tillkommit under senare och delvis vidt skilda tider, hvadan endast Iliaden och Odysséen kunna göra anspråk på att gälla som "homeriska sånger". — Iliaden för oss direkt in i krigshändelserna utanför Troja. Redan in på tionde året har det genom den sköna Helenas bortröfvande upptända kriget mellan greker, här kallade akéer, danaer, argeier (argiver), och trojaner rasat med växlande framgång. Men nu synes det på väg att afgöras till grekernas fördärf därigenom, att Akilles, myrmidonernas höfding och grekernas stridbaraste hjälte, djupt förolämpad af öfverbefälhafvaren, konung Agamemnon, vägrar att vidare deltaga i striden. Utan honom kunna grekerna ej hoppas på en lycklig utgång af kriget, helst som hans moder, gudinnan Thetis, genom sina böner bevekt Zeus att gifva trojanerna seger, så att grekerna må få dyrt gälda den hennes son tillfogade skymfen. Trojanerna, anförda af den väldige Hektor, storma redan det grekiska lägret och sätta eld på en del af skeppen. Vid denna öfverhängande fara tillåter Akilles omsider sin vän och vapenbroder Patroklos att, iklädd Akilles' egen gudasmidda vapenrustning, i spetsen för myrmidonernas skaror rycka ut mot fienden. Efter glänsande vapenbragder stupar Patroklos för Hektors lans, och med knapp nöd lyckas man rycka hans lik ur fiendens händer. Vid sorgebudskapet härom upptändes Akilles af begär att hämnas vännens död och låter sin harm öfver den lidna oförrätten fara, sedan dessutom Agamemnon gifvit honom fullständig upprättelse. Hans uppträdande ger sakerna en ny vändning. Oemotståndligt bryter han fram i striden, i hvilken med Zeus' tillstånd gudarna själfva taga del. Grekerna segra, trojanerna fly, och själfve Hektor ryggar tillbaka för att sammandrabba med den fruktansvärde. Han tvingas dock slutligen att hålla stånd och faller, genomborrad af Akilles' lans, hvarefter hans blodiga lik bortsläpas i stoftet, bundet vid segrarens stridsvagn. I nio dagar firas sedan med stor pomp Patroklos' likbegängelse, och hvarje dag släpas ånyo Hektors lik kring grafkullen, till dess Akilles slutligen låter beveka sig att utlämna det till Hektors åldrige fader, Priamos, Trojas konung, som bönfallande infunnit sig i hans tält, hvarefter Iliaden slutar med Hektors af trojanerna anordnade jordafärd. — Odysséens handling är förlagd vid pass tio år senare, då hjälten Odysseus, Ithakas härskare, hvilken likaledes med utmärkelse deltagit i kriget, efter mångåriga irrfärder och vedermödor ensam och okänd återkommer till sin ö, där han finner sin trogna gemål, Penelopeia, omhvärfd af närgångna och pockande friare, hvilka på det skamlösaste sätt föröda hans hus. Med gudinnan Athenas hjälp och understödd af sin son Telemachos samt ett par trogna tjänare lyckas han omsider taga hämnd på friarna och inträda i sin länge saknade husliga lycka. Vid sidan af denna hufvudhandling, som bl. a. gifver oss en klar och tilltalande bild af den grekiska hjältetidens husliga lif, meddelas i vidlyftiga episoder upplysning äfven om föregående tilldragelser, beträffande såväl krigshändelserna som Odysseus' egna irrfärder och åtskilliga af de hemvändande hjältarnas öden. De homeriska sångerna, i hvilka grekerna skådade den trogna spegelbilden af sin egen sköna hjälteålder, ha på deras hela kulturutveckling öfvat ett omätligt inflytande. Man har kallat dessa sånger "grekernas bibel" och därmed har man i själfva verket sagt snarare för litet än för mycket. Ty ej blott i religiöst och sedligt, utan äfven i konstnärligt, vetenskapligt och politiskt hänseende gällde de som den högsta auktoritet. För den episka skaldekonsten (se Epos) utgöra dessa dikter genom sitt lugna, naiva, sinnligt åskådliga och natursanna, men på samma gång ideala, framställningssätt de för alla tider gällande typiska mönstren. Såväl versmåttet (daktylisk hexameter) som i hufvudsak äfven deras egendomliga på jonisk språkbotten, men med tillsatser af eoliska element, konstnärligt utbildade skaldespråk förblefvo den traditionellt giltiga formen för det grekiska epos och därmed närmast besläktade diktarter. Men äfven för öfriga slag af skaldekonst ha de varit af stor betydelse. Aischylos kallar själf sina högstämda sorgespel för brödsmulor, fallna från Homeros' rika bord; och om Sofokles, den fulländade mästaren i tragisk diktning, ha hans landsmän som det högsta beröm uttalat, att han bland alla dramatiske skalder är den mest homeriske. När Herodotos säger, att H. jämte Hesiodos åt grekerna skapat själfva deras gudar, eger detta sin riktighet så till vida, som dessa gudar redan i hans sånger erhållit sin typiska gestalt. Det är förnämligast från H., som under följande tider skalder och konstnärer hämtat sina ingifvelser för gudaidealens framställande i ord och bild. Men äfven den filosofiske tänkaren och häfdatecknaren sökte gärna hos H. ett stöd för sina åsikter. De homeriska sångerna sattes i barnens hand som underlag för den första bokliga undervisningen och tillika som det yppersta medel att väcka och dana deras sinne för allt ädelt och skönt, och åt den mogne mannen erbjödo de under lifvets alla förhållanden den rikaste skatt af visdom och uppbyggelse. — Vid den stora betydelse, som tillerkändes de homeriska sångerna, förvånas man öfver den fullkomliga ovisshet, som råder rörande H:s person, fädernesland och lefnadstid. Den i forntiden gängse sägnen, att han varit blind, hvilken man velat stödja äfven genom en misslyckad tolkning af hans namn, har sin grund i hans obehöriga identifierande med författaren till en af de s. k. homeriska hymnerna, hvilken själf gifver sig tillkänna som en blind sångare från Chios. En forntida minnesvers uppräknar sju, till större delen i det asiatiska Jonien och på Arkipelagens öar belägna, städer som täflande om äran att vara skaldefaderns födelseort, och i själfva verket delades detta anspråk af ännu flera. Ej mindre stridiga äro uppgifterna om hans lefnadstid, hvilken af några forntida skriftställare förlägges redan i 11:e årh. f. Kr., af andra däremot först i det 7:e. Då f. ö. på nästan alla de i fråga varande orterna omtalas tillvaron af episka sångarskolor, hvilka gåfvo sig ut för att härstamma från H., ligger det nära till hands att antaga namnet H. under äldre tider ha varit en personifierande beteckning för episk skaldekonst. I alla händelser torde det få anses som otvifvelaktigt, att de homeriska sångerna, eller åtminstone början till dem, redan under det 10:e eller 9:e årh. uppstått i det asiatiska Jonien, hvarifrån de snart nog öfverförts till det europeiska Grekland, där de vid de religiösa festerna och andra högtidligheter brukade af s. k. rapsoder (till en början säkerligen med ackompanjemang på kithara eller lyra) föredragas för den samlade menigheten. I Aten säges Solon själf