eller stannar på en linje eller i den lilla
midtringen ("helvetet") eller sparkas ut öfver
en af sidogränserna, eller om spelaren ställer
sig på bägge fötterna inom ett fält eller
berör linje.
Hopparprocessionen (ty.
die springprozession),
katolsk fest i staden Echternach, storhertigdömet
Luxemburg, sannolikt från medeltiden och
uppkommen genom kristianisering af någon hednisk
religiös festdans till vårens firande. Den
utföres hvarje pingsttisdag, oftast af omkr. 100
andlige, med talrika fanor och musikkårer och
omkr. 15,000 lekmän, på så vis, att alla,
ordnade i led om 4—6 personer, hopbundna
med näsdukar under berusande musik hoppa och
dansa på visst sätt genom stadens gator in i
kyrkan och kring Willibrords graf; deltagarna
i den oerhördt tröttande dansen fullgöra
vanligen någon bot eller något löfte; många
äro lejda som ställföreträdare. Se A. Reiners,
"Die springprozession von Echternach" (1884).
Hj. H—t.
Hopparsekten, en andlig rörelse, som
uppstod i Västbo härad i Småland på 1840-talet
i samband med den s. k. predikosjukan. Själfva
kallade sig medlemmarna "rösterna", enär de
ansågo sig vägledas af en inre röst, som
talade genom föreståndarnas mun. En äldre
soldathustru var länge ledare för sekten;
senare, omkr. 1880, stodo en bonddräng och
en yngre kvinna i Ås socken i spetsen för
densamma. Föreståndarna hade rätt att aflösa och
bannlysa sektens medlemmar, hvilket skedde med
stort botallvar. Nattliga, hemliga sammankomster
höllos. Efter gemensam måltid läste man då i
Luthers och Hoofs postillor, därefter sjöngos
Sions sånger i ett par timmars tid, sedan vidtog
bönen. Föreståndaren extemporerade långa böner,
stundom sekunderad af de mot väggen vända,
knäböjande åhörarna. Först kom en botbön, som
afslutades med ifrigt upprepande af orden "lossa
mig, ack och ve". Sedan bad man om nåd för Jesu
skull, ropande "Jesu blod, Jesu blod". Till slut
kom tacksägelsebönen, slutande med orden "lof
och tack". Nu hade man nått till ett extatiskt
tillstånd, den andliga dansen började under
högljudda glädjerop "ära ske Gud, Jesu lof". Den
onde anden var bortdrifven. Stundom dignade
man vanmäktig ned på golfvet, öfverväldigad
af rörelse. Allt var således anlagdt på att
komma i extas, man ville känna sig "utom
lekamen". Denna sträfvan kommer också fram i
medlemmarnas s. k. andliga äktenskap. Man skulle
komma till så stort herravälde öfver kroppen,
att alla kunde i förtrolighet umgås med hvarandra
som syskon. Noggrann uppsikt hölls, att intet
ohöfviskt skedde, och den inbördes tukten var
i allmänhet sträng. Hopparna ådagalade i sin
vandel f. ö. största redbarhet och enkelhet. De
bibehöllo i längden ortens äldre klädedräkt, men
brukade endast mörka färger. Inga prydnadssaker
fingo nyttjas, och i hemmen voro tapeter samt
alla målade eller polerade saker bannlysta. Ofta
gingo hopparna i kyrkan och till skrift, men
hörde helst stränga lagpredikanter. De senaste
ledarna ha till det yttre moderniserat sekten och
utstött flera af dem, som tillhörde den äldre,
strängare riktningen. Som hopparna aldrig
sträfvat att göra proselyter, har antalet
af sektens medlemmar aftagit, och nu för
tiden torde knappt några medlemmar finnas.
G. A. A.*
Hoppbaggar, zool. Se
Knäpparfamiljen.
Hoppe, Ernst Otto Liebegott,
lexikograf, f. 13 febr. 1857 å Hjälmsäter, Ljungs socken,
Östergötland, studerade 1869—75 vid gymnasiet
i Zerbst, blef 1877 student i Uppsala och
1882 filos. kandidat därstädes, var 1890—97
hufvudlärare i tyska språket vid Högre
lärarinneseminarium i Stockholm och blef 1897
medlem af redaktionen af Sv. akad:s "Ordbok
öfver svenska språket", där H. sedan 1903 är
en af souscheferna. H. har skrifvit uppsatser
i tidskrifter, t. ex.
Intryck och hågkomster
från ett tyskt gymnasium (i "Nord. tidskr.",
1891), hvari bl. a. förordades införande
af ferieläsning, deltog 1885 i stiftandet af
"Rättstavningssällskapet och har redigerat dess
tidskrift "Nystavaren" (4 bd, 1886—93). Hans
lexikaliska arbeten äro
Tysk-svensk ordbok
(1886; 3:e uppl. 1900; skoluppl. 1889; 2:a
uppl. 1901),
Svensk-tysk ordbok (1892; ny
uppl. 1897; skoluppl.),
Tyska synonymer (1896)
och
Svensk-tysk fickordbok (1897). Dessutom har
han utgifvit åtskilliga skolböcker.
Hoppe, dansk sjöofficerssläkt.
Iver H.,
af holländsk börd, f. 1649, d. 1693 som
viceamiral, förde ett linjefartyg i slaget vid
Kjöge-bukt 1677. Hans son
Frederik H., f. 1690,
d. 1776 som amiral, deltog 1715 i sjöslagen
vid Kolbergerheide och Rügen samt kämpade 1719
under Tordenskjold vid Nya Älfsborg, Marstrand
och Göteborg. Hans sonson
Johan Kristofer
H., f. 1772, d. 1835, deltog 1801 i slaget på
redden och 1812 i flera träffningar med engelska
örlogsfartyg i Sundet. — 1777 adlades släkten,
räknad från Iver H.
E. Ebg.
Hoppegarten, ort 15 km. ö. om Berlin, en af
Tysklands största kapplöpningsplatser, särskildt
för slätlöpningar. Hinderlöpningar vid Berlin
anordnas företrädesvis på kapplöpningsbanan
Carlshorst (sedan 1895, dessförinnan vid
Berlin-Charlottenburg) samt på Grunewald-rennbahn
(sedan 1909). I H., som eges af Unionclub
(se
Jockeyklubb), finnas storartade
träningsanstalter, där öfver 200 hästar årligen
tränas för Tysklands större kapplöpningar.
B. C—m.
Fig. 1.
Hopperbalebreaker [hå'pəbe͡il bre͡ikə],
eng., "balbrytare" (fig. 1 och 2), en i
bomullsspinnerier använd maskin, som har till ändamål
att sönderdela de från bomullsbalarna
lösbrutna, men ännu hårdt sammanpressade
bomullsklumparna. Ordets begynnelsedel "hopper"
(tratt, korg) torde antyda, att denna maskin
eger en behållare, i hvilken bomullsklumparna
inkastas, till skillnad från andra balbrytare,
som endast ega ett ändlöst matarbord af
