ha anbefallt sådana föredrag, och Peisistratos lät genom Onomakritos m. fl. ombesörja de förut spridda sångernas hopsamlande och ordnande. Denna äldsta textrevision af Iliaden och Odysséen efterföljdes snart af flera andra, bland hvilka i synnerhet den af Aristoteles för Alexander den stores räkning utförda åtnjöt högt anseende. Kritisk och exegetisk bearbetning af den homeriska texten idkades under 3:e och 2:a årh. f. Kr. med stor ifver af alexandrinske lärde, hvilka bl. a. genomförde Iliadens och Odysséens ej synnerligen lyckade indelning i 24 sånger, eller s. k. rapsodier, hvardera. Grundläggare af dessa studier voro Zenodotos, Aristofanes och i synnerhet Aristarchos, hvars med kritiska tecken försedda textrecension inom kort vann allmänt erkännande, trots alla gensägelser af hans motståndare, grammatikern Krates i Pergamon. De af Aristarchos i många skrifter framlagda åsikterna utvecklades sedan vidare af hans lärjungar och efterföljare (Aristonikos, Didymos, Nikanor m. fl.), hvilkas arbeten ligga till grund för de värderika scholier (randglossor) till Iliaden, som innehållas i den berömda venezianska handskriften af detta skaldeverk och efter sin upptäckare bruka kallas "Villoisons scholier" (äfven "Scholia veneta"; utg. 1788). Äfven från den bysantinska tiden eger man åtskilliga, delvis mycket vidlyftiga, kommentarer till Iliaden och Odysséen, bland hvilka de i 12:e årh. af ärkebiskop Eustathios i Thessalonika författade äro de utförligaste. Den homeriska frågan. Redan några alexandrinska grammatiker (Hellanikos, Xenon m. fl.), hade framställt den på vissa inre kriterier grundade läran, att Iliaden och Odysséen icke härröra från samma författare, utan tillkommit under tämligen långt skilda tider. Åsikten vann på sin tid föga bifall och har i litteraturhistorien förvärfvat sina upphofsmän benämningen chorizontes ("de söndrande"). Enstaka tvifvel om den historiska verkligheten af H:s person och författarskap ha sedan tid efter annan uttalats, särskildt af engelsmannen Wood ("Essay on the original genius of Homer", 1775), men med större anspråk på vetenskaplig bevisning bragtes frågan å bane genom den tyske filologen F. A. Wolf, då han i sin inledning (Prolegomena, 1795) till en ny upplaga af Iliaden framställde påståendet, att Iliaden och Odysséen hvarken båda tillsammans eller någondera för sig kunna vara författade af en skald med namnet H., utan fastmera äro sammansatta af en mängd smärre dikter, hvilka under en lång tidsföljd framgått dels ur folkets egen poetiska fantasi, dels ur de homeriska sångarskolornas och rapsodernas verksamhet, och först genom Peisistratos bragtes till den affattning, hvari vi nu ega dem. Såsom ett hufvudargument framhåller därvid Wolf, att på den tid, då de homeriska sångerna diktats, skrifkonsten var för grekerna obekant eller åtminstone ej i vidsträcktare omfång använd, och att å andra sidan sammanfattandet af så vidlyftiga skaldeverk utan skriftlig uppteckning är otänkbart. Wolfs teori väckte, såsom naturligt var, stort uppseende inom hela den bildade världen och rönte ett lika lifligt bifall från många sidor som häftig gensägelse från andra. I den af Wolf anvisade riktningen, men delvis utgående från andra synpunkter (inre motsägelser och ojämnheter med afseende på innehållet, egendomligheter i språkbruk och versbyggnad o. s. v.) ha sorgfälliga och detaljerade undersökningar anställts af många utmärkta, hufvudsakligen tyska, filologer (Lachmann, Köchly, Kirchhoff, Hoffmann m. fl.). Men å andra sidan saknas icke framstående män (Nitzsch, Nutzhorn, Bergk, Kammer, Madvig m. fl.), hvilka på fullt allvar försvara de homeriska sångernas ursprungliga enhet, ehuru icke heller dessa kunna bestrida tillvaron af betydliga interpolationer och förfalskningar i den homeriska texten. Från båda lägren har man mer eller mindre närmat sig till den redan af Hermann (1831) framställda "kärn-", "skikt-" eller "kristallisationsteorien", hvilken gör det möjligt att utan uppgifvande af en ursprunglig och enhetlig planläggning af de båda skaldeverken likväl antaga deras under en längre tid fortsatta utbildning och tillväxt. Enligt denna åsikt har, sedan episk diktning en längre tid bedrifvits och därunder utbildats den fasta versteknik och det egendomliga skaldespråk med tillhörande poetiska formelväsen, som vi finna färdiga i de homeriska sångerna, framträdt en stor skald, den verklige Homeros, vare sig han har burit detta namn eller icke, hvilken med snillets ingifvelse bland trojanska krigets tilldragelser gripit ett betydelsefullt moment, nämligen konflikten mellan de båda furstarna och Akilles' däraf alstrade vrede. Öfver detta tema har han diktat ett skaldeverk af måttligt omfång, hvilket genom sitt öfverlägsna poetiska värde trängde de öfriga från samma sagokrets hämtade dikterna i skuggan. Kring den sålunda bildade kärnan eller "Ur-Iliaden" har sedan under tidernas lopp genom ett slags poetisk kristallisationsprocess afsatt sig nya i afsiktligt sammanhang därmed ställda tilldiktningar, hvarigenom skaldeverket utsvällt till det betydliga omfånget af öfver 15,000 verser. Ett liknande förlopp, ehuru under ett något senare tidsskede, har man enligt samma teori att tänka sig äfven med afseende på Odysséen. En god öfversikt af den efter mer än 100 år ännu icke slutdebatterade stridsfrågan och den vidlyftiga litteratur, som den framkallat, gifver H. Bergstedt, "Striden om Homer, försök till framställning af den homeriska frågan" (1893). Jfr densammes "Till frågan om motsägelserna i de homeriska dikterna" (i "Nord. tidskr", 1890), Dalsjö, "Homeros, en kulturbild" (i "Nord. tidskr.", 1894), och Schück, "Världslitteraturens historia", I (1900). Den första tryckta upplagan af de homeriska sångerna, ombesörjd af Chalkondylas, utkom 1488 och efterföljdes under tidernas lopp af nästan otaliga andra. Bland nyare värderika upplagor märkas de af Bekker, Nauck, Ameis, Fäsi, La Roche, Pierron, Dindorff, Cauer, Ludwich utgifna; svenska skolupplagor med förklarande anmärkningar af Arvedson, Aulin, Aminson, Dalsjö, Knös. I fullständig svensk öfv. på originalets versmått äro de homeriska sångerna utgifna af Wallenberg (Iliaden, 1814—15, Odysséen, 1819—21) och Johansson (Iliaden, 1846—48, Odysséen 1844—45, ny uppl. 1870); Odysséen (de sex första sångerna fullständigt och på vers, de öfriga på prosa och i sammandrag, med 12 helsidesplanscher efter Genelli) af G. Borgström (1891), fullständigt af E. Lagerlöf (1908); Iliaden, sångerna 1—18 af Melander (1905—06); Odysséens 7 första sånger i prosaöfv. af Lyth (1894). Af den öfriga mycket omfångsrika Homerlitteraturen