sådana, som ville försöka sig i skaldeverksamhet, utan att egentligen göra denna till sin uppgift. Dock felas icke heller teori, men praktikens fordringar, inhämtade under lång utöfning, äro tydligen hufvudsak för skalden. H:s arbeten ha varit föremål för stor uppmärksamhet af filologerna. Engelsmannen Bentley (1711) förvärfvade sig mycken förtjänst om textens fastställande. I senare tider har holländaren Hofman-Peerlkamp (från 1834), med tillämpning af den nyare estetikens lagar och sin egen smaks fordringar, velat utdöma mycket som oäkta och verkligen funnit flera efterföljare. Otvifvelaktigt har åtskilligt kommit till oss i ändradt skick, men i det hela måste den vanliga texten fasthållas. Tysken Luc. Müller (postumt 1900) har egnat mycket arbete åt Horatius. På svenska har H. tolkats på vers af G. J. Adlerbeth: "H:i bref till Pisonerna om skaldekonsten" (1807), "H:i satyrer och skaldebref" (1814) och "H:i oder och epoder" (1817), J. G. Ek: "Satirer och epistlar" (1847) och "Oder och epoder" (1853), P. Agrell (1872), G. Borgström, "H:i oder och epoder" (1881), samt delvis af J. O. Wallin, H. Bjursten, K. V. A. och K. G. Strandberg, S. L. Sjöblom ("Valda sånger i urskriftens versmått", i Göteborgs vet. och vitt.-samhälles Handl., XVI, 1878), A. Frigell, Dahl (1884—87), L. Laurén (1890), Lyth (1893), B. Risberg ("Valda sånger", 1901) och K. A. Melander (1902); prosa af L. F. Kumlin (1851; 2:a uppl. 1865), E. Lidfors (1845; 3:e uppl. 1870), A. Frigell m. fl. Upplagor för skolbruk ha utgifvits af A. H. Stamberg (1791; 3:e uppl. 1817), J. P. Theorell (1833), Chr. A. Fahlcrantz (1864; 5:e uppl. 1902), A. Frigell (1870 och 1888), K. Wintzell (1892; 2:a uppl. 1904), J. Bergman (1892), Dahlstein (4:e uppl. 1903) och J. Österberg (1904). Se biogr. öfver H. af E. Janzon, 1899 (i "Populärt vetenskapliga föreläsningar vid Göteborgs högskola", 1899). R. Tdh. Horatius Tubero, pseudonym. Se La Mothe le Vayer. Horbury [hå̄bəri], stad i engelska grefsk. York, West Riding, s. v. om Wakefield. 6,736 inv. (1900). Ylleindustri och järnverk. J. F. N. Hord [hård; östeuropeiskt lånord; jfr po. och bömiskt horda, tatarhord, turk. och pers. ordu, läger, krigshär], urspr. afdelning af kirgiser, mongoler och andra besläktade nomadfolk; skara, hop, sammanrafsad trupp. Hord, fosterfader till Ivar Vidfamne (se denne). Hordaland. Se Hörðaland. Hordeæ, bot. Se Gramineæ. Hordeolum, lat. Se Vagel. — H. internum. Se Chalazion. Hordeum. Se Korn. Horeb. Se Sinai. Horemheb, fornegyptisk konung. Se Egypten, sp. 1482. Horen [hå̄ren], Die (jfr Horerna), tidskrift, som 1795—97 utgafs af Schiller med Goethe, Herder, A. W. Schlegel, Voss, Hölderlin, Fichte, W. von Humboldt m. fl. som medarbetare. Horerna [hå̄r-], grek. Ὧϱαι, lat. Horæ, grek. myt., årstidernas gudinnor och i allmänhet representanter för den lagbundna, periodiska växlingen inom naturens rike. Homeros, som ej närmare anger deras namn eller antal, betecknar dem som Zeus' och Heras tjänarinnor samt som väktarinnor vid Olympens molnport, hvilken de ömsom öppna och tillsluta. Hos Hesiodos sägas de vara döttrar af Zeus och Themis, rättvisans gudinna. De äro till antalet tre och heta Eunomia (lagbunden ordning), Dike (rättrådighet) och Eirene (fred), hvilka namn tydligt tillkännagifva, att man börjat hos dem inlägga betydelsen af sedliga, inom det mänskliga lifvet verkande makter. Hufvudsakligen äro de dock äfven under de följande tiderna välvilliga och välsignelsebringande naturmakter. Vanligen framställas de som tre eller fyra. Stundom äro de individualiserade till motsvarighet mot de olika årstiderna, men i senare tider beteckna de stundom äfven dygnets växlande tider (jfr det latinska ordet horæ, timmar). I Aten dyrkade man af ålder blott två horer, Thallo, den blomstrande, och Karpo, den fruktbringande. De grekiska Chariterna och den romerska Flora äro med horerna närbesläktade gudomsväsen. Den grekiska konsten afbildade vanligen horerna som dansande unga flickor, med attribut af blommor, frukter o. s. v. A. M. A.

Horerna. Antik relief (på det s. k. Borghesiska tolfgudarsaltaret).

Horgabrud, detsamma som Holgabrud. Horgen, köping i schweiziska kantonen Zürich, vid södra stranden af Zürich-sjön och vid järnvägen mellan Zürich och Glarus. 6,914 inv. i hela kommunen (1900). En af hufvudorterna för kantonens sidenindustri och vinodling samt viktig ångbåts- och järnvägsstation. (J. F. N.) Horgos [hårgåʃ], by i ungerska komitatet Csongrád. 7,275 inv. (1901). Horgospataka [hårgåʃ-], by i ungerska komitatet Szolnok-Doboka (Siebenbürgen) med betydliga guld-, silfver- och blybergverk. J. F. N. Hǫrgr, isländskt namn på harg (se d. o.). Horia-upproret [hå'ria-], ett efter en siebenbürgsk rumän, Nikola Horia l. Hóra, uppkalladt bondeuppror i Siebenbürgen 1784. De siebenbürgske rumänerna, som lefde i en tryckande lifegenskap under de ungerske godsegarna, hade genom flera deputationer hos kejsar Josef II bönfallit om förbättring i sin svåra ställning. De utlofvade reformerna uteblefvo emellertid till stor del, hvarpå bönderna anhöllo att bli inskrifna som soldater i hopp att på detta sätt undslippa lifegenskapen. Många bönder blefvo också inskrifna, men då de sedan vägrade