H. en resa till Aten och invigdes där i den grekiska bildningen, framför allt i filosofien. Ungdomlig hänförelse för den romerska republikens sak ledde H. och andra jämnåriga att följa Brutus' (Cæsars mördares) fanor. Slaget vid Filippoi (42 f. Kr.), som hans parti förlorade och där han räddade sig med flykten, gjorde dock ett snöpligt slut på hans militäriska bana, och han återvände till Rom. Fattig, ty hans egodelar blefvo segrarnas byte, egnade han sig åt litterär verksamhet och blef snart genom skalderna Vergilius och L. Varius bekant med Mæcenas. Denne skänkte honom ett landställe vid Tibur i Sabinska landet (ej långt från Rom) och hedrade honom med förtrolig vänskap. Genom Mæcenas blef H. också bekant med Augustus, som fann stort behag i hans umgänge och ville fästa honom närmare vid sin person. Nöjd med en anspråkslös befattning i kvestor-(skattmästar-)kansliet, afslog H. alla anbud om upphöjelse samt tillbragte sin tid i Rom och på sin kära sabinska landtgård, njutande af ett stilla, men angenämt lif, som förljufvades af diktkonsten. Han dog 8 f. Kr., kort efter sin beskyddare och vän Mæcenas.

Horatius' bild på en fornromersk bronsmedalj.

H. är en af Roms förnämsta skalder, och hans egen förutsägelse, att eftervärlden skulle egna honom sitt erkännande, har i rikt mått gått i fullbordan. Visserligen utmärker han sig icke genom djärf och själfständig skaparkraft eller fantasiens rikedom, men däremot vittna hans diktalster om ett sundt omdöme, fin smak och säker själfkritik. För öfrigt framgår hans skaldeverksamhet helt naturligt ur hans lifserfarenhet och afspeglar i många fall hans eget sinnes olika stämningar. Redan i ungdomen såg han det ideal, för hvilket han svärmat, kullstörtas, och han drefs därigenom att ge luft åt sin harm öfver de förhållanden, som omgåfvo honom. Från denna tid härstamma utan tvifvel flera af hans Epodi ("Epoder"; 1 bok). Småningom började H. finna, att det gamla i själfva verket måste vara förgånget, och försona sig med det nya. Hans reflexion vände sig då till det sociala lifvet. Utrustad med skarp iakttagelseförmåga samt blick för motsägelserna och svagheterna i den mänskliga sammanlefnaden, företog han sig att ge en spegelbild af dess mångfaldiga förhållanden, i hvilka människonaturen så åskådligt kännetecknar sig, och på ett lekande sätt meddela sanningar för lifvet. Satiren, detta äkta italisk-romerska skaldeslag, fick i honom sin fulländare, hvars rika bekantskap med världen och skarpa omdöme satte honom i stånd att teckna karaktärer och situationer med lif och sanning, med en komisk, men icke för stark färgläggning. Genom teckningarna i hans Satiræ ("Satirer"; 2 böcker) framlyser människan, men på samma gång tänkaren, som har ögat öppet för de antikt sedliga idealen. Senare framställde sig för skalden en annan uppgift, den att efter grekiska föredömen bli den högre lyrikens målsman i Rom. I "Epoderna" hade H. i ton och framställningsart efterbildat jambdiktaren Archilochos; han utsträckte nu sina efterbildningar: Sapfo, Alkaios, Bakchylides, Anakreon m. fl. och alexandrinska skalder blefvo hans förebilder. Skickligt förstår han ock att med en viss frihet, men på samma gång regelbundet, i sina Odæ infatta det latinska språkets ord och uttryck i de grekiska versformerna. Att han i hög grad gör gällande forngrekisk uppfattning och rör sig med uttryck, som ha sin rot i grekiska föreställningar, är ock förklarligt på grund af tidens litterära smak och bildning samt af den betydelse, som den grekiska världen genom en lång tids samfärdsel och förbindelser hade fått för romarna. Men han frigör sig i ej ringa mån från de grekiska mönstren och låter originalen i mycket tjäna såsom underlag för framställning af romerska situationer och förhållanden. I dikter af mera nationell färg ställer han sig på egen botten. I dem kommer ock hans hänförelse för den gamla romartiden och romaranden till sin rätt. Han ser nu mot den nya tiden med hopp och fröjd; ty han väntar en ny härlighet i och genom Augustus' välde, hvilket skall tjäna att upprätta ordning, frid, dygd och lycka samt således efter ett tidsskede af storm och oro skänka romarstaten en ålder, värdig den forna. Det är måhända mest i den ståtliga Carmen sæculare (Sekularsången; öfv. af konung Oskar II i Sv. akad. handl. från år 1796 del LXI), författad 17 f. Kr., som en sådan stämning framträder; också de 6 första oderna i tredje boken andas en glödande patriotism. I öfrigt sjunger han gärna till kärlekens, vinets och de glada lefnadsnjutningarnas pris. Ofta tonar genom dikterna läran att den hastigt försvinnande stunden måste njutas, men H. predikar dock, i sann anslutning till den epikureism han hyllar, alltid måtta i njutningen och vill ha sinnets renhet och ädelhet bevarade. Många af hans dikter äro skrifna för stunden, men så, att till personen eller tillfället knytas betraktelser af mera allmän natur och sanningar för alla tider, likasom förstodo skalden att i det flyktiga ögonblickets lust lägga in en tanke på något högre. H. utgaf först tillsammans tre böcker oder, med en dedikation till Mæcenas; därefter följde en 4:e bok. Sist vände han sig till en annan diktart, Epistolæ ("Poetiska bref"; 2 böcker). Dessa äro mästerliga uttryck af mogen lefnadserfarenhet, mångsidig beröring med världen och filosofisk reflexion, hållna i en lätt, men alltid fin och värdig ton och särskildt intresseväckande genom den inblick i lefnadsförhållanden och karaktärer, som de skänka. Stilen är behaglig och omväxlingsrik. — Slutligen bör nämnas ett till Piso och dennes söner riktadt bref De arte poetica (Om skaldekonsten; äfven kalladt Epistola ad Pisones; öfv. af professor F. Gustafsson, 1901). Detta bref får icke bedömas som ett försök till systematisk framställning af ämnet, utan betraktas som ett meddelande af viktiga anvisningar, vinkar och råd till