för sin egen skull än för den späde furstes,
hvars maktpåliggande utbildning åt honom
anförtroddes". Ehuru framstående som krigare
och icke utan kunskaper, var han nämligen genom
sina dåliga seder och sin bekvämlighet ingalunda
lämplig att sköta detta värf. Många af ständerna
och rådet ville också
1668 skilja honom från konungens person,
men genom rådets eftergifvenhet och änkedrottning
Hedvid Eleonoras ynnest fick han behålla
sin plats. 1669 utnämndes han till lagman i
Karelen och befordrades vid konungens
myndighetsförklaring 1672 till fältmarskalk.
1674 blef han lagman i Värmland och
generalguvernör i Livland, men lämnade 1686
sistnämnda tjänst.
<img l>
12.
Bengt H., friherre af Åminne, den
föregåendes broder, riksråd, krigare, f.
10 nov. 1623 på Vik hus, d. 7 febr. 1678 i Riga,
uppfostrades för den civila ämbetsmannabanan,
men beslöt vid 23 års ålder att i stället egna sig
åt krigaryrket. Han begaf sig 1646 till
K. G. Wrangels armé i södra Tyskland och blef
genast utnämnd till kapten vid Blå regementet
(1647). Befordrad till öfverstelöjtnant
(1648), återvände han 1651 till Sverige och
utnämndes 1653 till öfverste vid Lifgardets
adelskompani. 1654—55 var han guvernör i
Halland. S. å. erhöll han befallning att som
öfverste för Drottningens lifregemente deltaga i
polska fälttåget. Vid belägringen af Marienburg
utmärkte han sig, och efter stadens eröfring
blef han dess kommendant. 1656 utnämndes han
till generalmajor och guvernör i Estland. Om
detta lands försvar mot ryssarna inlade han
stora förtjänster, på samma gång som han nitiskt
arbetade på förbättrandet af det utplundrade
folkets ekonomiska tillstånd. Han ledde sedermera
äfven underhandlingarna med Ryssland och afslöt
freden i Kardis, 1661. 1660 utnämndes han
till riksråd. Under Karl XI:s förmyndarregering
(1660—72) slöt H. sig till M. G. De la Gardies
parti och understödde med sin röst regeringens
slöseri med statens tillgångar. H. och hans
stärbhus fingo också vid förmyndarräfsten
vidkännas ganska betydliga efterräkningar. 1672
blef H. generalguvernör öfver Estland och
1674 president i Svea hofrätt. 1677 erhöll
han i uppdrag att som fältmarskalk anföra den
expedition, som från Livland skulle bringa
det af danskar och brandenburgare belägrade
Stettin undsättning. Men i stället för att
genast åtlyda denna befallning kvarstannade
han flera veckor i Stockholm, där han skötte
sina egna angelägenheter och bl. a. firade sitt
tredje bröllop. Först i nov. s. å. afreste han,
men blef vinddrifven till Finland och måste
landvägen begifva sig till Riga, dit han ankom
27 jan. 1678, en månad efter Stettins fall. Karl
XI blef högeligen uppbragt öfver detta dröjsmål
och fråntog H. befälet. — Jfr i art.
Ehrenstrahl,
sp. 24, helfigursporträttet af H.
<img l>
13.
Arvid Bernhard H., grefve af Ekebyholm,
kanslipresident, en af Sveriges yppersta
statsmän, f. 6 april 1664 på Vuorentaka gård
i Finland, d. 17 april 1742 på Ekebyholm,
härstammade i fjärde led från
H. 1, var son till
Gustaf Henriksson H. (d. som öfverste för Nylands
infanteri 1673) och Anna Helena von Gertten samt
tillhörde en familj, som väl hade ett lysande
namn, men en ingalunda lysande förmögenhet. Sedan
H. någon tid åtnjutit undervisning vid Åbo
universitet, måste han vid 18 års ålder som
musketerare vid konungens garde börja arbeta
för sin utkomst. 1685 befordrades han till fänrik
och gick 1687 i utländsk krigstjänst. Han kämpade
först i kejsarens här och var med i det ryktbara
slaget vid Mohácz (1687); sedermera (1690—95)
deltog han som generaladjutant hos fursten
af Waldeck och grefve de Nogell i holländska
härens fälttåg mot fransmännen. Under dessa
år avancerade han hemma till löjtnant (1688)
och kapten (1693). Slumpen påskyndade hans
befordran, om det nämligen ligger någon sanning
i det ryktet, att han fick fullmakten som kaptenlöjtnant
vid drabantkåren (1696) till belöning
därför, att han hejdat de skenande hästarna för
änkedrottning Hedvig Eleonoras vagn. Genom sin
nya ställning kom han i närmare beröring med
den unge konungen Karl XII, hvars ynnest han
visste att förvärfva genom sitt ifriga och
djärfva deltagande i dennes barnsligt ystra
och halsbrytande nöjen. 1700 utnämndes H. till
generalmajor och friherre. I spetsen för Karl
XII:s drabantkår fick han sedan tillfälle att på
Själland, vid Narva, vid Dünas öfvergång (1701)
och Klissov (1702) under konungens egna ögon
stärka sitt rykte för dödsföraktande hjältemod. I
jan. 1704 utnämndes H. till generallöjtnant
och fick strax därefter i uppdrag att, jämte
diplomaten Wachschlager, förmå polackerna
afsätta konung August och välja en infödd till
konung. Med utmärkt skicklighet, slughet och
kraft visste H. att vid riksdagen i Warschau
förmå de tvekande polackerna att foga sig efter
konung Karls önskan; 6 febr. afsattes August, och
2 juli s. å. valdes Stanislaus Leszczyński till
dennes efterträdare. H. stannade i Warschau hos
den nyvalde konungen som Karls sändebud och den
ännu vacklande tronens stöd. Då konung August med
en öfverlägsen armé ryckte mot Warschau, öfvertog
H. ledningen af försvaret i spetsen för en ringa
styrka, men måste efter ett synnerligen tappert
motstånd 26 aug. 1704 gifva sig fången. Han
utväxlades emellertid i början af 1705 och upptog
ånyo i det af kung Karl återeröfrade Warschau de
afbrutna underhandlingarna med polackerna om en
förbundstraktat. Vid konung Stanislaus' kröning
(24 sept. 1705) uppträdde han som Karl XII:s
representant på ett sätt, som visade, att han väl
kände sin betydelse: medan ceremonien pågick,
råkade han i tvist med polackerna om hvem som
skulle ledsaga drottningen ned från tronen och
tog myndigt försteget framför själfva
