homesteadinstitutionen likartade bestämmelser förekomma bl. a. i rumänsk och serbisk lagstiftning, och dess grundtanke har i någon mån påverkat den österrikiska arfsrätten. I Sverige har frågan berörts bl. a. af flera kommittéer, som sysslat med förslag om underlättande af mindre bemedlades förvärf af eget jordbruk, och den 1891 tillsatta jordbrukslägenhetskommittén lämnar i sitt 1894 afgifna betänkande en utförlig framställning af institutionen. Den amerikanska upplåtelsen af homesteadlägenheter beröres äfven i Emigrationsutredningens undersökningar. Litt.: Om den amerikanska homesteadlagstiftningen se R. Waples, "A treatise on homestead and chattel exemption" (1893) och Washburn, "On real property" (1887). Om den europeiska homesteadrörelsen se R. Meyer, "Heimstätten- und andere wirtschaftsgesetze der Vereinigten staaten etc." (1883), G. E. Fahlcrantz, "Om hemstad, en fråga för dagen" (1890), Buchenberger, "Die heimstättenfrage" (i "Archiv des deutschen landwirtschaftsrats", 1891), v. Riepenhausen, "Gesicherte familienheimstätten im Deutschen reich" (3:e uppl., 1891), K. Schneider, "Die bewegung für einrichtung von heimstätten" (s. å.), och Pichler, "Zentrum und landwirtschaft" (1898). En skarp kritik af rörelsen lämnar M. Sering i artikeln "Heimstättenrecht" (i "Handwörterbuch der staatswissenschaften", bd 4, 2:a uppl., 1900). Jfr äfven Palgrave, "Dictionary of political economy" (artikeln "Homestead and exemption laws" i bd 2, 1896, med öfversikt af de olika amerikanska staternas lagstiftning i ämnet). V. S—g. Home, sweet home [hå͡u'm sωīt-hå͡u'm]. Se Bishop, H. R. (Texten till den där nämnda operan är af amerikanen John Howard Payne, f. 1792, d. 1852.) Homeyer [hå̄majer], Karl Gustav, tysk rättslärd, f. 1795 i Wolgast i svenska Pommern, d. 1874 i Berlin, 1824 e. o. och 1827 ord. professor i juridik i Berlin, 1845—67 geheime obertribunalråd samt 1854 kronsyndikus och medlem på lifstid af landtdagens första kammare, öfversatte Kolderup-Rosenvinges "Grundrids af den danske retshistorie" (1825) och utgaf klassiska editioner af de sachsiska rättskällorna, nämligen "Sachsenspiegel" (2 dlr, 1827, 1842—44; I, 3:e uppl. 1861), Das sächsische lehnrecht und der richtsteig lehnrechts (1842), Der auctor vetus de beneficiis, das Görlitzer rechtsbuch und das system des lehnrechts (1844) samt Der richtsteig landrechts nebst cautela und premis (1857). Vidare författade han bl. a. Verzeichniss deutscher rechtsbücher des mittelalters und ihrer handschriften (1836; ny uppl. 1856), Die stellung des Sachsenspiegels zum Schwabenspiegel (1853), däri han uppvisade, att Sachsenspiegels ålder är högre än Schwabenspiegels, Die stellung des Sachsenspiegels zur parentelenordnung (1860) och Haus- und hofmarken (1870). Homicidium, lat. (af homo, människa, och cædere, döda), mord, dråp. Homilet (se Homilia), kyrklig talare, predikant, predikoförfattare. Homiletik (se Homilia), teorien för predikan, dess väsen, uppgift och metod. Den var i äldre tider till stor del en tillämpning på det kyrkliga talet af retoriken, men är i nyare tid mera byggd på psykologisk grundval (t. ex. Niebergall, "Wie predigen wir den modernen menschen?"). En svensk homiletik har utgifvits af O. Quensel (1894). J. T. B. Homilia (af grek. homilia, samtal), predikan, som noga ansluter sig till textens tankeföljd och uttryck; uppbygglig bibelförklaring. Motsats: Syntetisk l. tematisk predikan. — Om de Klementinska homilierna se Klementinerna. P. F. (J. T. B.) Homiliæ Clementis. Se Klementinerna. Homiliarium (se Homilia), samling af ur kyrkofädernas skrifter utdragna homilier, hvilka dels skulle tjäna prästerna vid korbönerna, dels församlingarna; då prästerna under medeltiden till följd af sin i allmänhet låga bildningsståndpunkt ofta voro oförmögna att själfva affatta en predikan, voro homiliarierna nämligen ofta ämnade att vid gudstjänsten uppläsas som utläggningar af kyrkoårets fastställda texter. Det mest kända, ehuru icke det första, arbetet af detta slag är det s. k. "Karl den stores homiliarium", hvilket på denne kejsares föranstaltande skrefs på latin af Paulus Diaconus, sedermera öfversattes på folkspråket och under hela medeltiden utgjorde en mycket anlitad homiletisk hjälpreda. Det omfattade 244 predikningar, där Maximus af Turin och Beda venerabilis voro mest representerade. Dess textval har varit bestämmande äfven för Luthers kyrkopostillor; så kan Karl den stores inflytande här direkt spåras in i våra dagar. Se Wiegand, "Das homiliarium Karls des Grossen, auf seine ursprüngliche gestalt hin untersucht" (1897). P. F. (Hj. H—t.) Homilieboken, den engelska. Se Episkopalkyrkan, sp. 711. Homilit, miner., ett monoklint kalkjärnberyllsilikat Ca₂ Fe Be₂ Si₂ O₁₀ från Langesundsfjord (Norge). A. Hng. Homilius, Gottfried August, tysk tonsättare, f. 1714 i Rosenthal (Sachsen), d. 1785 i Dresden, lärjunge af S. Bach och lärare åt J. A. Hiller, blef 1742 organist vid Frauenkirche i Dresden och 1755 kantor vid Kreuzschule där. H. var på sin tid — och är till en del ännu — högt skattad som kyrkokompositör. Han utgaf en passionskantat (1775), juloratoriet Die freude der hirten (1777) och Sechs deutsche arien (1786). En mängd manuskript af honom förvaras i Berlins bibliotek. A. L.* Homma, i södra Sverige benämning på ryssjor i allmänhet, men särskildt på ryssjor för fångst af ål. Se Fiskredskap, sp. 451, III. B. a. Hommage [åmā'ʃ], fr., hyllning, uttryck af vördnad, högaktning. — H. de l'auteur [də låtȫ'r], på böcker o. s. v., "högaktningsfullt från författaren". Homme [åmm], fr. (af lat homo), människa; man. — H. d'affaires [-fǟr], person, som ombesörjer andras angelägenheter; affärsombud, fullmäktig. — H. de fortune [də fårty'n], man med tur. — L'homme de la destinée [låmm də la-], ödets man (ofta nyttjadt om Napoleon I). — H. de lettres [də lettr], boksynt, vitter; vetenskapsman. — H. de qualité [də kalitē]. Se Qualité. — H. d'ésprit [desprī], snillrik man. — H. d'état [detā], statsman. — H. du jour [dy ʃōr], man på modet. Hommel, Karl Ferdinand, tysk jurist, f. 1722, d. 1781, 1750 professor i Leipzig och på sin tid mycket berömd både som lärare, författare och