i Franken, vistades i sin ungdom utomlands samt
tjänstgjorde 1600—03 hos kurfursten Kristian II
af Sachsen. 1605 blef han hertig Gustaf Adolfs
stallmästare, 1612 riksstallmästare,
1616 hofmarskalk och ståthållare öfver Stockholm,
1617 riksråd samt 1620 riksmarskalk. 1622—24 var
han ståthållare öfver Eskilstuna, Ulfvesunds,
Västerås och Väsby län samt Skinskatteberg och
Väster-Dalarna och 1624—31 landshöfding i Uppland
samt ståthållare på Stockholms och Uppsala slott.
1631 kallades han till residerande legat
i Stralsund och generalguvernör i Vorpommern.
7.
Evert H., den föregåendes broder, krigare,
f. 11 juni 1585, erhöll en ytterst vårdad
uppfostran, gick tidigt i krigstjänst och
förvärfvade under ryska kriget 1609—17 sitt
hjälterykte. Han var Jakob De la Gardies
närmaste man och trognaste stöd, kallas dels
fältmarskalk, dels fältherrens öfverstelöjtnant.
I De la Gardies första tåg till Ryssland, 1609,
deltog H. och slog fienden nära Staraja Russa
och vid Torsjok, men efter härens myteri och
återtåg till trakten af Novgorod återvände
H. till Finland för att hämta förstärkningar.
Efter lyckliga strider förenade han sig åter 24
juni 1610 med De la Gardie, men blef vittne till
härens andra myteri och nederlag tid Klutsjino.
Återkomna till svenska gränsen, samlade de båda
vapenbröderna nya härar. Medan De la Gardie
eröfrade Nöteborg (1612), bemäktigade sig
H. Koporie, Jama, Gdov och Ivangorod. 1613 blef
han ståthållare på Narva och Ivangorod, och 1614,
då De la Gardie åtföljde Gustaf II Adolf till
Sverige, utnämndes han till högste befälhafvare
på den ryska krigsskådeplatsen. När konungen i
juli 1615 återkom till Narva, rustade sig han
och H. till att angripa det viktiga Pskov;
men knappt hade de framkommit till staden,
förrän H. i en obetydlig skärmytsling 24 juli
föll för en fientlig kula. H. var en ädel man,
en utmärkt krigare och visade vid de ofta kinkiga
underhandlingarna med ryssarna stor klokhet.
<img l>
8.
Gustaf H., grefve af Björneborg,
friherre af Marienburg, den föregåendes broder,
fältmarskalk, f. 22 okt. 1592 på Örbyhus, d. 10
maj 1657 i Skara, erhöll under ledning af den
lärde S. A. Forsius en
vårdad uppfostran och företog 1609—12 en utrikes
resa, under hvilken han besökte universiteten i
Rostock, Jena och Tübingen. Han deltog därefter
under sin broder Evert i ryska kriget,
men begaf sig 1614 till Holland för att i
Morits' af Oranien här lära sig den högre
krigskonsten. 1618 blef han kammarherre hos
Gustaf II Adolf, hvilken till en början använde
honom i diplomatiska ärenden, bl. a. till
att 1619 föra underhandlingar om giftermålet
mellan Gustaf Adolf och Maria Eleonora. Utnämnd
till öfverste för Norrlands regemente 1621,
deltog han i det första livländska fälttåget
(s. å.), men blef under Rigas belägring illa
sårad. 1625—28 försvarade han jämte J. De la
Gardie med framgång Livland mot polackerna. Då
De la Gardie drog sig tillbaka, blef
H., som redan 1625 utnämnts till riksråd,
1628 fältmarskalk och öfverbefälhafvare
öfver de svenska trupperna i Livland. Den
fältherreskicklighet, som han vid flera
tillfällen och särskildt i slagen vid Wallhof
(1626) och Wolmar (1628) lagt i dagen, föranledde
konungen att, då han 1630 blandade sig i det
tyska kriget, kalla honom till sin närmaste
man i befälet. I slaget vid Breitenfeld (1631)
skar H. sina skönaste lagrar. Han förde där
befälet öfver vänstra flygeln, vid hvilken
den sachsiska armén stod uppställd, och råkade
efter sachsarnas flykt i den största fara. Men
han räddade svenska hären från nederlag genom
den öfverlägsna rådighet och köld, hvarmed han
förstod att uppehålla Tillys härmassor, tills
konungen hann komma till undsättning. På tåget
till Syd-Tyskland åtföljde H. Gustaf Adolf, men
kvarstannade i Öfre Franken med 7,000 man ("den
frankiska armén") samt eröfrade Tyska ordens
residensstad Mergentheim och biskopsstiftet
Bamberg. I början af 1632 måste han dock
öfvergifva Bamberg, då Tilly med sin nybildade
här kastade sig öfver honom. Vid underrättelsen
därom skyndade Gustaf Adolf till H:s bistånd,
hvarefter de båda tillsammans öfver Donau och
Lech ryckte in i Bajern. Då konungen därifrån
tågade till Nürnberg, fick H. befälet öfver
den i Bajern kvarlämnade truppstyrkan, men
kallades inom kort därifrån till befälhafvare
öfver svenska trupperna i Rhenländerna. Han
intog Koblenz och Trier samt slog de kejserlige
vid Wiesloch. I dec. 1632 lyckades han efter
framgångsrika operationer i Elsass få i sitt våld
det för detta lands besittning viktiga Kolmar,
hvarefter han af sina och J. Banérs trupper
bildade en Donau-armé, i spetsen för hvilken han
tillbakadref bajrarna under general Aldringen. I
april 1633 förenade hertig Bernhard af Weimar sig
med H., men ett inom armén utbrutet myteri och
de båda öfverbefälhafvarnas oenighet förhindrade
under fyra månader alla krigsrörelser. Hertig
Bernhard gjorde nämligen anspråk på öfverbefälet
öfver de svenska arméerna, hvilket H., understödd
af sin svärfader, A. Oxenstierna, motarbetade. I
aug. s. å. skildes de båda fältherrarna, hvarvid
H. tågade till öfre Schwaben för att förekomma,
att spanska hjälptrupperna under hertigen af
Feria förenade sig med Aldringens här. Då detta
misslyckades, drog H. sig tillbaka för att
försvara Schwaben och Elsass. I början af 1634
kastade sig hertig Bernhard, som återvände från
ett tåg fram emot Eger, under plundringar in i
H:s vinterkvarter i Schwaben, och det såg ut, som
skulle det komma till öppna fientligheter mellan
de båda fältherrarna. Det af de kejserlige hårdt
ansatta Regensburgs fara framtvang slutligen
en förlikning, men då var det redan för sent att
bringa undsättning åt staden. De måste i stället
skynda att undsätta Nördlingen, mot hvilket de
kejserlige efter Regensburgs fall (14 juli) vände
sig. Framkomna till stadens närhet (12 aug.),
funno de framför sig en kejserlig här af 34,000
man, mot hvilken de hade att uppställa blott
23,000. Icke dess mindre ville hertig Bernhard
anfalla, hvaremot den mera försiktige H. yrkade,
att man skulle invänta förstärkningar. H. måste
emellertid gifva efter för Bernhards och
flertalets af de tyske krigsöfverstarnas
vilja och låta det komma till strid (27 aug.);
men segern stannade på de kejserliges sida,
och H. själf blef krigsfånge (se K. Jacob, "Von
