rumsvärme. Ur kakorna uttagen honung stelnar efter någon tid, olika efter konsistens, honungssort och temperatur. Det är drufsockret (dextrosen) i densamma som kristalliserar, medan fruktsockret (levulosen) icke kristalliserar. Af proportionen mellan dem samt af vattenhalten och möjligen äfven af andra orsaker beror den stelnade massans fasthet. Stelnad honung kan åter göras flytande genom försiktig uppvärmning (40°—60°) under någon tid. Högre värmegrad förändrar honungens sammansättning. Honungen begagnas som läkemedel (se nedan). Äfven honungens näringsvärde borde mera allmänt uppskattas. Allt socker (och hit kan ju äfven hänföras den stärkelse, som vi förtära) måste i vår kropp först förvandlas till invertsocker, innan det kan af kroppen assimileras. Vid mindre god matsmältning bildas därvid ofta abnorma och skadliga jäsningsprodukter. Honungens invertsocker däremot kan direkt assimileras. I hem, dit kunskapen härom inträngt, vill man icke gärna sakna honungen på frukost- och teborden. Af "Sveriges officiella statistik" framgår, att den inhemska honungsproduktionen långt ifrån räcker att fylla våra behof: år 1903 infördes 31,939 kg., 1904 31,545, 1905 34,195, 1906 27,357 och 1907 57,609 kg. En icke obetydlig del däraf kommer från andra sidan Atlanten (Kalifornien, Cuba, Chile o. s. v.). Honungsförfalskningar och efterapningar äro ingalunda sällsynta. Äldre tiders klumpiga förfalskningar med mjöl, stärkelse, dextrin, rörsocker, sockermelass o. s. v. torde väl numera knappast förekomma, emedan de med våra hjälpmedel äro lätta att upptäcka. Svåra att påvisa äro däremot inblandning af stärkelsesirap (glukos) och med konst framställdt invertsocker. Som förfalskad vara bör äfven betecknas af bina indragen och bearbetad sockerlösning, om den finnes i nämnvärd mängd och kan tillskrifvas biodlarens slarf eller svekfulla afsikt. Förfalskad honung och konsthonung tillverkas i betydande mängder. I länder med stränga lagar för handel med näringsmedel är väl deras afsättning inom landet förbjuden, men ingalunda deras tillverkning och utförsel. 1907, första året då vår nya tulltaxa tillämpades, infördes till Sverige 6,277 kg. konsthonung eller öfver 10 proc. af hela vår honungsimport. Renad honung (lat. mel depuratum) beredes enligt Sv. farmakopén därigenom, att man späder ut honung med vatten, renar den med utfälldt lerjordshydrat (erhållet därigenom, att man fäller en lösning af alun med ammoniak), filtrerar samt afdunstar vätskan, tills den erhåller en eg. v. af 1,32—1,34. Renad honung bör vara klar, gul eller gulbrun samt med vatten eller sprit ge klara blandningar. Honung anlitas ofta af dem, som lida af bröstkatarrer ("hosta och heshet"). Dess verkan är uppmjukande, lenande, närande och, i större dos, afförande. Blandad med mjöl, ägg-gula och matolja har honung nyttjats som ett uppmjukande husmedel å bölder och inflammatoriska svullnader (börjande bröstbölder o. d.). Genom giftiga beståndsdelar ur vissa växter ha några slag af honung visat skadliga verkningar, så företrädesvis vara från Brasilien och Argentina. — Om honungens betydelse, tillgång på densamma och bruk i Sverige i äldre tider se Biskötsel, sp. 490—491. Öbg. C. G. S. Honungsbin, Apis, zool., släkte af samhällsbildande bin (se Sociala bin), till hvilket bl. a. vårt tambi (se Bi) hör. Utom detta, som åtminstone som husdjur förekommer i alla världsdelar, känner man fyra (enl. somliga författare ända till åtta) andra arter, som alla tillhöra Gamla världen. Ett för alla arterna gemensamt drag är, att cellerna byggas uteslutande af vax, som afsöndras mellan bakkroppens bukleder. Nödvändigheten att hushålla med det sålunda ej i obegränsad mängd tillgängliga byggnadsmaterialet har framtvingat uppkomsten af de för släktet utmärkande, lodrätt hängande, tvåsidiga kakorna, där sidoväggarna äro gemensamma för närliggande och bottnarna för motstående celler. Såväl härigenom som däri att larvcellerna lämnas öppna för att tillåta arbetarna att mata larverna under uppväxttiden skiljer sig släktet från andra samhällsbildande bin (jfr Humlor och Meliponinæ). I öfrigt visa arterna olika stadier i samhällsutvecklingen. Den största och i fråga om samhällsbildningen troligen ursprungligaste arten, A. dorsata, förekommer i Indien och bygger blott en enda, fritt på en trädgren eller ett utsprång på en klippa eller en byggnad hängande cellkaka, hvars alla celler äro lika till storlek och form, så att arbetare, visar och drönare uppstå i samma slags celler. Då födan börjar tryta i trakten, bryter hela samhället upp och uppsöker en lämpligare boplats. På samma sätt bygger släktets minsta art, den likaledes indiska A. florea, som dock däri afviker från föregående art, att den bygger stora drönarceller, ehuru af den vanliga sexkantiga formen, samt oregelbundet aflånga, vid kanten af kakorna i lodrät ställning och med mynningen nedåt fästa celler åt visen. Så göra också A. indica och vårt tambi, A. mellifica, hvilka dock, i samband med sitt val af byggnadsplats i ihåliga träd eller i klipprämnor, bygga flera, parallellt bredvid hvarandra upphängda kakor. Åtminstone om A. indica känner man, att svärmningssättet är detsamma som hos tambiet (se Bi), d. v. s. att stridigheter mellan den gamla och de nykläckta visarna föranleda den förra att flyga bort med försvärmen och lämna sina döttrar i okvald besittning af det gamla hemmet. G. A—z. Honungsbjörn, zool. Se Veckelbjörnen. Honungsblomma, bot., en sådan insektblomma, som innehåller honung. Jfr Pollenblomma. Honungsblomster, bot., namn på Herminium monorchis L. Honungsdagg, bot., den sötaktiga, klibbiga vätska, som ofta förekommer å blad, t. ex. af lind och lönn, och äfven andra växtdelar. Den är en afsöndring af bladlöss, hvilka frambringa en sötaktig saft, som begärligt fortäres af myror. Honungsdagg kallas äfven det sötaktiga, tjockflytande slem, som afsöndras ur sådana rågblommor, som äro angripna af mjöldrygsvampens, Claviceps purpurea Tul., konidiestadium. Allmogen säger, att sådana rågax "rinna". Jfr Claviceps och Sotdagg. O. T. S. (G. L—m.) Honungsgrop, bot. Se Honungskörtel. Honungsgräflingen, zool. Se Honungsgräflingsläktet. Honungsgräflingsläktet, Mellivora, zool., ett till mårdfamiljen, Mustelidæ, inom rofdjurens ordn. bland däggdjuren hörande släkte, hvars enda art har kort nos och kort svans, klumpig kropp med bred och platt rygg, små öron, som knappt höja sig öfver fällen, korta och starka ben, nakna fotsulor och