<img l>
Hontheim [-hajm],
Johann Nikolaus von, tysk
katolsk teolog, f. 1701 i Trier, d. 1790 på
Montquintin, i Luxemburg, juris doktor 1724,
inträdde i det andliga ståndet och fullkomnade i
Rom sina studier i kanonisk rätt samt fick där
ögonen öppna för de kyrkliga missbruken. 1728
utnämndes han af kurfursten-ärkebiskopen i Trier
till andligt konsistoriiråd och 1732 till
professor i juridik. 1748 blef han vigbiskop
(hans biskopsstift in partibus infidelium
var Myriophiri i Grekland). H. författade
Historia trevirensis diplomatica, (3 bd, 1750),
Prodromus, inledning därtill (2 bd, 1757), och
under pseudonymen
Justinus Febronius den
märkvärdiga boken
De statu ecclesiæ et legitima
potestate Romani Pontificis (1763; 3:e uppl. i
4 bd, 1770 ff.), i hvilken han försvarade den
gallikanska åsikten, att den högsta kyrkliga
myndigheten tillhör icke påfven, utan ett
allmänt kyrkomöte, och att biskoparna äro
själfständigt gentemot påfven. Han dedicerade
denna bok till påfven Klemens XIII, hvilken
lät i Rom bränna densamma. Boken fick stort
inflytande på kyrkopolitiken i det katolska
Europa under senare delen af 1700-talet. Det
lyckades dock påfven Pius VI och kurfursten i
Trier att 1778 aftvinga den åldrige författaren
en half återkallelse. Se O. Mejer, "Febronius"
(2:a uppl. 1887).
(Hj. H—t.)
<img l>
Honthorst, Gérard van, holländsk målare,
f. 1590 i Utrecht, d. där 27 april 1656, var
lärjunge af Abraham Bloemaert och af Michelangelo
da Caravaggio, med hvars riktning hans egen i
det hela är besläktad. H. verkade i Haag 1637—52
som porträttmålare och dekoratör af de Oraniska
lustslotten. H. tyckte om att sätta sina figurer
i ett skarpt och bjärt infallande ljus samt
därigenom åstadkomma en slående verkan, hvarför
han af italienarna erhöll tillnamnet
Gherardo
dalle notti. Detta sätt att uppfatta
sina ämnen och framställa dem tillämpade han
äfven på religiösa och historiska stoff, med
figurer i naturlig storlek, såsom
Kristus inför
Pilatus (målad i Rom, nu i England), i hvilken
ljuseffekten är bländande, och som väl kan
anses vara H:s mästerverk, likaså i
Johannes
döparens halshuggning (i S. Maria della scala i
Rom), ett af hans yppersta arbeten. I Sveriges
nationalmuseum finnes af honom en tafla:
Gubbe
med ett brinnande ljus. — H:s broder,
Willem
H. (f. 1604, d. omkr. 1683), var äfvenledes
målare. Han vistades en längre tid vid hofvet
i Berlin och målade där företrädesvis porträtt.
C. B. N.*
Honung l.
Honing (lat.
mel) är det söta ämne,
som af honungsbin (se
Bi) insamlas från
växter och upplagras i deras kakbygge. I
kemiskt hänseende utgöres den af invertsocker
(70—80 proc.), rörsocker (2—5 proc.), vatten
(10—25 proc.), ägghviteämnen (0,03—2,02 proc.),
gummi (dextrin, 0,12—0,36 proc.), myrsyra (0,23
proc.) samt ringa mängder af pollen, vax, salter
och färgämnen jämte aromatiska beståndsdelar i
honungssafterna af de växter, från hvilka draget
egt rum. Vid insamlingen tillföres saften enzym
ur binas saliv. Den hembäres i en utvidgning
af deras matstrupe, den s. k.
honungsmagen,
och öfverlämnas till husbina för vidare
bearbetning. Denna består hufvudsakligen
i rörsockrets invertering genom inverkan af
salivens enzym och värmen i kupan samt honungens
koncentrering och upplagring i kakornas celler
och dess upptagande af myrsyra och en för
hvarje samhälle specifik arom ("nästlukt") ur
luften i kupan. Sedan koncentreringen blifvit
lagom stor (enl. binas tycke) och cellerna
fyllda, täckas dessa med platta vaxlock. På
detta sätt förvarad är honungen hållbar i
åratal. Skörden af den sker antingen enligt
slaktmetoden eller enligt skattningsmetoden
(se
Biskötsel, sp. 495). Enligt den förra
dödas bina vanligen genom rökning med brinnande
svafvel, hvarefter hela förrådet plundras;
enligt den senare borttages endast binas
öfverflöd, hvilket kan ske, utan att honungen
genom något slags rökning upptager främmande
beståndsdelar. Den moderna biskötseln sätter
biodlaren i stånd att för honungsskörd icke
använda sådant kakbygge, som genom upprepad
användning till yngelrede blifvit impregneradt
med ämnen, som ge honungen en mörkare färg och
en egendomlig smak. Vid användning af moderna
kupor med ramar sker honungens uttagning ur
cellerna genom "slungning", d. v. s. sedan
cellocken aftäckts, insättas kakorna i en maskin
(
honungsslungaren l.
honungskastaren), hvari
honungen genom centrifugalkraften utkastas ur
cellerna. Vid användning af fast bygge uttages
honungen antingen sålunda, att de honungsfyllda
skotten söndermosas i en sikt, och honungen
får själfrinna på varmt ställe, eller så, att
honungen genom pressning (kramning) skiljes från
vaxet, eller ock så, att skotten nedsmältas,
hvarvid vaxet flyter upp och stelnar på ytan vid
afsvalning. Varans beskaffenhet är beroende af
1:o källorna för honungssaften, årstiden och
klimatiska förhållanden under indragningen,
2:o bisamhällets tillstånd, proportionen
mellan dess samlingsbin och husbin, byggets
beskaffenhet och hälsotillståndet inom kupan,
3:o skördemetoden samt 4:o urtagningsmetoden
och honungens behandling. Färgen på honung
varierar från ljusgul, nästan vattenklar,
till nästan svartbrun. I våra trakter erhålles
ljus honung från lind, fruktträd, klöfver och i
allmänhet från växter, som blomma under för- och
högsommaren; rödaktig honung, starkt aromatisk,
lämnar ljungen, rödbrun bohvetet och kaffebrun
barrträden; vissa slag af
honungsdagg ge
en svartbrun vara. Där olika växtfamiljer å
samma ort lämna drag och hela årsskörden, med
frånskiljande af möjligen indragen produkt af
honungsdagg, sammanblandas, erhålles vanligen
bästa varan, förutsatt att endast mogen,
d. v. s. täckt honung skördas. Honung är i
allmänhet starkt hygroskopisk och råkar lätt
i sur jäsning, då den upptagit vatten. Den bör
därför förvaras på torrt ställe vid
