Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigsväsendet 1562 skildes från den civila
förvaltningen, öfvertog han ledningen
af det förra och eröfrade s. å. Padis och
Wittensten. Mot slutet af året återvände han
till Sverige, och därefter började det sista och
mest lysande skedet af hans lif. Under Nordiska
sjuårskriget (1563—70) nyttjades han ständigt
dels vid krigshären, dels på flottan. Efter att
1563 ha deltagit i det olyckliga fälttåget mot
Halmstad gjorde han i febr. 1564 jämte Gustaf
Olofsson (Stenbock) ett misslyckadt försök
att eröfra Bohus. Visserligen ådrog han sig
därigenom stränga förebråelser af sin konung,
men detta hindrade dock icke, att han först
nedsändes till Småland för att taga befälet
öfver krigsfolket därstädes, och att han
sedan, 8 aug. 1564, utnämndes till "öfverste
amiral". Efter ett lyckligt sjöslag mot danskarna
och lybeckarna vid Ölands norra udde kallades han
åter till landtarmén och brände, efter Ronnebys
eröfring, i förening med Mornay Sölvesborg och
Elleholm. Knappt hemkommen från detta ströftåg,
blef han ånyo för en kort tid i sept. amiral. I
jan. 1565 finna vi honom åter i verksamhet till
lands. På konungens order afbrände han då med en
ströfkår städerna Laholm, Ängelholm och Båstad
samt landsbygden däromkring. Långt ärorikare
blef emellertid hans verksamhet på sommaren
s. å. som amiral. Med 50 skepp afseglade han 15
maj från Dalarö. Sedan han vid Pommerns kust
tillintetgjort en fientlig flottilj och genom
sitt uppträdande i Öresund injagat förskräckelse
i Köpenhamn, sammandrabbade han 4 juni med
den förenade dansk-lybska flottan under Herluf
Trolle utanför Buchow. Striden blef en seger för
svenskarna, och fienden återvände till Köpenhamn,
där Trolle dog af sina sår, hvarefter H. för
en tid spelade herre i Östersjön, uppbragte
en mängd fartyg och härjade Möen. Sedan fienden
ånyo gått till sjöss, hölls 7 juli ett blodigt
sjöslag mellan Rügen och Bornholm. Förlusterna
voro å ömse sidor stora, men danskarnas voro
större, ty de miste bl. a. sina båda amiralsskepp
och sin andre öfveramiral, Otte Rud, som blef
fången. Efter striden återvände H. till Dalarö,
men gjorde på hösten en ny kryssning med flottan,
då ingen fiende vågade visa sig. 1566 sattes
han ånyo i spetsen för flottan och afseglade 23
maj från Älfsnabben med öfver 60 skepp. Liksom
föregående året uppbragte han en mängd fartyg
och tog tull af andra samt uppträdde äfven i
Öresund, men mötte intet motstånd. Sedan han till
Sverige hemfört en mängd handelsfartyg, afseglade
han 15 juli från Dalarö och sammanträffade 26
juli med de danska och lybska flottorna. Efter
en oafgjord kanonad skildes flottorna åt. De
fientliga begafvo sig till Gottland, där de
förstördes af en storm, som äfven nödgade H. att
återvända till Älfsnabben. Erik XIV behöfde nu
använda honom till lands och gaf honom i uppdrag
att öfverraska Halmstad. Ehuru ogärna åtog sig
H. uppdraget. På vägen afled han i pesten, i Åby
prästgård i Östergötland, 9 sept. 1566. Hans död
var en stor förlust för Sverige och konung Erik,
hvars bästa stöd han varit. H. var en framstående
diplomat och organisatör; han var Sveriges
dugligaste militäre ledare under 1500-talet. I
karaktärens storhet och kraft öfverträffade
han de fleste samtida. En utförlig skildring af
H. har A. Munthe lämnat i "Svenska sjöhjältar"
(IV, Klas Kristersson Horn, 1902).
3. Karl Henriksson H., den föregåendes kusin,
son af H. 1, krigare, f. omkr. 1550, d. 16 maj
1601 på slottet Burtnick i Livland, förvärfvade
sig ryktbarhet genom sina bragder i länderna
s. om Finska viken. Vid Revals försvar mot
ryssarna 1570—71 och 1577 utmärkte han sig liksom
i slagen vid Lode 1573 och Wenden 1578 samt
vid intagandet af Keksholm 1580 och Wesenberg
1581. S. å. intog han flera slott i Wiek (del
af Estland) och förordnades till ståthållare på
det kort förut eröfrade Narva. På 1580-talet, då
han stundom omtalas som krigsråd, stundom som
fältmarskalk eller fältöfverste, deltog han
som ombud i flera underhandlingar med ryssarna,
t. ex. 1583, 1585 och 1586. 1588 förordnades
han till ståthållare i Narva och Ivangorod. I
Narva utstod han 1590 en häftig belägring af
ryssarna, men räddade den viktiga platsen genom
ett fördrag, hvarigenom Sverige afstod
Koporie och Ivangorod. Han blef på
grund af detta fördrag 1591 dömd till döden
och erhöll först på afrättsplatsen nåd. Efter
Johan III:s död närmade han sig allt mer till
hertigen och sändes 1595 till Finland att kungöra
för Klas Fleming Söderköpings riksdagsbeslut.
I maj 1600 blef han lagman i norra Finland och
s. å. ståthållare i Reval samt följde hertig Karl
i livländska fälttåget. H. var en man af ädel
karaktär och hög bildning. Se Fr. Ödberg, "Om
kon. Johan III:s förföljelser mot ståth. Karl
Henriksson Horn och hans bröder 1590—92" (i
"Vestergötlands fornm. för:s tidskr." 1904).
4. Krister Klasson H., friherre af Åminne,
son af H. 2, f. 4 sept. 1554, förde jämte
Karl Sture å hertig Karls vägnar
efter Johans död, 1592, underhandlingar
med de fängslade riksråden om en förlikning
och var ombud vid fredsunderhandlingarna med
Ryssland i Teusina 1595. Han ställde sig 1598
på konung Sigismunds sida i inbördeskriget,
och med honom följde de under hans befäl stående
Upplands ryttare. Vid Linköpings riksdag
1600 åtalades han därför af hertig Karl,
men skildes från rättegången, sedan han "med
ånger bekänt sig illa och otillbörligen handlat
hafva och för den skull fallit till bönen".
Han hölls dock ännu en tid i fängsligt förvar.
Då han emellertid gaf anledning till nya
misstankar, ställdes han till rätta vid 1605 års
riksdag i Stockholm och dömdes på egen bekännelse
till döden för hemliga stämplingar och smädliga
yttranden om Gustaf Vasas ätt. Af nåd befriades
han från dödsstraffet. Hans dödsår är okändt.
H. ansågs för en lärd man och hade ett dyrbart
bibliotek.
5. Henrik H., den föregåendes syssling, son
af H. 3, riksråd, f. 2 sept. 1578, d.
20 maj 1618 i Stockholm, blef 1605 hofmästare
hos hertigarna Gustaf Adolf och Karl Filip.
1607 sändes han som legat till Tyskland och
Nederländerna samt 1610 till Danmark, hvarefter
han utnämndes till riksråd (1611) och
marskalk (1612). Vid fredsunderhandlingarna
med Danmark i Ulfsbäck och Knäred (1612—13)
biträdde han Axel Oxenstierna, deltog sedan i
de långvariga underhandlingarna med ryssarna
och var vid fredskongressen i Stolbova (1616—17)
ett af Sveriges ombud. 1617 omtalas han som
lagman på Öland. 1618 blef han lagman först
i Norrland, därefter i södra Finland.
6. Klas H., den föregåendes broder, riksråd,
f. 15 sept. 1583 i Narva, d. 22 aug. 1632
i Winsheim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
