juni 1568, var son af Joseph Montmorency, herre till Nivelle, och Anna af Egmont samt ärfde sin styffaders, grefve van H:s, namn och rikedomar. Som en af Nederländernas rikaste adelsmän blef han riksjägmästare och riddare af Gyllene skinnet, kammarherre och gardeskapten, chef för nederländska statsrådet, amiral af Flandern samt guvernör i Gelderland och Zutfen. Under grefve Egmonts befäl kämpade han mot Frankrike (1556—59), bl. a. vid S:t Quentin och Gravelingen. I de politiska striderna stod han vid Egmonts sida, försvarade adelns rättigheter mot spanska öfvergrepp, men ville liksom han förblifva spanska kronan trogen, hjälpte till att störta Granvella och uppträdde i statsrådet för måtta och fördragsamhet mot protestanterna. Efter hertigens af Alba ankomst till Nederländerna blef han svekfullt fängslad (1567), ställd inför "blodsdomstolen", som dömde honom till döden för majestätsbrott, och afrättad i Bruxelles. En staty af H. och Egmont restes i Bruxelles 1864 och finnes afbildad å pl. VII till art. Bildhuggarkonst. Släkten H. utdog med H:s broder Floris, f. 1528, som 1570 miste lifvet i Spanien. — Jfr Juste, "Le comte d'Egmont et le comte de Hornes" (1862).

Hoorne-öarna, Horne-öarna [hå'rn-], fransk ögrupp i Stora oceanen, n. ö. om Fidji-öarna, bestående af öarna Fotuna, 115 kvkm., med 2,500 polynesiska inv., katoliker, och Alofa, 44 kvkm., obebodd. De äro båda höga, af vulkaniskt ursprung och ofta hemsökta af jordskalf, men klädda af en rik vegetation. De äro omgifna af farliga korallref. Enda hamnen är Singavi. Öarna upptäcktes 1616 af holländarna Le Maire och Schouten samt togos 1888 i besittning af Frankrike. (J. F. N.) Hoornscher hop. Se Hoorn 1. Hoosac mountains [hō'säk ma͡u'ntinṡ], bergskedja på västra gränsen af nordamerikanska staten Massachusetts, en sydlig fortsättning af Green mountains. Högsta punkten är Saddle mountain, 2,110 m. Järnvägen Boston—Greenfield—Troy går genom bergen i en 7,64 km. lång tunnel, som byggdes 1855—74 för en kostnad af 20,2 mill. doll. (J. F. N.) Hoosick Falls [hō'sik få̄'lṡ], stad i nordamerikanska staten New York, vid Hoosick river, biflod till Hudson, nära Vermonts gräns. 5,671 inv. (1900). Hopabruk, metall. Se Hyttbruk. Hope [hå͡u'p], skotsk släkt. Dess hufvudman erhöll 1702 titeln earl af Hopetoun, och den 7:e earlen upphöjdes 1902 till markis af Linlithgow. 1. John H., 4:e earl af Hopetoun, f. 1765, d. 1823, utmärkte sig under krigen mot Napoleon först i Egypten 1801, sedan från 1808 på Pyreneiska halfön, där han var en af Wellingtons underbefälhafvare. H. deltog som närmaste man under sir John Moore i dennes expedition till Sverige 1808; han blef general 1819. En staty öfver H. är rest i Edinburgh. — 2. Sir James H., f. 1808, d. 1881, amiral, blef 1852 befälhafvare öfver den brittiska eskadern i de kinesiska farvattnen, gjorde i juni 1859 ett tappert, men fruktlöst angrepp på forten vid Peiho-flodens mynning, då vägen till Peking spärrades för Storbritanniens och Frankrikes ambassadörer, samt intog 1860 Taku-forten, till belöning hvarför han s. å. erhöll knightvärdighet. — 3. John Adrian Louis H., 7:e earl af Hopetoun, sedan 1902 markis af Linlithgow, politiker, f. 1860, d. 1908, var 1889—95 guvernör i Victoria, 1895—98 generalkrigskommissarie (paymaster-general) i Salisburys ministär, 1898—1900 lordkammarherre och utnämndes 1901 till den förste generalguvernören öfver det nybildade australiska statsförbundet (Commonwealth of Australia). Han afgick 1902 och var febr.—dec. 1905 minister för Skottland med säte i Balfours kabinett. 1—3. V. S—g. Hope [hå͡u'p], Anthony (egentligen A. Hope Hawkins), engelsk författare, f. 1863 i London, studerade i Oxford och var först advokat, men egnade sig åt litteraturen, sedan The prisoner of Zenda (1894; "Fången i Zenda", s. å.), med sin blandning af romantik och burlesk, och The dolly dialogues (s. å.) gjort lycka. H:s romaner, A man of mark (1890; "En betydande man", 1897), The god in the car (1894), The chronicles of count Antonio (1895; "Krönikor om gref Antonio", 1896), Comedies of courtship (1896; "Kärlekens komedier", s. å.), The heart of princess Osra (s. å.), Phroso (1897; sv. öfv. 1899), Simon Dale (1898; sv. öfv. s. å.), Rupert of Hentzau (s. å.), The king's mirror (1899; "Kungens spegel", 1900), Quisanté (1900), Tristram of Blent (1901), The intrusions of Peggy (1902), Double harness (1904) och A servant of the public (1905), äro spännande förströelseläsning, byggd på gamla romantiska element, som nyttjas med modern teknik. Ett par teaterpjäser af H. (The adventure of lady Ursula, Pilkerton's peerage, m. fl.) ha gjort lycka på scenen. R—n B. Hopetoun [hå͡u'pta͡un], earl af. Se Hope, skotsk släkt. Hopfen, Hans, tysk författare, f. 1835 i München, d. 1904 i Gross-Lichterfelde, promoverades till filos. doktor i Tübingen, var sedan 1866 bosatt i Berlin. Han tillhörde ursprungligen författarkretsen kring Maximilian II af Bajern och infördes i litteraturen af Geibel. Hans Gedichte (samlade 1883) innehåller kraftfulla ballader och friska epos. Den satiriska versnovellen Der pinsel Mings (1868) erinrar om Heyse. Af hans romaner är det endast de tidigare (Verdorben zu Paris, 1867, Der graue freund, 1874, Juschu, 1875, Der alte praktikant, 1878) och hans Bayerische dorfgeschichten (s. å.), som ega värde genom sin briljanta berättarkonst, burschikosa i tonen, men spännande och åskådliga. En massa senare noveller, dramer (af hvilka hans lustspel Hexenfang ligger till grund för Frans Hedbergs operalibrett "Hexfällan" med musik af A. Hallén) m. m. är blott förströelselitteratur. Till svenska ha öfversatts "Majorens minnen" (1878) och "Konstnären och hans arfvinge" (1897). Se hans själfbiografiska bidrag till "Die geschichte des erstlingswerks" (1894). R—n B. Hophra. Se Hofra. Hôpital l. Hospital [åpita'l], Michel de L'H. och G. F. A. de L'H. Se L'Hôpital.