horn från den gamla seden att uppställa offerdjurets hufvud (med hornen) på själfva altaret; detta var ursprungligen ingenting annat än slaktningsplatsen, såsom det hebr. ordet (mizbeah) antyder. I det poetiska språket är hornet bild af kraft och styrka, jfr Amos 6: 13 och uttrycken "upphöja någons horn" = göra honom stark, "afhugga, sönderbryta någons horn" = göra honom svag (Ps. 92: 11; Jer. 48: 25; Syr. 47: 8) m. m. I profetiska skrifter står "hornet" äfven som beteckning af mot Israel fientliga makter (Sak. 1: 18; Dan. 7: 8). 1. L—e. 2. A. L.* 3. E. S—e. Horn. 1. Socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad. 1,821 har. 514 inv. (1908). H. bildar med Frösve och Säter ett konsist. pastorat i Skara stift, Mariestads kontrakt. — 2. Socken i Östergötlands län, Kinda härad. 19,374 har. 2,648 inv. (1908). H. bildar med Hycklinge ett konsist. pastorat i Linköpings stift, Kinds kontrakt. — 3. By i Småland, Hamneda socken. Vid H. sammandrog Gustaf Adolf 1624 ett större läger, hvarigenom ett befaradt anfall från Danmark uteblef. 3. L. W:son M. Horn [håddn], 1. Islands nordvästligaste udde (66° 30′ n. br.), i Isafjordsyssla. -- 2. (Horn eystra) Udde på sydöstra delen af Island, i Öster-Skaptafells-syssla. Efter densamma har Hornafjördur sitt namn. I senare tid har äfven den något östligare belägna udden Hvalnes fått namnet Horn eystra; den förra kallas då H. västra. C. R.* Horn [hårn], Kap. Se Hoorn. Horn [hårn], ty., kallas i de tyska alperna en brant och hög bergspets; motsvarande de franska aiguille, dent, pic. J. F. N. Horn, svensk-finsk adlig ätt. Olof Mattsson i Halikko (i hvilken socken Åminne är beläget) förde 1381 i sigillet Hornvapnet (ett dryckeshorn) och är förmodligen den Olof i Åminne, som af 1500-talets genealoger uppställts som stamfader för ätten H. Namnet upptogs först på 1500-talet. Ättens medlemmar förvärfvade sig de högsta äreställen. En af dem, den store sjöhjälten Klas Kristersson H. (se nedan H. 2), blef 1561 friherre af Åminne. Hans ättlingar i 5:e led Fredrik H. (se H. 15) och Gustaf Adolf H. erhöllo 1772 greflig värdighet (deras syster Katarina Ebba blef 1746 romersk riksgrefvinna), och från dem härstammar den ännu blomstrande grefliga ätten H. af Åminne, men den friherrliga grenen utgick på svärdssidan 1775. Öfriga grenar af den finska ätten, hvilken 1625 introducerades på riddarhuset med namnet H. af Kankas (ett gods i Masku socken i Finland), äro: grefliga ätten H. af Björneborg (kungsgård i Finland), som blef greflig 1651 och utslocknade 1657 med stiftaren, Gustaf H. (se H. 8), friherrliga ätten H. af Marienburg (slott i Livland), som med den ofvannämnde Gustaf H:s brorson Gustaf H. af Kankas (se H. 9) och dennes syskonbarn Henrik H. (se H. 10) 1651 blef friherrlig och utgick 1728, samt grefliga ätten H. af Ekebyholm (gods i Rimbo socken i Uppland), hvilken härstammade från den berömde statsmannen Arvid Bernhard H. (se H. 13), friherre 1700, grefve 1706, och utgick 1798. Den adliga ätten H. af Kankas utgick på svärdssidan 1728. 1. Henrik Klasson H., af Kankas och Hapaniemi, krigare, antagligen sonsons son till den ofvannämnde Olof Mattsson i Halikko, f. omkr. 1512, d. 1595, erhöll af Gustaf Vasa mångahanda uppdrag, användes som kammarråd (1539—42), deltog i ryska kriget (1555—57) och var lagman i södra Finland (1549—60). 1558 gjorde han å hertig Johans vägnar försök att vinna Reval och var sedermera, till 1563, en af denne hertigs närmaste rådgifvare. När brytningen mellan Johan och konung Erik XIV blef öppen, öfvergick H. emellertid till den senare och utnämndes (okt. 1563) till högste befälhafvare öfver de svenska trupperna i Estland. Denna plats bibehöll han, äfven sedan han 1565 förordnats till ståthållare i detta land. Med skicklighet och mod främjade han i Östersjöprovinserna det svenska väldet; men sedan han vid Runafer 1567 lidit ett nederlag, fråntog Erik honom ledningen af krigsärendena. Då Johan III bestigit tronen, afsattes H. 1568 från sitt ståthållarämbete, och det förbjöds honom att komma för konungens ögon. Det tyckes dock icke ha dröjt så länge, förrän han återvann dennes ynnest, ty han beklädde icke långt därefter ånyo viktiga poster dels i Finland, dels i Estland. Utan gensägelse var han en bland de män, hvilka under Johan III:s ryska krig mest bidrogo till, att Estland bevarades åt Sverige. 1577 försvarade han som ståthållare i Reval denna stad mot ryssarna i en minnesrik belägring, 1578 och 1579 företog han ströftåg inåt Ryssland. På hösten s. å. försökte han eröfra Narva, men misslyckades och föll ånyo i konungens onåd. Han träder sedan mera tillbaka ur historien. 1578—80 och 1583—86 var han lagman i norra Finland. <img l>

2. Klas Kristersson H., friherre af Åminne, den föregåendes brorson, en af Sveriges yppersta sjöhjältar, var son af höfvitsmannen och fogden på Åbo slott Krister Klasson H. d. ä. af Åminne och föddes antagligen på nämnda slott 1517. I sin ungdom tjänade han som page hos hertig Filip I i Pommern (Wolgastska linjen) och var sedan hofjunkare hos Gustaf Vasa. Under dennes ryska krig utnämndes han 1555 till en af befälhafvarna för krigsfolket och följde på hösten s. å. Jakob Bagge på dennes tåg till Nöteborg. 1556 blef han en af ståthållarna på Viborgs slott, 1557 kommendant i Viborgs län och därmed gränsbefälhafvare mot Ryssland. På denna post fick han tillfälle att förvärfva sig kännedom om de estländska förhållandena. 1560 användes han ock i en beskickning till detta land. Bland hertig Johans af Finland rådgifvare var H. den bäste; han försökte i det längsta förekomma en brytning mellan honom och Erik. 1561 omtalas H. som riksråd. S. å. blef han friherre och öfversändes af Erik XIV till Reval, där han förmådde stadens invånare samt adeln i landskapen Harrien och Wierland att i juni s. å. gifva sig under Sverige. Efter att lyckligen ha grundlagt det svenska väldet s. om Finska viken fortfor han under den närmaste tiden att framgångsrikt verka för dess utbredande. 1561 biträdde han som rådsperson den nyutnämnde ståthållaren i Reval Lars Fleming. Då i Estland