Hoppspindlar, Attidæ, zool., en till spindlarnas ordn. hörande familj af mestadels små arter, hvilka ej spinna något nät, utan föra ett kringströfvande lif på torra och solbelysta platser såväl på marken som i synnerhet på klippor, stammar och husväggar. Hithörande arter ha en hög, på öfversidan plattad framkropp med brant stupande sidor och liten bakkropp, ögonen sitta i tre tvärrader. De mellersta i främsta raden äro störst. Benen äro korta och starka. Gången är ryckvis skridande, omväxlande med snabba och långa hopp, med hvilka dessa spindlar dels kasta sig öfver sitt byte, dels rädda sig undan faror. Honorna förfärdiga under stenar eller bark ett bo af tät silkesväf, i hvilket de bevaka sina ägg och nykläckta ungar. Talrika arter finnas i vårt land, tillhörande de gamla släktena Salticus och Attus, hvilket senare numera uppdelats i flera släkten, hvaraf må nämnas Epiblemum (se fig.), Ergane, Aelurillus och Heliophanus. Synnerligen talrikt är familjen företrädd i de heta länderna och har ådragit sig en särskild uppmärksamhet af den anledningen, att många dess medlemmar såväl i form som färgteckning i hög grad likna myror. Äfven i Sverige förekommer, ehuru sällsynt, en sådan art, den oftast under stenar på hafsstränder anträffade Myrmarachne formicaria (Salticus formicarius). G. A—z.

Epiblemum scenicum. (Förstorad.)

Hoppstjärtar, Hoppsvansar, Podurider, Collembola, zool. Till hvad som är nämndt under Borstsvansar kan läggas, att den insektordning, till hvilken underordningarna Thysanura och Collembola höra, numera vanligen kallas Apterygogenea. Hos Collembola är 4:e bakkroppsledens benpar ombildadt till den s. k. hoppgaffeln, som i hvila ligger framåt längs buksidan och fasthålles af 3:e ledens till de s. k. gaffelhakarna ombildade benpar. Medelst dessa organ kunna hoppstjärtarna taga i förhållande till sin storlek mycket långa hopp. — Af denna underordning äro hittills 129 svenska arter kända. De fördelas på 4 familjer: 1. Achorulidæ, bland hvars släkten kunna nämnas Achorutes och Podura. 2. Entomobryidæ (omfattande äfven den af Lubbock uppställda fam. Degeeriidæ). Hit hör det stora släktet Isotoma, af hvilket flera arter höra till dem, som väcka uppseende genom att vintertiden uppträda i stora massor på snön (jfr Gletscherloppan). I likhet med flertalet hoppstjärtar uppnå de sällan en längd af 2 mm., men en art, Isotoma viridis, blir ända till 5,5 mm. lång och är vår största hoppstjärt. Bland andra hithörande släkten kunna vidare nämnas Orchesella, Tomocerus och Cyphoderus, hvilket sistnämnda släkte omfattar en liten blind, hvit art, Cyphoderus albinus, som för ett underjordiskt lefnadssätt och ofta träffas i stor mängd lifligt kringlöpande i under stenar belägna myrbon. — Medan hoppstjärtarna af förutnämnda familjer ha en långsträckt kropp, äro de till fam. 3. Neelidæ och 4. Sminthuridæ hörande utmärkta af en nästan klotformig bakkropp. Till den förra familjen hör vår minsta hoppstjärt, den blott 0,25 mm. långa Megalothorax minimus. G. A—z. Hoppsvansar. Se Hoppstjärtar. Hopser, dans. Se Galopp 2. Hopsvämmade berg. Se Geologi, sp. 975. Hor, jur., lägersmål emellan en gift och en ogift person (enkelt hor) eller emellan två hvar för sig gifta personer (dubbelt hor). Vid enkelt hor stadgas vanligen för den af de brottslige, som är gift, ett strängare straff än för den ogifte. Däremot gör det numera enligt de flesta strafflagar ingen skillnad, om det är en man eller en kvinna, som begår äktenskapsbrott. Enligt den mosaiska såväl som enligt den romerska och den forngermanska rätten gällde det däremot, att en man endast genom lägersmål med en annans hustru gjorde sig skyldig till hor, under det att en gift kvinna begick detta brott genom hvarje lägersmål utom äktenskapet. I motsats därtill fordrade den kristna kyrkan samma äktenskapliga trohet af mannen som af hustrun och utsträckte därför begreppet hor till alla de fall, då en gift man hade köttsligt umgänge med någon annan än sin hustru. Denna nya åsikt hade dock att kämpa mot en djupt rotad folkuppfattning och förmådde därför endast ytterst långsamt göra sig gällande inom lagstiftningen. I de romanska länderna är straffet för en gift man, som gjort sig skyldig till hor, icke sällan betydligt lindrigare än för en gift kvinna, som förbrutit sig på enahanda sätt, och inträder dessutom där vanligen endast under vissa förutsättningar (enligt fransk rätt endast i fall mannen underhållit en konkubin i samma hus, som han bebott med sin hustru). — Straffet för hor var länge på grund af inverkan från den mosaiska rätten synnerligen strängt. Svårare fall straffades ännu i 18:e årh. mångenstädes med döden. Så var äfven fallet enligt Missgärningsbalken i 1734 års lag. Först genom K. F. 20 jan. 1779 borttogs i Sverige dödsstraffet vid detta brott trots häftigt motstånd särskildt från prästerskapets sida. Numera är det vanliga straffet fängelse eller böter. För allmänt åtal förutsättes oftast angifvelse af den förorättade maken, stundom därjämte att äktenskapet blifvit upplöst på grund af horsbrottet. I äldre tider var det medgifvet den man, som öfverraskade sin hustru å bar gärning vid äktenskapsbrott, att döda såväl henne som hennes medbrottsling. Enligt fransk rätt träffas ännu en sådan gärning, om mannen öfverraskat hustrun i makarnas gemensamma bostad, af ett betydligt lindrigare straff än annat dråp (i fall ej, som ofta sker, juryn fullständigt frikänner). Enligt svenska och finska srafflagarna straffas vid enkelt hor den, som är gift, med fängelse eller böter, den ogifte med böter. För dubbelt hor är straffet fängelse. För att allmän åklagare skall kunna väcka åtal för horsbrott, fordras enligt regeln, att den oskyldige maken angifvit brottet till åtal eller för detsamma sökt äktenskapsskillnad. Enligt de danska och norska strafflagarna är straffet för hor lika strängt för ogift som för gift. Det är i dansk lag fängelse eller, under förmildrande omständigheter, böter; i norsk lag "faengsel" (= straffarbete) intill 3 månader. Allmänt åtal eger rum, endast när den genom brottet förnärmade maken begär det. Enligt norsk lag fordras därjämte, att äktenskapet blifvit upplöst, eller att yrkande därom göres i samband med straffyrkandet. — Ett af den ena maken begånget horsbrott gifver den andra rätt att söka skillnad i äktenskapet; se art. Äktenskapsskillnad. J. H—r. (N. S—g.) Hor [hår], i G. T. namn på två berg. 1. Ett H.