krigsväsendet 1562 skildes från den civila förvaltningen, öfvertog han ledningen af det förra och eröfrade s. å. Padis och Wittensten. Mot slutet af året återvände han till Sverige, och därefter började det sista och mest lysande skedet af hans lif. Under Nordiska sjuårskriget (1563—70) nyttjades han ständigt dels vid krigshären, dels på flottan. Efter att 1563 ha deltagit i det olyckliga fälttåget mot Halmstad gjorde han i febr. 1564 jämte Gustaf Olofsson (Stenbock) ett misslyckadt försök att eröfra Bohus. Visserligen ådrog han sig därigenom stränga förebråelser af sin konung, men detta hindrade dock icke, att han först nedsändes till Småland för att taga befälet öfver krigsfolket därstädes, och att han sedan, 8 aug. 1564, utnämndes till "öfverste amiral". Efter ett lyckligt sjöslag mot danskarna och lybeckarna vid Ölands norra udde kallades han åter till landtarmén och brände, efter Ronnebys eröfring, i förening med Mornay Sölvesborg och Elleholm. Knappt hemkommen från detta ströftåg, blef han ånyo för en kort tid i sept. amiral. I jan. 1565 finna vi honom åter i verksamhet till lands. På konungens order afbrände han då med en ströfkår städerna Laholm, Ängelholm och Båstad samt landsbygden däromkring. Långt ärorikare blef emellertid hans verksamhet på sommaren s. å. som amiral. Med 50 skepp afseglade han 15 maj från Dalarö. Sedan han vid Pommerns kust tillintetgjort en fientlig flottilj och genom sitt uppträdande i Öresund injagat förskräckelse i Köpenhamn, sammandrabbade han 4 juni med den förenade dansk-lybska flottan under Herluf Trolle utanför Buchow. Striden blef en seger för svenskarna, och fienden återvände till Köpenhamn, där Trolle dog af sina sår, hvarefter H. för en tid spelade herre i Östersjön, uppbragte en mängd fartyg och härjade Möen. Sedan fienden ånyo gått till sjöss, hölls 7 juli ett blodigt sjöslag mellan Rügen och Bornholm. Förlusterna voro å ömse sidor stora, men danskarnas voro större, ty de miste bl. a. sina båda amiralsskepp och sin andre öfveramiral, Otte Rud, som blef fången. Efter striden återvände H. till Dalarö, men gjorde på hösten en ny kryssning med flottan, då ingen fiende vågade visa sig. 1566 sattes han ånyo i spetsen för flottan och afseglade 23 maj från Älfsnabben med öfver 60 skepp. Liksom föregående året uppbragte han en mängd fartyg och tog tull af andra samt uppträdde äfven i Öresund, men mötte intet motstånd. Sedan han till Sverige hemfört en mängd handelsfartyg, afseglade han 15 juli från Dalarö och sammanträffade 26 juli med de danska och lybska flottorna. Efter en oafgjord kanonad skildes flottorna åt. De fientliga begafvo sig till Gottland, där de förstördes af en storm, som äfven nödgade H. att återvända till Älfsnabben. Erik XIV behöfde nu använda honom till lands och gaf honom i uppdrag att öfverraska Halmstad. Ehuru ogärna åtog sig H. uppdraget. På vägen afled han i pesten, i Åby prästgård i Östergötland, 9 sept. 1566. Hans död var en stor förlust för Sverige och konung Erik, hvars bästa stöd han varit. H. var en framstående diplomat och organisatör; han var Sveriges dugligaste militäre ledare under 1500-talet. I karaktärens storhet och kraft öfverträffade han de fleste samtida. En utförlig skildring af H. har A. Munthe lämnat i "Svenska sjöhjältar" (IV, Klas Kristersson Horn, 1902). 3. Karl Henriksson H., den föregåendes kusin, son af H. 1, krigare, f. omkr. 1550, d. 16 maj 1601 på slottet Burtnick i Livland, förvärfvade sig ryktbarhet genom sina bragder i länderna s. om Finska viken. Vid Revals försvar mot ryssarna 1570—71 och 1577 utmärkte han sig liksom i slagen vid Lode 1573 och Wenden 1578 samt vid intagandet af Keksholm 1580 och Wesenberg 1581. S. å. intog han flera slott i Wiek (del af Estland) och förordnades till ståthållare på det kort förut eröfrade Narva. På 1580-talet, då han stundom omtalas som krigsråd, stundom som fältmarskalk eller fältöfverste, deltog han som ombud i flera underhandlingar med ryssarna, t. ex. 1583, 1585 och 1586. 1588 förordnades han till ståthållare i Narva och Ivangorod. I Narva utstod han 1590 en häftig belägring af ryssarna, men räddade den viktiga platsen genom ett fördrag, hvarigenom Sverige afstod Koporie och Ivangorod. Han blef på grund af detta fördrag 1591 dömd till döden och erhöll först på afrättsplatsen nåd. Efter Johan III:s död närmade han sig allt mer till hertigen och sändes 1595 till Finland att kungöra för Klas Fleming Söderköpings riksdagsbeslut. I maj 1600 blef han lagman i norra Finland och s. å. ståthållare i Reval samt följde hertig Karl i livländska fälttåget. H. var en man af ädel karaktär och hög bildning. Se Fr. Ödberg, "Om kon. Johan III:s förföljelser mot ståth. Karl Henriksson Horn och hans bröder 1590—92" (i "Vestergötlands fornm. för:s tidskr." 1904). 4. Krister Klasson H., friherre af Åminne, son af H. 2, f. 4 sept. 1554, förde jämte Karl Sture å hertig Karls vägnar efter Johans död, 1592, underhandlingar med de fängslade riksråden om en förlikning och var ombud vid fredsunderhandlingarna med Ryssland i Teusina 1595. Han ställde sig 1598 på konung Sigismunds sida i inbördeskriget, och med honom följde de under hans befäl stående Upplands ryttare. Vid Linköpings riksdag 1600 åtalades han därför af hertig Karl, men skildes från rättegången, sedan han "med ånger bekänt sig illa och otillbörligen handlat hafva och för den skull fallit till bönen". Han hölls dock ännu en tid i fängsligt förvar. Då han emellertid gaf anledning till nya misstankar, ställdes han till rätta vid 1605 års riksdag i Stockholm och dömdes på egen bekännelse till döden för hemliga stämplingar och smädliga yttranden om Gustaf Vasas ätt. Af nåd befriades han från dödsstraffet. Hans dödsår är okändt. H. ansågs för en lärd man och hade ett dyrbart bibliotek. 5. Henrik H., den föregåendes syssling, son af H. 3, riksråd, f. 2 sept. 1578, d. 20 maj 1618 i Stockholm, blef 1605 hofmästare hos hertigarna Gustaf Adolf och Karl Filip. 1607 sändes han som legat till Tyskland och Nederländerna samt 1610 till Danmark, hvarefter han utnämndes till riksråd (1611) och marskalk (1612). Vid fredsunderhandlingarna med Danmark i Ulfsbäck och Knäred (1612—13) biträdde han Axel Oxenstierna, deltog sedan i de långvariga underhandlingarna med ryssarna och var vid fredskongressen i Stolbova (1616—17) ett af Sveriges ombud. 1617 omtalas han som lagman på Öland. 1618 blef han lagman först i Norrland, därefter i södra Finland. 6. Klas H., den föregåendes broder, riksråd, f. 15 sept. 1583 i Narva, d. 22 aug. 1632 i Winsheim