extraktion på en fot. Juni 1692 återkom han till Stockholm. Där verkade han sedan som syndicus, d. v. s. sekreterare och skattmästare, i Collegium medicum (1704—10), som stadsläkare (sedan 1708) och som läkare vid Norrmalms surbrunn (sedan 1709), fick 1719 heder och värdighet af lifmedikus hos Ulrika Eleonora och tjänstgjorde sedan nov. 1722 som vice preses i Collegium medicum. Ett af honom utarbetadt förslag till brunnsordning och reglemente antogs 1716 af magistraten i Stockholm och sedermera för alla hälsobrunnar i riket. Hans förnämsta lifsgärning var dock, att han grundlade den vetenskapliga förlossningskonsten och ett ordnadt förlossningsväsen i Sverige. Första åtgärderna härför voro, att han utgaf Then swenska wälöfwade jordegumman (1697), Sveriges första lärobok för barnmorskor och öfver hufvud taget den första lärobok, som svenska litteraturen har att uppvisa inom de medicinska vetenskapsgrenarna, och att han med stöd af denna började meddela kostnadsfri, enskild undervisning i förlossningskonst. 1704 framlade han ett offentligt anbud att mot ersättning af statsmedel meddela barnmorskeundervisning, närmast i syfte att förskaffa Stockholm fackkunniga barnmorskor, men också i den tydligt uttalade afsikten att från hufvudstaden småningom kunna förse hela landet med dylika. Förslaget kom ej till utförande. 1706 framlade H. därför ett nytt förslag jämte ett löfte att efter utländskt mönster utarbeta ett "reglemente" för barnmorskorna och deras undervisning. Först i april 1711 utfärdade regeringen ett hufvudsakligen på H:s skriftliga förslag grundadt barnmorskereglemente, Sveriges första, och redan i maj 1712 aflade Sveriges första, till antalet 18, af H. enligt det nya reglementet fackmässigt undervisade barnmorskor sin ämbetsed å Stockholms rådhus. På grund af bristande tillmötesgående från myndigheternas sida och uteblifvet materiellt understöd tröttnade han något i sin verksamhet de närmaste åren efter 1712. Ehuru hans till magistraten i Stockholm 1717 gjorda erbjudande att på vissa villkor ånyo påbörja barnmorskeundervisningen lämnades utan svar, utbildade H. likväl 1717 och 1718 några nya elever till barnmorskor, de sista, som åtnjöto hans undervisning. Genom H:s ihärdiga arbete hade emellertid betydelsen af ett ordnadt förlossningsväsen hunnit tränga in i det allmänna medvetandet, och på uppmaning af åtskilliga riksdagsmän inlämnade han därför till riksdagen 1723 ett förslag om barnmorskeundervisningens ordnande så, att hela riket skulle kunna blifva försedt med kunniga barnmorskor. Två gånger om året under en månad till sex veckor skulle i Stockholm hållas undervisningskurser, om hvilka det skulle annonseras i tidningarna, så att hvilken del af landet, som så önskade, skulle kunna sända lämplig elev till Stockholm. Dessutom erbjöd sig H. att utbilda två män i förlossningskonst, särskildt dess instrumentala del, allt mot en ersättning af statsmedel med 500 dal. smt årligen. Förslaget antogs och fick s. å. kungl. stadfästelse. — H. hade vunnit sitt mål, att få en fackkunnig lärare i förlossningskonst erkänd som en statens angelägenhet. Döden hindrade honom att meddela någon undervisning som Sveriges förste barnmorskelärare på stat. H., som funnit "Then swenska jordegumman" alltför vidlyftig, utgaf med tanke särskildt på landsbygdens behof utdrag, i form af frågor och svar, ur detta verks båda första afdelningar (hafvandeskap och förlossning) under titeln The twenne gudfruchtige, i sitt kall trogne och therföre af Gudi wäl belönte jordegummor Siphra och Pua etc. (1715; 3:e uppl. 1777; tysk öfv. 1726, 7:e uppl. 1786; holländsk öfv. 1753). Han utgaf vidare en öfversättning, som i vissa fall var en bearbetning, af sin älsklingsförf. P. Portals "La pratique des accouchemens" etc. under titeln Then swenska wälöfvade jordegummans andra del (1723), som skulle tjäna barnmorskeeleverna som handledning i praktisk utbildning. Genom ofvan nämnda svenska arbeten bidrog H. ytterligare till förlossningskonstens höjande i Sverige, framträder som en bland den karolinska tidens få populärvetenskapliga författare i medicin och lade grunden till våra svenska tekniska förlossningstermer, det s. k. barnmorskespråket. Värdet af H:s arbete för förlossningskonstens höjande i Sverige framstår till fullo, om det ses mot den bakgrund af rent barbari, okunnighet och rå vidskepelse, hvarunder Sveriges kvinnor förlöstes på hans tid, förhållanden, som djupt upprörde H:s samtida U. Hjärne och öfver hvilka denne uttalade en sträng förkastelsedom. På det rent vetenskapliga området författade H. utom gradualafh. Mirabilia omnipotentis circa generationem humanam etc (1709), hvari han lämnar en ingående redogörelse för tidens vetande i könsorganens anatomi och fysiologi, i läran om fortplantningen samt i hufvuddragen af förlossningen, vidare två arbeten i form af bref till Magnus Bromell (1718 och 1720) afhandlande lungans flytande i vatten som tecken på dödfödt foster eller icke, och ett kortare meddelande, De procidentia uteri (postumt, i "Acta litteraria Sueciæ", 1724), om en af honom behandlad kvinna med fullständigt framfall af lifmodern och slidan. Ett tilltänkt arbete "Embryulcia methodica", som skulle afhandla den instrumentala förlossningskonsten, hann han på grund af sin bortgång aldrig utgifva. Både kvantitativt och kvalitativt var H:s obstetriska alstring för dåtida svenska förhållanden betydande. H:s förnämsta vetenskapliga förtjänst ligger (enligt A. O. Lindfors i "Några ord om H., hans lif och verk", i Uppsala läkarfören:s förh. Ny följd, bd 1, 1895) däri, att han framhållit, hurusom naturen kan hjälpa sig själf vid ansikts- och sätesbjudning, att han så ypperligt skildrat den föreliggande moderkakan och att han så sansadt och klart framställt indikationerna för vändningen och dess tekniska detaljer. Vidare införde H. inre undersökningen uti Sverige och förordade, beträffande dess utförande, just det sätt, som sedan alltjämt bibehållits hos oss. Den gamla hippokratiska läran, att fostret själft hjälper till vid förlossningen, hade han öfvergifvit och stod i sin uppfattning af andra obstetriska frågor ej heller stilla, utan utvecklade sig, mest på grund af sin praktiska erfarenhet som förlossningsläkare. Kraftigt förfäktade han den läran, att instrument i vissa fall äro alldeles nödvändiga för en förlossnings fullbordande. Jämte Deventer har H. (enligt Ingerslev) förtjänsten att vara den förste, som lämnat bidrag till bättre insikt om vissa moment i hufvudbjudningens normala förlossningsmekanism. Djrg. Hoorn [hå̄rn], fr. Hornes, Philippe II de Montmorency-Nivelle, grefve van H., nederländsk krigare och fosterlandsvän, f. 1518, d. 5