en mer forcerad ekonomisk utveckling, än H. ansåg lämplig, skaffade de sig under de följande åren ett visst insteg i borgarståndet. Ännu farligare blef den krigsstämning, som utbrottet af det polska tronföljdskriget 1733 väckte hos den tidens unga Sverige. Hoppet om hämnd på Ryssland och om återställandet af Sveriges forna stormaktsställning grep sinnena. Frankrike underblåste krigsifvern för att skaffa franske konungens svärfar konung Stanislaus någon hjälp och sysselsätta ryssarna, medan Frankrike själf angrep Österrike och förvärfvade Lothringen. Vid riksdagen 1734 bildades af krigsvännerna och de ekonomiske framstegsifrarna under ledning af Gyllenborgska kotteriet och franske ambassadören grefve de Casteja det stora hattpartiet, och H. lyckades endast med möda hålla detta parti stången och afvärja förhastade beslut. Sekreta utskottet, där krigsvännerna hade öfvervikt, beslöt dock, att Sverige skulle visa Frankrike förtroende, och efter riksdagen afslöt H. 1735 en allians med denna makt, sedan han dock fått in bestämmelser, som förtogo alla faror af en inblandning i kriget. För att visa sin själfständighet och lugna Ryssland förnyade han samtidigt det gamla vänskapsfördraget med denna makt. Frankrike, som genom fredspreliminärerna i Wien nu fått hvad det ville vinna genom kriget, tog sig anledning häraf att ej ratificera den redan slutna alliansen och kastade skulden på H. Från detta ögonblick började en ytterst häftig agitation mot H., hvilken utmålades som fredsvän. Utbrottet af rysk-turkiska kriget 1736 gaf ytterligare fart åt krigsifvern. H:s anhängare stämplades som "nattmössor". Vid riksdagens sammanträde 1738 hade hattpartiet öfvervikt hos adeln och borgarna. Sekreta utskottet, behärskadt af detta parti, grep djärft ledningen af utrikesärendena, påbjöd afslutandet af subsidiefördraget med Frankrike nov. 1738, inledde förhandlingar om förbund mot Ryssland med Turkiet och skärpte en ekonomisk tvist med England ända till en hotande brytning med denna makt. Det var ett fullständigt nederlag för H:s statskonst. Endast vördnaden för H:s person hindrade direkta angrepp mot honom själf, men genom hotelser eller lockelser påskyndade man dock hans ansökan om afsked, hvilken 18 dec. 1738 beviljades under stora hedersbetygelser. H:s anhängare i rådet blefvo genom dom beröfvade ständernas förtroende. H. drog sig efter afskedet tillbaka från politiken till sitt gods Ekebyholm. Som statsman intager H. ett af de främsta rummen i svenska historien. Han egde icke en Axel Oxenstiernas eller Johan Gyllenstiernas initiativ och stora vyer. Han var icke något banbrytande snille, men han förstod mästerligt att till sin och rikets fördel på ett praktiskt sätt räkna med omständigheterna och nådde därigenom sitt mål att skaffa det ett ögonblick förkrossade fäderneslandet aktning och själfständighet. Vid sidan af sin politiska verksamhet utöfvade H. befattningar som kansler vid universiteten i Pernau (1706), Uppsala (en del af år 1719) och Åbo (1723—35) samt som præses illustris vid Vetenskapssocieteten i Uppsala (1727—35). Öfver honom ha slagits fem skådepenningar, den första (1720) af ridderskapet och adeln, den senaste (1878) af Svenska akademien. — Jfr "A. B. Horn. Hans lefnad tecknad af Gustaf Horn" (Arvids sonson), utg. af C. F. Horn (1852), och "A. B. Horn. Minnesteckning af W. E. Svedelius" (i Sv. akad:s Handl. 54:e och 55:e del., 1879). <img l>

14. Adam H., grefve af Ekebyholm, den föregåendes son, riksråd, krigare, f. 25 nov. 1717, d. natten emellan 23 och 24 jan. 1778 i Stockholm,, blef 1731 fänrik vid Lifgardet, deltog som major vid Västgöta kavalleriregemente i kriget mot Ryssland 1741—43 samt befordrades 1743 till generaladjutant af flygeln och 1747 till öfverste vid Östgöta kavalleriregemente. I politiskt hänseende hörde han genom sin börd till mössorna; liksom en stor del af detta då så godt som upplösta parti slöt han sig under början af 1750-talet till hofvet. Af konung Adolf Fredrik sändes han i början af 1750 till Petersburg för att i hemlighet söka förmå ryska regeringen att understödja svenska hofvet i striden mot de rådande hattarna. Försöket misslyckades. H. utnämndes 1757 till generalmajor och därefter till generallöjtnant samt bevistade Pommerska kriget (1757—62) till 1760, då han som riksdagsombud för krigsbefälet återvände till Stockholm. Hofvet och de med detsamma förbundna mössorna uppställde H. som sin kandidat till landtmarskalksposten, men vid valet besegrades han af grefve A. F. von Fersen. H. blef under riksdagens lopp riksråd och öfverste marskalk (1761). I rådet kom H. icke att spela någon större roll, men han var en trogen anhängare af mösspartiet och följde detta parti vid dess nu inträdande brytning med hofvet. Han röstade 1764 på det bestämdaste mot uppgörelsen med Frankrike ang. subsidiernas utbetalning. Den 1765 sammanträdande riksdagens sekreta utskott, i hvilket mösspartiet utgjorde flertalet, uttryckte sitt välbehag öfver hans uppförande genom att välja honom till kanslipresident (aug. 1765), men han afsade sig denna förtroendepost. Vid samma riksdag utsågs han till att vid danska hofvet afhämta kronprinsen Gustafs brud, Sofia Magdalena (1766). Då hattarna vid 1769 års riksdag kommo till makten, blef H., liksom de öfrige riksråden af mösspartiet, afsatt från sina ämbeten, men återfick redan 1771 sin plats i rådet och inkallades af Gustaf III i den efter revolutionen 19 aug. 1772 nybildade rådkammaren. H. var en skicklig och tapper rytterianförare, men föga betydande som statsman. Han var icke någon vän af träget arbete. Som målare var han en ganska framstående dilettant. Han blef 1776 hedersled. af konstakad. 15. Fredrik H., grefve af Åminne, krigare, f. 29 mars 1725 på Husbygård i Södermanland, d. 1 jan. 1796 i Stockholm, härstammade i 4:e led från H. 4 och var son till öfversten friherre Krister Horn af Åminne. 1740 blef han volontär vid Lifgardet, inträdde 1743 i fransk krigstjänst och befordrades på grund af sin i österrikiska tronföljdskriget ådagalagda tapperhet efter hand till öfverste (1749). Efter krigets slut lämnade han Frankrike, men återvände dit vid Sjuåriga krigets utbrott