polska kyrkans primas, som gjorde anspråk på denna rättighet. Först i nov. 1705 blef traktaten mellan Polen och Sverige en verklighet. Det hade således lyckats H. att, såsom Karl XII önskade, bringa till stånd en laglig och till tacksamhet mot Sverige förpliktad samt genom fördrag med detta land bunden styrelse i Polen. Den statsmannaduglighet H. lagt i dagen föranledde konungen att nyttja honom på ett annat fält än krigets. Han utnämndes 1705 till kungligt råd och kansliråd och hemkom på våren 1706, då han intog plats i rådet och i defensionskommissionen. Han upphöjdes s. å. till grefve och 1707 till guvernör för konungens systerson, hertig Karl Fredrik af Holstein. Under de första åren af sin civila ämbetsmannabana stod H. fortfarande högt i ynnest hos konungen. En förtrolig korrespondens, hvartill, enligt H:s egen utsago, guvernörskapet för hertigen gaf honom en god förevändning, egde rum mellan konungen och H. Ett ytterligare bevis på konungens bevågenhet var H:s utnämning till kanslipresident (21 mars 1710). Men ej långt efter den tiden inträdde en förändring i förhållandet. När efter olyckan vid Poltava dels Karls långa vistelse i det fjärran Turkiet, dels landets utblottade tillstånd gjorde det omöjligt för rådet i Stockholm att så raskt eller till det omfång, som konungen fordrade, uppfylla hans anspråk på folk och penningar, uppspirade hos honom missnöje med rådet och i synnerhet mot dess främste ledamot, H. Han anklagade denne för bekvämlighet och brist på god vilja och var icke fri från den tanken, att han t. o. m. motarbetades af H. Denne skildrade mer än en gång i hjärtskakande ordalag för konungen ställningens allvar, yrkade ifrigt på konungens hemkomst och måste jämte det öfriga rådet mot konungens önskan sammankalla ett utskottsmöte af ständerna 1710 och ständerna själfva 1713—14. Något bevis för att H. i hemlighet ledt den opposition, som här framträdt, och haft för afsikt att åstadkomma inskränkningar af konungamakten finnes ej. När vid det senare riksmötet det började föras tal om, att prinsessan Ulrika Eleonora och rådet borde med förbigående af konungen sluta fred med rikets många fiender, och adeln och bondeståndet formligen föreslogo, att prinsessan med full konungslig makt skulle öfvertaga styrelsen, visade H. sig till ytterlighet mån om den frånvarande konungens myndighet och lagade, att riksmötet i hast upplöstes. Konungens misstro mot H. var emellertid en gång väckt, och när konungen 1715 hemkom till riket, bemötte han H. med uppenbar köld, entledigade honom (1716) från guvernörskapet samt utestängde såväl honom som de öfriga kungliga råden från befattningen med rikets förvaltning, hvilken nästan helt och hållet lämnades i holsteinaren Goertz' händer. Under de förfärliga år, som därefter följde, mognade det allmänna hatet mot enväldet och mot Goertz, dess hänsynslösaste verktyg. I den efter Karl XII:s död inträffande förändringen af statsskicket tog H. icke synbart någon framträdande del, ehuru det är troligt, att han alltigenom sympatiserade med de inskränkningar, som gjordes i konungens makt till förmån för rådet. Om den långt gående utsträckningen af ständernas makt varit i hans smak, är väl mera ovisst. Som rådets främsta ledamot hade H. nu fått en mer betydande maktställning än någonsin förut. Då drottning Ulrika Eleonora mot regeringsformen afgjorde viktiga ärenden med förbigående af sina officiella rådgifvare, protesterade H. mot en dylik egenmäktighet och anhöll om sitt entledigande från kanslipresidentsämbetet (9 april 1719). Han fick sitt afsked både från detta och, hvilket han icke begärt, från riksrådsämbetet samt förblef trots en af ständerna understödd böneskrift utestängd från rådet. Men när riksdag i jan. 1720 åter sammanträdde, valdes H. till landtmarskalk. Som sådan bidrog han väsentligt till, att drottningens gemål, arfprins Fredrik af Hessen, enligt hennes egen önskan, valdes till konung, men endast på villkor, att hon själf nedlade kronan, en sak, som hon däremot icke tänkt sig vara nödvändig. Af den nye konungen inkallades H. ånyo i rådet och återtog kanslipresidentsämbetet (26 april 1720). Närmast efter freden i Nystad 1721 iakttog H. ett mycket undfallande sätt mot den öfvermäktige grannen, men sökte på samma gång afvända Peters försök att inblanda sig i Sveriges inre angelägenheter. Genom sin förbindelse med det s. k. holsteinska partiet (se d. o.) hade tsaren förvärfvat ett betydande inflytande såväl bland svenska ständerna som i rådet, och riksdagen 1723 gillade i hufvudsak det af tsaren framlagda förslaget till en allians. H. förstod att vid förbundets afslutande (febr. 1724) undvika alltför långt gående förpliktelser, som kunde sätta Sveriges nyvunna fred i fråga. Då efter tsar Peters död (1725) hans efterträderska Katarina I i holsteinskt intresse ville angripa Danmark och förmå Sverige att medverka härtill, sökte H. ett stöd mot den holsteinska partipolitiken genom att närma sig Frankrike och England. Han genomdref, ehuru med mycket knapp majoritet, att rådet uttalade sig för Sveriges anslutning till den s. k. hannoverska alliansen och att ständerna inkallades för att bekräfta denna vändning i svenska utrikespolitiken. Riksdagen 1726—27, då H. ånyo valdes till landtmarskalk, gillade fullkomligt H:s hållning, dref några af hans främsta motståndare ur rådet och fyllde det med H:s anhängare. 17 mars 1727 undertecknades allianstraktaten med Frankrike och England. — De följande åren i Sveriges historia ha med rätta kallats "Arvid Horns tidehvarf". H. härskade så godt som allsmäktigt, och under hans kloka och försiktiga styrelse fick landet njuta några år af ostördt inre och yttre lugn, hvarunder det svenska folket återhämtade krafter efter den långa ofreden och lade grunden för en ny inre uppblomstring. Det blef frihetstidens lyckligaste år. Under denna frid infaller genomförandet af det stora lagverket. Vid riksdagen 1731 var H. för tredje gången landtmarskalk, ständerna fogade sig fullständigt efter hans ledning och endast uttryckte sin tacksamhet. På riddarhuset framträdde väl en försiktig opposition, ledd af Fredrik Gyllenborg, men då H. pröfvade styrkan af sin ställning genom en afskedsansökan, anmodades han af ständerna att kvarstå. H:s ställning var numera något rubbad genom hans brytning med konung Fredrik med anledning af dennes förhållande till fröken H. Taube. Under tronens skydd bildades ett litet kotteri af f. d. holsteinska partimedlemmar, Karl Gyllenborg, D. N. v. Höpken m. fl., hvilka motarbetade H. Genom att göra sig till målsmän för