intogo och plundrade Rom (410). Under tiden var H. vid hofvet i Ravenna sysselsatt med att mata höns — hans älsklingsnöje. 421 måste han till medkejsare antaga fältherren Konstantius, som hade äktat hans syster Placidia. R. Tdh.

Kejsar Honorius, elfenbensrelief på en fornromersk diptyk (i katedralen i Aosta).

Honorius, påfvar. 1. H. I (625—638), af förnäm kampanisk familj, sträfvade att på olika områden fullfölja Gregorius den stores verk; därom vittna hans intresse för kristendomens utbredning på de brittiska öarna och hans sträfvan att återföra de arianske langobarderna till kyrkan. I den monoteletiska striden ställde han sig på kejsar Heraklios' ståndpunkt. På grund häraf blef han fördömd på sjätte ekumeniska konsiliet i Konstantinopel 681, och domen stadfästes 682 af påfven Leo II och äfven af följande påfvar. Denna för ofelbarhetsläran synnerligen obekväma episod har gifvit upphof till en vidlyftig litteratur, i hvilken lärans försvarare på olika sätt sökt öfverkomma svårigheten. Särskildt aktuell var frågan om H:s kätteri på Vatikankonsiliet 1870, hvarvid inlägg gjordes af bl. a. Hefele ("Causa Honorii Papæ", 1870). 2. H. (II) — förut biskop Cadalus af Parma — uppsattes 1061 af tyska och lombardiska biskopar, af kejsarinnan Agnes samlade till Basel, som motpåfve mot Alexander II (se d. o.), men understöddes ej med tillräcklig kraft af sitt parti, som störtades af ärkebiskop Anno, och lyckades icke blifva erkänd på den synod i Augsburg (1062), där frågan företogs till afgörande. 1064 blef Alexander definitivt erkänd på ett konsilium i Mantua. H. dog vid årsskiftet 1071—72. 3. H. II (1124—30) gjordes af Paschalis II till kardinalbiskop af Ostia, följde Gelasius II i hans landsflykt till Frankrike, erhöll af Calixtus II de viktigaste uppdrag, bl. a. att föra de underhandlingar, som ledde till konkordatet i Worms, blef 1124 påfve och stod i det vänligaste förhållande till kejsar Lothar. 4. H. III (1216—27), hette eg. Cencius Savelli, blef påfvestolens camerarius och upplade som sådan den berömda Liber censuum, katolska kyrkans räntebok. 1191 blef han kardinal. Hans pontifikat behärskas i hög grad af korstågstanken. Det tåg, som konung Andreas af Ungern 1217 företog mot Egypten, ledde emellertid ej till något, och H. försökte sedan förmå kejsar Fredrik II att företaga ett redan till Innocentius III utlofvadt korståg till Palestina, hvilket kejsaren emellertid trots den förbindelse han afgifvit genom fördraget i San Germano 1225 lyckades uppskjuta öfver H:s lifstid. I afseende på albigenserna fullföljde H. sin företrädares politik, utan att likväl få upplefva stridens afslutning. Båda de förnämsta tiggarordnarna fingo H:s sanktion. 5. H. IV (1285—87) hette ursprungligen Jacopo Savelli och blef 1261 kardinal. Han sökte stärka det tyska konungadömet och intog gentemot staden Roms och Kyrkostatens befolkning en klokt tillmötesgående hållning. Litt.: J. Langen, "Geschichte der römischen kirche von Leo I. bis Nikolaus I." (1885), Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands", III (1894), J. Langen, "Geschichte der römischen kirche von Gregor VII. bis Innocenz III." (1892), Clausen, "Papst Honorius III." (1895), Fabre, "Étude sur le Liber censuum de l'Église" (1892), och Pawlicki, "Papst Honorius IV" (1896). T. H—r. Honos l. Honor, lat., heder, ära; romersk gudomlighet, som vanligen dyrkades i förening med gudomligheten Virtus (hjältemodet). Båda hade i Rom tempel. R. Tdh. Honourable [ånrəbl], eng. (förk. Hon.), "hedervärd", "välboren", titel för yngre söner af en earl, för alla barn af en viscount eller baron, för underhusets medlemmar samt för vissa ämbetsmän. Most honourable [må͡u'st], "högvälboren", titel för en marquess. Right honourable [ra͡i't], "högvälboren", titel för hvarje earl, viscount och baron, alla barn af en duke eller marquess, äldste sonen samt alla döttrarna af en earl, alla medlemmar af privy council samt för Londons lordmayor m. fl. högre funktionärer. Honours degree [å'nəṡ digrī'], eng. (af honour, heder), "hedersgrad", svårare bachelorexamen vid engelska universitet. Se Class-man. — Honours man [å'nəṡ mä'n], eng., vid engelska universitet detsamma som class-man (se d. o.). Honplanta, bot. Se Honblomma. Honshiu [-ʃiu]. Se Hondo. Honstadium, bot. En dikogam blomma (se Dikogami) säges befinna sig i honstadium, när pistillernas märken äro utvecklade. G. L—m. Hont, ungerskt komitat vid Donau, n. om Budapest. 2,634 kvkm. 130,641 inv. (1900), hvaraf 54 proc. ungrare, 40 proc. slovaker och 5 proc. tyskar. Hufvudsakligen bergland, som i n. i Selmeczbánya-bergen går till 1,011 m. höjd (Szitnya) och i Börzsöny-bergen i s. till 939 m. Ett ganska fruktbart slättland ligger kring Ipoly, som genom komitatets södra del flyter till Donau. Jordbruk, utmärkt vin, boskapsskötsel, rika grufvor, som gifva guld, silfver (Selmeczbánya och Bélabánya), järn, koppar och bly. Hufvudstad är Ipolyság, men den största staden Selmeczbánya. K. B. W. Hont (De Hont) l. Wester-Schelde, den sydligaste af Scheldes mynningar.