Lützen nach Nördlingen", 1904). Han
behandlades af fienden med mycken aktning,
men kvarhölls i fångenskap öfver sju år,
hvilken tid han använde till studier. 1642
utväxlades han emot tre kejserliga generaler,
Öfver Schweiz, Spanien, Frankrike och Holland
återvände han till Sverige, där han 1643 blef
vicepresident i Krigskollegium. 1644 utsågs
han till öfverbefälhafvare öfver den armé,
som skulle infalla i Skåne, och eröfrade
under årets lopp detta landskap med undantag
af Malmö och Kristianstad (se V. Vessberg,
"Bidrag till historien om Sveriges krig med
Danmark 1643—45. 1. Gustaf Horns fälttåg",
1895). En 1645 påbörjad belägring af Malmö
afbröts genom freden vid Brömsebro s. å. Af
Kristina erhöll han 1651 Björneborg (i Finland)
till grefskap och det honom förut donerade
Marienburg (i Livland) till friherreskap. 1652
utnämndes han till generalguvernör i Livland,
men lämnade redan 1653 denna post för att
som riksmarsk och generalfältherre öfvertaga
presidentskapet i Krigskollegium. Vid början
af polska kriget 1655 uppdrog Karl X Gustaf
åt H. ledningen af försvarsanstalterna i det
egentliga Sverige. H. var en af Gustaf II Adolfs
bästa fältherrar, dock i snille underlägsen
Johan Banér. Hans styrka låg mera i försvaret
än i anfallet; få förstodo så väl som han
att draga fördel af en vunnen seger. Han var
äfven en framstående ämbetsman. Både vänners och
fienders aktning förvärfvade han genom sina stora
kunskaper och sin ädla, rena karaktär. Gustaf
II Adolf hyste för honom stor tillgifvenhet och
kallade honom sin högra hand. Af soldaterna
var han däremot för sin stränga disciplin
mindre omtyckt. H:s
Bref till rikskansleren
A. Oxenstierna, omfattande åren 1625—54,
utgåfvos 1897 af Vitt. hist. o. ant. akad. genom
P. Sondén (i "Rikskansleren A. Oxenstiernas
skrifter och brefväxling. Senare afd.", bd 8). —
H:s äldsta dotter,
Agneta H., f. 1629,
d. 1672, vardt 1648 gift med öfversten friherre
Lars Jespersson Krus (f. 1621, d. 1656). Hon
efterlämnade en utförlig själfbiografi, som
1908 utgafs af Sigrid Leijonhufvud ("Agneta
Horns lefverne") och där man finner lifliga
familjeskildringar från 1600-talet, i hvilka
hennes fader och morfader, Axel Oxenstierna,
m. fl. betydande personer framträda i intima
interiörer.
9.
Gustaf H., friherre till Marienburg,
den föregåendes brorson, son af
H. 7, riksråd,
krigare, f. Kristi Himmelsfärdsdag 1614 i
Finland, d. 27 febr. 1666 i Stade, blef kapten
1635, öfverste 1640, generalmajor af kavalleriet
1647, upphöjdes jämte sin kusin
Henrik Henriksson
H. (se
H. 10) i friherrligt stånd 1651, blef
1652 generallöjtnant, 1653 riksråd och 1654
generalguvernör i Ingermanland och Keksholms
län. General 1656 och rikstygmästare 1658,
utnämndes han 1663 till fältmarskalk samt
generalguvernör i Bremen och Verden.
Han är begrafven i Åbo domkyrka.
<img l>
10.
Henrik H., friherre till Marienburg,
riksråd, krigare, den föregåendes kusin,
son till
H. 5, f. 22 maj 1618, d. 22 (ej 28)
febr. 1693 i Stade, blef 1643 öfverste för det
kurländska regementet och 1645 för ett finskt
kavalleriregemente, upphöjdes tillsammans
med sin kusin
Gustaf Evertsson H. 1651
i friherrligt stånd och utnämndes 1654 till
generalmajor vid kavalleriet. I Karl X Gustafs
polska krig utmärkte han sig vid
flera tillfällen och befordrades 1657 till
generallöjtnant. 1660 blef han riksråd och
hofrättsråd i Svea hofrätt, 1665 fältmarskalk
och 1666 generalguvernör i Bremen och Verden,
men tillträdde icke denna post förrän 1668. Efter
utbrottet af kriget med Brandenburg (1674)
och Danmark (1675) öfversvämmades Bremen-Verden
af brandenburgska, lüneburgska och danska
trupper. Den 1672 vid Wesers mynning anlagda
fästningen Karlsburg måste af brist på
lifsmedel kapitulera (jan. 1676), och H. själf
nödgades, lämnad utan undsättning hemifrån,
efter ett långvarigt försvar uppgifva
Stade. Kapitulationsaftalet ingicks 2
aug. (g. st.) 1676, och Stade utrymdes följande
dag. Besättningen fick fritt aftåg och löfte
om transport till hemlandet. Därmed var hela
Bremen-Verden i de till antalet H:s svaga
stridskrafter vida öfverlägsna fiendernas
våld. Om striderna vid Stade se Wimarson,
"Sveriges krig i Tyskland 1675—79", I—II
(1897—1903). H. begaf sig till Sverige, där han
1677, ehuru fullkomligt oerfaren i sjömansyrket,
såsom generalamiral erhöll befälet öfver stora
flottan. Enligt konungens befallning uppsökte han
den danska flottan, som anfördes af den utmärkte
sjöhjälten Nils Juel, och blef 1 juli s. å. i
grund slagen i Kjögebukt. På hösten s. å. ryckte
H. med en truppstyrka in i Jämtland och fördref
norrmännen därifrån. Ett försök att på vintern
infalla i Trondhjem misslyckades däremot
till följd af vägarnas usla beskaffenhet. 1678
förordnades H. till öfverbefälhafvare öfver
den armékår, som från Livland skulle göra en
diversion i Preussen. Med en illa utrustad
här af 8,000 man inryckte han på senhösten
s. å. i Preussen, men nödgades af kurfursten
Fredrik Vilhelm att i största oordning draga
sig tillbaka genaste vägen till Riga, dit han
ankom i början af febr. 1679. Om detta fälttåg
se F. Hirsch, "Der winterfeldzug in Preussen
1678—79" (1897). H. återtog 1680 sin befattning
som generalguvernör i Bremen och Verden.
<img l>
11.
Krister H., friherre af Åminne, sonson
till
H. 4, riksråd, krigare, guvernör för Karl
XI, f. 13 nov. 1622 på Vik hus i Västmanland,
d. där 26 maj 1692. Efter att på den militära
banan ha avancerat till öfverste och varit
guvernör i Riga 1654—57 samt generalguvernör
öfver Ingermanland och Keksholms län 1657—59
blef han 1660 riksråd och 1661 hofrättsråd i
Svea hofrätt. 1663 utnämndes han till guvernör
för Karl XI, "utan tvifvel mera
