Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
polska kyrkans primas, som gjorde anspråk på
denna rättighet. Först i nov. 1705 blef traktaten
mellan Polen och Sverige en verklighet. Det hade
således lyckats H. att, såsom Karl XII önskade,
bringa till stånd en laglig och till tacksamhet
mot Sverige förpliktad samt genom fördrag med
detta land bunden styrelse i Polen.
Den statsmannaduglighet H. lagt i dagen
föranledde konungen att nyttja honom på ett
annat fält än krigets. Han utnämndes 1705
till kungligt råd och kansliråd och hemkom
på våren 1706, då han intog plats i rådet
och i defensionskommissionen. Han upphöjdes
s. å. till grefve och 1707 till guvernör för
konungens systerson, hertig Karl Fredrik af
Holstein. Under de första åren af sin civila
ämbetsmannabana stod H. fortfarande högt i
ynnest hos konungen. En förtrolig korrespondens,
hvartill, enligt H:s egen utsago, guvernörskapet
för hertigen gaf honom en god förevändning,
egde rum mellan konungen och H. Ett ytterligare
bevis på konungens bevågenhet var H:s utnämning
till kanslipresident (21 mars 1710). Men ej
långt efter den tiden inträdde en förändring
i förhållandet. När efter olyckan vid Poltava
dels Karls långa vistelse i det fjärran Turkiet,
dels landets utblottade tillstånd gjorde det
omöjligt för rådet i Stockholm att så raskt
eller till det omfång, som konungen fordrade,
uppfylla hans anspråk på folk och penningar,
uppspirade hos honom missnöje med rådet och
i synnerhet mot dess främste ledamot, H. Han
anklagade denne för bekvämlighet och brist på
god vilja och var icke fri från den tanken,
att han t. o. m. motarbetades af H. Denne
skildrade mer än en gång i hjärtskakande
ordalag för konungen ställningens allvar,
yrkade ifrigt på konungens hemkomst och måste
jämte det öfriga rådet mot konungens önskan
sammankalla ett utskottsmöte af ständerna 1710
och ständerna själfva 1713—14. Något bevis för
att H. i hemlighet ledt den opposition, som här
framträdt, och haft för afsikt att åstadkomma
inskränkningar af konungamakten finnes ej. När
vid det senare riksmötet det började föras tal
om, att prinsessan Ulrika Eleonora och rådet
borde med förbigående af konungen sluta fred med
rikets många fiender, och adeln och bondeståndet
formligen föreslogo, att prinsessan med full
konungslig makt skulle öfvertaga styrelsen,
visade H. sig till ytterlighet mån om den
frånvarande konungens myndighet och lagade, att
riksmötet i hast upplöstes. Konungens misstro
mot H. var emellertid en gång väckt, och när
konungen 1715 hemkom till riket, bemötte han
H. med uppenbar köld, entledigade honom (1716)
från guvernörskapet samt utestängde såväl honom
som de öfriga kungliga råden från befattningen
med rikets förvaltning, hvilken nästan helt
och hållet lämnades i holsteinaren Goertz’
händer. Under de förfärliga år, som därefter
följde, mognade det allmänna hatet mot enväldet
och mot Goertz, dess hänsynslösaste verktyg.
I den efter Karl XII:s död inträffande
förändringen af statsskicket tog H. icke
synbart någon framträdande del, ehuru det
är troligt, att han alltigenom sympatiserade
med de inskränkningar, som gjordes i konungens
makt till förmån för rådet. Om den långt gående
utsträckningen af ständernas makt varit i hans
smak, är väl mera ovisst. Som rådets främsta
ledamot hade H. nu fått en mer
betydande maktställning än någonsin förut. Då
drottning Ulrika Eleonora mot regeringsformen
afgjorde viktiga ärenden med förbigående af
sina officiella rådgifvare, protesterade H. mot
en dylik egenmäktighet och anhöll om sitt
entledigande från kanslipresidentsämbetet (9
april 1719). Han fick sitt afsked både från detta
och, hvilket han icke begärt, från riksrådsämbetet
samt förblef trots en af ständerna
understödd böneskrift utestängd från rådet. Men
när riksdag i jan. 1720 åter sammanträdde,
valdes H. till landtmarskalk. Som sådan bidrog
han väsentligt till, att drottningens gemål,
arfprins Fredrik af Hessen, enligt hennes
egen önskan, valdes till konung, men endast
på villkor, att hon själf nedlade kronan,
en sak, som hon däremot icke tänkt sig vara
nödvändig. Af den nye konungen inkallades H. ånyo
i rådet och återtog kanslipresidentsämbetet (26
april 1720). Närmast efter freden i Nystad 1721
iakttog H. ett mycket undfallande sätt mot den
öfvermäktige grannen, men sökte på samma gång
afvända Peters försök att inblanda sig i Sveriges
inre angelägenheter. Genom sin förbindelse med
det s. k. holsteinska partiet (se d. o.) hade
tsaren förvärfvat ett betydande inflytande
såväl bland svenska ständerna som i rådet, och
riksdagen 1723 gillade i hufvudsak det af tsaren
framlagda förslaget till en allians. H. förstod
att vid förbundets afslutande (febr. 1724)
undvika alltför långt gående förpliktelser,
som kunde sätta Sveriges nyvunna fred i
fråga. Då efter tsar Peters död (1725) hans
efterträderska Katarina I i holsteinskt intresse
ville angripa Danmark och förmå Sverige att
medverka härtill, sökte H. ett stöd mot den
holsteinska partipolitiken genom att närma
sig Frankrike och England. Han genomdref,
ehuru med mycket knapp majoritet, att rådet
uttalade sig för Sveriges anslutning till den
s. k. hannoverska alliansen och att ständerna
inkallades för att bekräfta denna vändning i
svenska utrikespolitiken. Riksdagen 1726—27,
då H. ånyo valdes till landtmarskalk, gillade
fullkomligt H:s hållning, dref några af hans
främsta motståndare ur rådet och fyllde det
med H:s anhängare. 17 mars 1727 undertecknades
allianstraktaten med Frankrike och England. — De
följande åren i Sveriges historia ha med rätta
kallats "Arvid Horns tidehvarf". H. härskade
så godt som allsmäktigt, och under hans kloka
och försiktiga styrelse fick landet njuta några
år af ostördt inre och yttre lugn, hvarunder
det svenska folket återhämtade krafter efter
den långa ofreden och lade grunden för en ny
inre uppblomstring. Det blef frihetstidens
lyckligaste år. Under denna frid infaller
genomförandet af det stora lagverket. Vid
riksdagen 1731 var H. för tredje gången
landtmarskalk, ständerna fogade sig fullständigt
efter hans ledning och endast uttryckte sin
tacksamhet. På riddarhuset framträdde väl en
försiktig opposition, ledd af Fredrik Gyllenborg,
men då H. pröfvade styrkan af sin ställning genom
en afskedsansökan, anmodades han af ständerna
att kvarstå. H:s ställning var numera något
rubbad genom hans brytning med konung Fredrik
med anledning af dennes förhållande till fröken
H. Taube. Under tronens skydd bildades ett litet
kotteri af f. d. holsteinska partimedlemmar,
Karl Gyllenborg, D. N. v. Höpken m. fl.,
hvilka motarbetade H. Genom att göra sig till
målsmän för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
