Hopkins [hå'pkinṡ], Johns, nordamerikansk filantrop, f. 1795 i Maryland af kväkarföräldrar, d. 1873 i Baltimore, grundlade 1822 med sina två bröder ett stort handelshus i Baltimore och egnade sig, sedan han 1847 dragit sig tillbaka från denna affär, åt bank- och järnvägsaffärer. 1873 donerade han fonder och fastigheter å omkr. 4,5 mill. doll. till ett för alla utan åtskillnad till ras och färg tillgängligt sjukhus i Baltimore samt skänkte staden en offentlig park och 3,5 mill. doll. till ett universitet därstädes, hvilket öppnades 1876 och är uppkalladt efter honom (se Baltimore, sp. 803). Hopkins [hå'pkinṡ], Edward John, engelsk musiker, f. 1818 i London, d. där 1901, från 1843 organist vid Temple church i London, är i synnerhet känd genom sitt arbete The organ, its history and construction (1855; 5:e uppl. 1887). A. L.* Hopkins [hå'pkinṡ], Edward Washburn, nordamerikansk indolog och språkvetenskapsman, f. 1857, var först professor i sanskrit och jämförande språkvetenskap vid Bryn Mawr college nära Philadelphia, men kallades efter Whitneys död 1894 i samma egenskap till Yale university, New Haven. Hans förnämsta arbeten falla inom det indiska eposets samt laglitteraturens område, bl. a. i The mutual relations of the four castes according to the Manavadharma çastram (1881), The ordinances of Manu (1884), The religions of India (1895), India old and new, with a memorial address (1901 i Yale biennial publications), The great epic of India, its character and origin (1902). Medutgifvare af "Journal of the American oriental society". K. F. J. Hopkins' apparat [hå'pkinṡ], fys., tjänar till att åskådliggöra knutpunkterna i vibrerande luftkolonner. Den består af ett glasrör, som hålles öfver en ljudande kropp, och en membran, fäst inom en liten metallram, passande efter röret. På membranen strös fin sand. Om membranen är flyttbar längs röret, visar sig, att sanden i allmänhet är i rörelse, men på vissa punkter af röret i hvila; dessa äro knutpunkterna l. noderna. Jfr Kundts rör. L. A. F.* Hopkinsville [hå'pkinṡvil], stad i nordamerikanska staten Kentucky. 7,280 inv. (1900). Tobaksfabriker. Dårhus. South Kentucky college. J. F. N. Hoplia, zool. Se Ollonborrfamiljen.

Hopliter (grek. hoplitai, af hoplon, vapen) kallades det tungt rustade och i tätt sluten massa kämpande fotfolket, som i det forna Grekland bildade krigshärens kärna och fällde utslaget i striderna. Hopliterna voro under den äldre tiden burgna medborgare, hvilka själfva bekostade både sin dyrbara vapenrustning och sitt underhåll, hvarför äfven hoplit-tjänsten var högt aktad. Från och med 4:e årh. f. Kr. började dock medborgarna alltmera att undandraga sig krigstjänsten, och krigshärarna sammansattes i stället af legosoldater. Hopliternas beväpning, hvilken under tidernas lopp undergick några mindre förändringar, afseende att minska dess tyngd, utgjordes hufvudsakligen af den stora, oftast ovala eller runda, någon gång aflångt fyrkantiga skölden, hjälmen, bröstharnesket, benbrynjorna, det korta svärdet och den 2—2,7 m. (hos hopliterna i den macedonska falangen ända till 5 m. och mera) långa lansen. A. M. A.

Hoplit i full rustning.

Hoplites Neumayr, paleont., ett släkte eller snarare en grupp af ammoniterna. Ribborna äro grofva, svagt böjda, omväxlande enkla och klufna, på yttersidan afbrutna af en glatt fåra. Hoplites förekommer i öfversta juran och i kritsystemet. A. Hng. Hoplocampa, zool. Se Sågsteklar. Hoplomerus, zool. Se Getingar. Hopp, i allmänhet en förväntan om något framtida angenämt. — Det kristna hoppet är den andra af de s. k. gudomliga dygderna (tro, hopp och kärlek). Den bildande konsten har ofta i symbolisk form framställt hoppet, vanligen som en snabbt framskyndande gudinna, medan däremot det kristna hoppet återges som en lugnt hvilande gestalt, stödd på ett järnankare. Jfr Kardinaldygderna och Spes. Hopp. Se Gång 2, sp. 812.

Hoppa hage, fr. jouer à la marelle (förr mérelle, af méreau, tekningssten), eng. hop scotch, ty. fussscheibespiel, en frilufts-barnlek, som brukats i Sverige sedan 1800-talet och i liknande former haft tidigare europeisk förekomst, i Frankrike redan på 1680-talet. Enligt lekens "klassiska" svenska anordning egde den i sanden uppritade hagen sådan form, som vidstående figur visar (numera brukas skiftande uppritningssätt). Deltagare i leken äro två eller flera. En af dem tar plats nedanför hagen, tekar därifrån med en flat sten i det ena efter det andra af de numrerade fälten, hoppar efter hvarje tekning in i fältet, ömsevis på ett ben eller (där två fält ligga jämsides) på två ben, gör där helvändning och sparkar, hoppande på ett ben, ut stenen samma väg den kommit samt hoppar själf ut efter. Så fortsätter han, tills i lyckligt fall stenen tekats i den öfre ringen ("himmelriket"), då spelaren hoppar på ett ben tre gånger rundt omkring denna, därpå ställer sig inom den, lägger stenen på fotspetsen och sparkar ut den rätta vägen samt själf hoppar ut efter, hvarefter nästa man tar vid. Spelaren mister turen, om stenen kastas i orätt fält