Horn, nord. myt. Se Freja. Horn. 1. (Lat. cornu], zool., den gemensamma benämningen på en del hudbildningar af mycket olika byggnad och uppkomstsätt, som uppträda företrädesvis hos kräldjur och däggdjur å hufvudets öfre sida. I det öfvervägande antalet fall spela de rollen af vapen. Hornen förekomma mest hos hofdjuren. Noshörningens horn bildas af öfverhuden, hvilkens hornlager producerar långa, hårliknande horntrådar; dessa förenas till bildandet af det koniska hornet, hvilket näring tillföres af höga läderhuspapiller. Hornen, ett eller två, sitta på näs-, resp. pannben. Hos idisslarna kan man skilja på två hufvudslag af horn: 1) benhorn, som äro massiva, bestå af benämne samt affalla och förnyas periodiskt (se Hjortdjuren); 2) slidhorn, som bestå af en bentapp (kvicke), hvilken utgår från pannbenet och beklädes af en af öfverhuden bildad hornslida. Den senares bildning kan vara underkastad periodiska växlingar, hvarigenom ringar vid hornbasen uppstå, hvilka kunna motsvara djurets ålder. Om hornen hos giraffen se Giraffdjur och hos gaffelantilopen se d. o. — Horn uppmjukas vid värme och löses nästan h. o. h. af kali. Hornmassan kan förarbetas till en mängd olika föremål, såsom kammar, blåsinstrument, knappar, dosor. Af hornaffall o. d. beredas blodlutsalt, gelé, djurkol m. m. 2. (It. corno, fr. cor), mus., urgammalt tonverktyg, befintligt hos alla kulturfolk och förfärdigadt af horn, ben, elfenben eller metall. Urbilden för detta instrument är det urholkade djurhornet (af tjur, vädur o. s. v.), som ock skänkt detsamma både dess namn och dess koniska rörform. Genom denna form skiljes det i allmänhet från trumpetsläktet, med trängre, cylindriskt rör. På Kiviks-monumentet (se d. o.) från bronsåldern finnas afbildade två horn af olika gestalter, det ena något liknande de präktiga, svängda bronshorn, som hittats i torfmossar. Under medeltiden nyttjades af de förnäme på jakt och i krig dyrbart snidade elfenbenshorn. Det på 1500- och 1600-talen utbildade jakthornet, corno di caccia, blef den närmaste förebilden för vårt valthorn. Valthornet berättas vara omkr. 1680 uppfunnet i Paris (hvarför det ock ännu kallas franskt horn). Under förra hälften af 1700-talet kom det in i opera- och kammarmusiken. Valthornet består af ett högst 6 m. långt, i flera cirklar böjdt, koniskt (och invärtes förtennadt) mässingsrör, som är försedt nedtill med ett vidt klockstycke l. ljudtratt och upptill med ett koniskt munstycke, af mässing eller silfver, samt skiljer sig genom både formen och den vekare klangen från trumpeten. De toner, hvilka frambringas endast genom olika sätt för anblåsningen, äro de i (den obrukbara) grundtonen kontra-C innehållna alikvot-tonerna: C G c e g b c¹ d¹ e¹ f¹ g¹ b¹ c², noterade dels (de allra djupaste) i bas-klav, dels (en oktav högre än de klinga) i violinklav. Dessa naturtoner kunna med en half eller (med sämre resultat) hel ton fördjupas genom vänstra handens införande i ljudtratten, hvarvid uppkomma s. k. stopptoner, som ha en mera dof och pressad klang. Stopptonernas uppfinnare, A. J. Hampel i Dresden (1753), lyckades 1760 äfven göra instrumentet användbart för flera tonarter, i det han förlängde eller förkortade röret genom påsättande eller borttagande af olika byglar, hvarigenom stämningen sänkes eller höjes. Bland de sålunda uppkomna olika arterna af horn äro de brukligaste: djupt B-horn, C-, D-, Ess-, E-, F-, G-, Ass-, A- samt högt B-horn och C-horn; noteringen för alla dessa sker dock alltid i C-dur (med angifvande af stämningen, t. ex. Corno in F¹, B alto o. s. v.). Genom de af Stölzl och Blühmel 1814 uppfunna ventilerna, medelst hvilkas intryckande eller lössläppande en del af röret öppnas eller tillslutes och hvilka ersätta de ofvannämnda, mindre lätthandterliga byglarna, kan en fullständig kromatisk skala frambringas utan användande af stopptoner, hvilka dock äfvenledes kunna på ventilhornet (se fig.) åstadkommas, om kompositionens karaktär så fordrar. Ventilhornet erbjuder sålunda större resurser än naturhornet och har dessutom knappast förlorat något af dettas friska, sonora, romantisk-elegiska klang. — I orkestermusik skrifves vanligen för grupper af två eller fyra horn. Bland mönster i hornsats må nämnas Mozart, Beethoven, Schubert, Schumann, Mendelssohn, Rossini och framför allt Weber samt Wagner. Bland berömda virtuoser må nämnas Rodolphe, Stich (Punto), Dauprat, Stölzl, Artôt; i Sverige bröderna Steinmüller, J. M. F. Hirschfeld, K. G. Schuncke, A. A. Svensson. — Blåsinstrument, som bära hornets namn, men till sin beskaffenhet skilja sig vida därifrån, äro alphorn, bassetthorn, bygelhorn och saxhorn samt engelskt horn (se dessa ord). Om vallhornet se Lur.

Ventilhorn.

3. Emedan urholkade djurhorn fordom begagnades som förvaringsrum för vätskor, användas ännu sammansatta ord med horn som andra led för att beteckna till dylik användning afsedda föremål, t. ex. bläckhorn, dryckeshorn. I forntiden fingo ej sällan djurhorn (af vädur, tjur o. s. v.) sinnebildligt beteckna styrka, upphöjdhet, konungslig makt. Sålunda äro macedoniska konungars hufvud på myntbilder försedda med små horn, hvilka ock särskildt utmärka Alexander den store på bildverk, och samma symbol återfinnes å Michelangelos berömda Mosesstaty (se Buonarroti, sp. 601). — I Israel tjänade horn ej blott till förvaring af olja, sminksalfvor etc. eller som musikinstrument, utan ock som kultisk symbol på altaret. Ursprunget till denna symbolik är omtvistadt. Måhända härleder sig bruket att pryda altaret med