bild af dem. Afståndet mellan dessa horisontalers plan bestämmes på grund af kartans skala. Är lodräta afståndet dem emellan öfverallt lika stort, kallas detta horisontalekvidistans eller, oftare, ekvidistans. H. W. W.*

Horisontalafstånd kallas projektionen i ett horisontalplan af verkliga afståndet mellan två punkter. H. W. W.* Horisontal defilering. Se Defilering 2. Horisontalekvidistans. Se Horisontal 2. Horisontalgeotropism, bot., detsamma som lateral geotropism. Se Geotropism och Lianer. Horisontalintensitet, fys. Se Jordmagnetism. Horisontallinje, en linje, som ligger i eller är parallell med jordytans plan. Horisontalparallax, astron. Se Parallax. Horisontalpendel. Se Pendel. Horisontalplan (se Horisont), ett plan, som är vinkelrätt mot tyngdkraftens riktning och parallellt med eller också sammanfaller med jordytans tangentplan. Inom deskriptiva geometrien är horisontalplanet ett af de båda hufvudsakliga projektionsplanen. Inom astronomien kan man, på samma sätt som i fråga om horisont, skilja mellan två horisontalplan, af hvilka det ena tangerar jordytan i observationspunkten, det andra går parallellt därmed genom jordens medelpunkt. Då man i allmänhet betraktar himmelssfären som oändligt stor och således jorden såsom försvinnande liten i förhållande till denna, kan man i många fall betrakta dessa två horisontalplan som identiska. I horisontalplanet mätas en himlakropps asimut (se d. o.) och amplitud (se d. o.). (B—d.) Horisontalprojektion. 1. Mat., inom deskriptiva geometrien projektionen af en linje eller yta i horisontalplanet. Jfr Projektion. — 2. Topogr. Se Kartprojektion. Horisontalt batteri, befästningsk., en ursprungligen tysk, oegentlig benämning på ett batteri, i hvilket kanonerna stå på den naturliga marken (bauhorizont), således hvarken i en nedskärning eller på en kanonbank. Numera kallas i Sverige ett sådant batteri markbatterivärn. (Jfr Fältbatterivärn.) O. A. B.* Horisontalur. Se Solur. Horisontalvinkelmätning. Se Geodesi. Horisontell. Se Horisontal 1. Horista [håri'sta; af lat. hora, timme], ledare af gudstjänsten. Se Birgittin-ritualen. Horiter [hårīter], ett folk i Seirs bergland (enl. 1 Mos. 14: 6), som enligt 5 Mos. 2: 12, 22 skall ha fördrifvits af edomiterna. Om dess stammar jfr 1 Mos. 36: 20—30. I nyare tid har man förmodat, att H. (hebr. ḥori) motsvara ḥaru i egyptiska inskrifter, där det uppträder som allmän beteckning för Syrien. Vinner detta antagande bekräftelse, kan den gamla förklaringen af namnet H. = grottinvånare icke längre upprätthållas. Jfr Edom, sp. 1371. E. S—e. Hořitz, tjech., Hořice [hå'rʃits], stad i norra Böhmen, n. v. om Königgrätz. 7,839 inv. (1900). Bomullsväfverier, ångsågar, ångkvarn m. m. På S:t Gotthardsberg står ett monument till minne af husitanföraren Žiškas seger 1423 vid H. öfver den bömiska adeln. (J. F. N.) Horla, socken i Älfsborgs län, Kullings härad. 2,100 har. 406 inv. (1908). Annex till Hol, Skara stift, Kullings kontrakt. Horma, två olika städer i G. T. — 1. Ett H., dit bl. a. David sände sitt från amalekiterna tagna byte, torde ha legat i södra delen af det s. k. Negeb (södra delen af landet v. om Jordan). Jfr Jos. 15: 30. — 2. Ett annat H. låg i Seir (5 Mos. 1: 44), ej långt från Kades (4 Mos. 14: 45). Här ledo Israels barn ett nederlag mot amoriterna (5 Mos. 1: 44; enl. 4 Mos. 14: 45 mot amalekiterna och kananéerna). Staden uppges ha hetat Sefat (Dom. 1: 17), men, sedan Israel eröfrat den, fått namnet H. (4 Mos. 21: 3). Namnet (eg. horma) tolkas då = förödd ort; dess ursprungliga mening är väl = helig ort, jfr Hermon (hebr. hermon, heligt berg). E. S—e. Hormayr [hå̄r-], Joseph von, friherre, österrikisk ämbetsman och historiker, f. 1782, d. 1848, blef 1803 hofsekreterare och direktör för geheime hof-, stats- och husarkivet i Wien, biträdde 1809 A. Hofer vid organiserandet af resningen i Tyrolen mot bajrarna och fransmännen samt ledde i egenskap af hofkommissarie detta lands civilförvaltning till stilleståndet i Znaim (s. å.). 1828 lämnade H. Österrike för att slippa ifrån all beröring med furst Metternich, som han kallade den "folkfördärfvande egoisten", och gick i bajersk tjänst. Han var bajersk ministerresident i Hannover 1832—36 och hos hansestäderna 1837—46. 1847 utnämndes han till riksarkivarie. I de flesta af sina skrifter behandlar H. Österrikes och Tyrolens historia, t. ex. Kritisch-diplomatische beiträge zur geschichte Tirols im mittelalter (2 bd, 1802—03; ny uppl. 1805), Österreichischer Plutarch, oder leben und bildnisse aller regenten des österreichischen kaiserstaats (20 bd, 1807—20), Taschenbuch für vaterländische geschichte (38 bd, 1811—48) och Geschichte Andreas Hofers (1811, 2:a uppl. med titeln Das land Tirol und der Tirolerkrieg von 1809, 2 bd, 1845). Hormisdas, påfve 513—524, motsatte sig kejsar Anastasius' försök att genom sammankallandet af ett kyrkomöte i Heraklea göra ett slut på den schism mellan den romerska och den grekiska kyrkan, som uppstått sedan patriarken Akakios på en synod 484 fördömts för sina monofysitiska sympatier. Under kejsar Justinus åvägabragtes en utjämning af striden, sedan patriarken af Konstantinopel undertecknat en af H. uppsatt trosbekännelse, som innehöll bl. a. ett uttryckligt fördömande af Akakios (519). 520 förnyade H. med några tillsatser det s. k. Decretum Gelasianum de libris recipiendis et non recipiendis (se Gelasius). Litt.: Langen, "Geschichte der römischen kirche von Leo I. bis Nikolaus I." (1885). T. H—r. Hormogonier, bot. Se Myxophyceæ. Hormomyia, zool. Se Gallmyggor. Hormus. Se Ormus.