är bekant som den plats, där Aron dog (4 Mos. 33: 37—39). Det måste ha legat vid Edoms gräns, ej långt från Kades (4 Mos. 20: 22). I följd af en oriktig tradition (alltsedan Josefos) har det falskeligen utpekats i Djebel Harun n. om Vadi Musa (se Edom); man menade, att Petra var = Kades. Det verkliga läget af detta H. är ovisst. — 2. Ett annat H. nämnes i 4 Mos. 34: 7, 8 för att bestämma Kanaans ideella nordgräns. 1 o. 2. E. S—e. Hor [hår], det inhemska namnet på santalerna. Jfr Kol och Santaler. (K. F. J.) Hora [håra], slav., "berg". Hóra [håra], Nikola. Se Horia-upproret. Horæ [hå̄re], myt.. Se Horerna. Horæ canonicæ ("kanoniska timmar"), lat., egentligen kanoniskt (se Kanon) bestämda andaktsstunder under dygnet; äfven själfva de böner, som vid dessa tillfällen upplästes eller afsjöngos. Redan i den gamla kyrkan ålades såväl präster som lekmän att iakttaga de tre i synagogan öfliga bönetimmarna (kl. 9 f. m., 12 middagen samt 3 e. m.). Därtill fogades redan från 400-talet, mest i klostren, böner vid eller kort efter midnatt, vid dagens och nattens inbrott samt vid sängdags. Dygnets "timmar" blefvo således sju (på vissa orter åtta), hora matutina (kl. 3 f. m.), prima (kl. 6 f. m.), tertia (kl. 9 f. m.), sexta (kl. 12 midd.), nona (kl. 3 e. m.), vespera (kl. 6 e. m.), completorium (kl. 9 e. m.), samt nocturnum medianum (midnatt), hvilken dock oftast fick sammanfalla med matutina. I klostren gafs medelst ringning eller en basunstöt tecken till bönetimmen, då munken genast skulle träda ut ur sin cell för att taga del i den gemensamma andakten. Under medeltiden utgjorde iakttagandet af dessa bönetimmar en väsentlig del af det kanoniska lifvet, ehuruväl det, liksom mycket annat, längre fram råkade i förfall. I den utvecklade form "timmarna" (bönerna) fingo under 13:e årh. utgöras de hufvudsakligen af psalmer och bibeltexter, omväxlande efter dagens och kyrkoårets olika tider. Numera afsjungas dessa "timmar" dagligen i de flesta kloster, men endast i dom- och kollegialkyrkor; vid andra kyrkor nöjer man sig med att sjunga dem på sön- och helgdagar och att på öfriga dagar i veckan blott uppläsa dem. Jfr Breviarium. Se Batiffol, "Histoire du breviaire romain" (2:a uppl. 1894), Bäumer, "Geschichte des breviers" (1893) och O. Dibelius, "Vaterunser" (1903). P. F.* Horai, myt. Se Horerna. Horák [hårāk], två bröder och bömiska musiker: Eduard H., f. 1839, d. 1892, och Adolf H., f. 1850, öppnade gemensamt det inom kort mycket ansedda Horákska pianoinstitutet i Wien (med filialer i stadens olika delar) och voro öfverlärare där till 1892 samt utgåfvo tillsammans en pianoskola i 2 bd. Horaker [hår-], Podhoraker ("bergsbor") kallas tjecherna på bömisk-märiska gränsbergen, särskildt på den märiska emot March sluttande sidan. Hora locoque consueto (solito). Se h. l. q. c. Horánszky [hårānsky], Ferdinánd von, ungersk politiker, f. 1838, blef 1861 advokat, valdes 1872 till riksdagsdeputerad och slöt sig först till den moderata vänstern, 1875 till den med Deákpartiet då förenade vänstra centern och 1878 till Apponyis nationalparti. Som dess ordf. bekämpade H. från 1897 ministären Bánffy, i hvars störtande (febr. 1899) han hade stor andel. H. understödde sedermera ministären Szell och inträdde mars 1902 i denna som handelsminister, men afled redan 19 apr. s. å. Ett monument öfver honom restes 1903 i Budapest. V. S—g. Horapollon [hår-], ett genom sammansättning af det egyptiska gudanamnet Horus och det grekiska Apollon bildadt namn, härrörande från den tid, då i Alexandria egyptiska och grekiska kulturelement möttes och blandades. Så hette bland andra en berömd grammatiker i Alexandria (trol. i 4:e årh. e. Kr.). Under hans namn eger man ett på grekiska skrifvet arbete i två böcker (bästa uppl. af Leemans, 1835), öfver hieroglyferna, hvilket ger sig ut för att vara af en för öfrigt obekant Filippos öfversatt från H:s egyptiska original. Se Egyptisk skrift, sp. 1501. A. M. A. Horatiansk [hårātsi-], som förekommer hos eller är utmärkande för romerske skalden Quintus Horatius Flaccus. Horatierna [hårātsierna], enligt sägnen tre romerska ädlingar, som utkämpade en strid med de albanske Curiatierna. Se Horatius 1. Horatio (en af personerna i Shaksperes "Hamlet"), pseudonym. Se Wieselgren 3. Horatius [hårātsius], fornromersk patricisk ätt, bland hvars medlemmar följande märkas. 1. De tre Horatierna (Horatii), som utkämpade striden med Curiatierna (Curiatii). Sägnen förmäler nämligen att, då romarna under konung Tullus Hostilius förde krig mot albanerna, på hvardera sidan tre kämpar utvaldes att afgöra striden. Albanernas kämpar voro trillingbröder vid namn Curiatius, romarnas likaså trillingbröder af släkten H. De förre tycktes i början skola vinna seger, ty två af romarna föllo. Men den tredje lyckades genom list skilja de tre motståndarna från hvarandra och besegra dem, den ene efter den andre. Till följd af Horatiernas seger lades staden Alba under Rom. Hela berättelsen tillhör sagans område. Den har ofta behandlats i litteraturen, t. ex. af Aretino, Lope de Vega och Corneille, och äfven gifvit stoff till bildverk, t. ex. "Horatiernas ed" (bild till David, J. L., sp. 1440). — 2. Marcus H. Pulvillus, enligt traditionen konsul 509 f. Kr., deltog verksamt i frihetsstriderna. — 3. Publius H. Cocles (den enögde) skall enligt sägnen nästan ensam ha försvarat pålbron öfver Tiber mot de Rom anfallande etruskerna under konung Porsenna (omkr. 508 f. Kr.) och, sedan hans landsmän rifvit bron, kastat sig i Tiber och simmande uppnått andra stranden. — 4. Marcus H. Barbatus (den skäggige) bidrog ifrigt att störta decemvirerna. Han blef därefter vald till konsul, 449 f. Kr., och genomdref jämte sin ämbetsbroder, Valerius, lagar, som skyddade plebejernas rättigheter, såsom om giltigheten af tribusförsamlingarnas beslut m. m. 1—4. R. Tdh. Horatius [hårātsius]. Quintus H. Flaccus, romersk skald, föddes 8 dec. 65 f. Kr. i Venusia, på gränsen af Apulien och Lukanien, i en vildt naturskön trakt. Fadern tillhörde de frigifnes stånd och innehade någon tid en uppbördsmans befattning. Uppfylld af kärlek för sin son, egnade han sig med varm ifver åt dennes utbildning till dygd och visdom samt flyttade till det ändamålet från sin landtgård till Rom, där den unge H. fick gå i skola hos den stränge Orbilius. Sedermera företog