsa (ej genom läkemedlens skadlighet i och för sig utan därigenom, att de sjuke så ofta af homeopatisk behandling hindras att i tid komma till en förnuftig behandling). Om elektrohomeopati se d. o. Litt.: Hahnemanns skrifter, P. J. Liedbecks öfv. af dennes "Organon för den rationella läkekonsten" (1835) och "Homeopatiens hufvudläror granskade af D." (prof. G. v. Düben, 1855) samt C. G. Santesson, "Några ord om homöopatien" (1907). C. G. S. Homeoplasi, bot. Se Homioplasi. Homeotypisk, bot. Se Reduktionsdelning. Homer. Se Homeros. Homerider l. Homeros' ättlingar kallades i främsta rummet en forntida, på ön Chios bosatt sångarsläkt, hvilken gjorde anspråk på att härstamma från Homeros, och inom hvilken episk diktning säkerligen under många generationer idkades som en ärftlig tradition. Benämningen öfverflyttades sedan på öfriga sångarskolor, hvilka idkade episk skaldekonst efter homeriskt mönster, äfvensom på dem, hvilka som rapsoder (se d. o.) offentligen föredrogo homeriska dikter. A. M. A. Homeriska frågan. Se Homeros. Homeriska tidehvarfvet. Se Grekland, sp. 235. Homeriskt skratt, ett af hjärtat gående, skallande, långvarigt skratt, så kalladt, emedan den grekiske skalden Homeros på några ställen (t. ex. i Iliaden I, 599) skildrar gudarnas skratt såsom varande af den arten ("outsläckligt"). Homeriter. Se Sabéer. Homeros (grek. Ὅμηϱοϛ, lat. Homerus), Homer, forngrekisk skald. Vid själfva tröskeln till forngrekiska litteraturen och som dess äldsta bibehållna minnesmärken möta oss två storartade episka skaldeverk, Ilias (Iliaden) och Odysseia (Odysséen), hvilkas ämne är hämtadt från trojanska kriget och därmed sammanhängande tilldragelser. Som deras författare uppgåfvo grekerna samstämmigt skalden H., och honom tillade den gängse sägnen dessutom flera andra dikter, af hvilka ännu finnes i behåll ett antal hymner och epigram, samt den s. k. Batrachomyomachia ("striden mellan grodor och råttor"), en Iliaden parodierande komisk hjältedikt. Redan tidigt var man dock på det klara med, att dessa dikter