uppfylla sina skyldigheter mot godsegarna, upphäfdes inskrifningen. Bönderna började nu väpna sig och under ledning af Horia, som förut varit en af deras deputerade i Wien, samt af Georg Criseanu och Juon Kloska bröt upproret ut 1 nov. 1784. En mängd adelsgårdar brändes ned och omkr. 4,000 ungrare dödades. Enligt vissa, icke bestyrkta uppgifter skulle Horia ha afsett upprättandet af ett oafhängigt rumänskt rike, men som sin närmaste uppgift ställde han dock utrotandet af de hatade ungerske godsegarna och delandet af deras jord. De upproriske, som uppgingo till ett antal af 30,000, skingrades emellertid snart af trupperna, och den 27 dec. lämnade bönderna själfva sina anförare i de kejserliges händer. Criseanu begick själfmord i fängelset, Horia och Kloska afrättades 28 febr. 1785. En följd af det blodiga upproret blef emellertid, att Josef II i aug. s. å. reglerade och reformerade de lifegnes ställning till sina herrar. H. firas ännu som nationalhjälte i den rumänska folkvisan. K. B. W. Hořice. Se Hořitz. Horisont (af grek. horizon, eg. begränsande) är antingen skenbar, d. v. s. en gränslinje mellan himlahvalfvet och jord- eller hafsytan (synrand, himlarand), eller sann, d. v. s. en afskärning mellan himmelssfären och ett horisontalplan (se d. o.), gående genom iakttagarens ståndpunkt. Då himmelssfären (se d. o.) tänkes oändligt stor och således jorden i jämförelse med densamma försvinnande liten, kan ett plan, som går horisontalt genom iakttagarens ståndpunkt på jordytan, anses sammanfalla med ett med detsamma parallellt genom jordens medelpunkt gående. Den sanna horisonten kan därför äfven definieras som afskärningen mellan himmelssfären och ett genom jordens medelpunkt gående plan, som är för iakttagaren horisontalt, d. v. s. vinkelrätt mot tyngdkraftens riktning. Den sanna horisonten är en storcirkel på himmelssfären och delar därför denna i två lika stora delar, af hvilka den ena är "öfver" horisonten (för oss synlig) och den andra "under" (för oss osynlig). Om iakttagarens öga befinner sig i hafsytans plan, sammanfaller den skenbara horisonten med den sanna; men på en ståndpunkt öfver hafvets yta måste den förra synas något nedtryckt under den senare, eller, med andra ord, en rät linje, dragen till den skenbara hafshorisonten, går under den horisontala (mot lodlinjen vinkelräta) linjen och bildar med denna en vinkel, kallad horisontens depression (se d. o. 1, b). På sjön begagnar man sig nästan uteslutande af hafshorisonten för bestämmande af himlakroppars höjd, men vid instrumenten i de fasta observatorierna och på resor till lands är man i många fall genom vattenpasset oberoende af densamma. För vissa ändamål begagna sig likväl astronomerna af en artificiell horisont. Denna består af en fullkomligt plan och horisontal, spegelblank yta, hvilken på land, då sjöhorisonten ej är synlig, ersätter den naturliga horisonten, så att man medelst reflexionsinstrument, vertikal- eller meridiancirkel kan uppmäta himlakroppars höjder öfver horisonten. För åstadkommande af denna artificiella (konstgjorda) horisont begagnar man vanligtvis en liten låda, 1 1/2—2 dm. lång och 1—1 1/2 dm. bred, fylld med fin bomolja eller annan lämplig vätska. På det ytan ej må försättas i dallring genom blåst, förses lådan med en betäckning i form af ett tak, med två rutor af planslipadt glas eller ock af s. k. maringlas (glimmer), så tunt som möjligt, för att förekomma strålbrytning. Taket har prismatisk form, och dess gaflar utgöra rätvinkliga, likbenta trianglar. Detta slag kallas oljehorisont. Andra slag finnas äfven, t. ex. kvicksilverhorisonten. som består af en med kvicksilfver fylld sfärisk kopparskål, omkr. 7 à 8 cm. i diameter och 2 à 3 mm. djup. Den har ett likadant tak som oljehorisonten. Kvicksilverhorisonten anses vara den bästa, men svårigheten att förhindra den känsliga kvicksilfverytans dallring gör, att oljehorisonten nästan oftare användes vid fältarbeten och på resor. I observatorierna användes uteslutande kvicksilverhorisont.

Emedan den artificiella horisonten är en reflekterande yta, så återkastas ljusstrålen SC (från himlakroppen S) i riktningen CO. Från ögat vid O synes således en spegelbild af himlakroppen i riktningen OS′; själfva himlakroppen åter synes direkt i riktningen OS″, som kan anses vara parallell med CS, i anseende till himlakroppens ofantliga afstånd. Emedan nu, enligt reflexionslagen, vinkeln SCA är = OCB och denna åter är = ACS′, så är SCS′ och alltså äfven S″OS′, eller vinkeln vid ögat emellan den direkt sedda och den uti den artificiella horisonten synliga himlakroppen, dubbelt så stor som himlakroppens höjd öfver ställets horisont. Om därför t. ex. en stjärnas i reflexionsinstrumentets (sextant, prismacirkel e. o.) speglar reflekterade bild bringas öfverens (i linje) med samma stjärnas bild i den artificiella horisonten, så är den aflästa bågen stjärnans dubbla höjd. På senare tider har man konstruerat ett slags artificiell horisont, som anbringas direkt på sextanten, cirkeln o. s. v., för att på sjön, då horisonten är bortskymd af tjocka e. d., kunna observera himlakroppars höjd. Ehuru sådana horisonter visat sig vara ganska bra, ha de dock ej ännu kommit i vidsträcktare bruk. Ang. kvicksilverhorisontens användning inom observatorierna i och för bestämningen af zenitpunkten på en vertikal- eller meridiancirkel se Zenit. E. J. R. N. (B—d.) Horisontal (se Horisont). 1. H. l. Horisontell, parallell med eller sammanfallande med jordytans plan, vinkelrät mot lodlinjen, vågrät. Motsats: vertikal. — Ett föremål säges ha horisontalt läge, om dess längdriktning är horisontal. — 2. Horisontal l. Kurva kallas inom topografien skärningslinjen (a′ b′ c′ d′ etc.) emellan markens yta och ett af de vågräta plan (ab, cd etc.), af hvilka man tänker sig ett berg eller en jordhöjd indelad för att kunna på kartplanet ge en noggrann