(1756), tjänstgjorde som generaladjutant hos
marskalk d'Estrées och utmärkte sig bl. a. i
slaget vid Hastenbeck 1757. 1760 utnämndes
han till öfverste i svenska armén, 1762 till
löjtnant vid Lifdrabantkåren, 1763 till öfverste
vid Östgöta kavalleriregemente samt 1770 till
generalmajor. I politiken deltog han från 1760
års riksdag med ifver och slöt sig — ensam
af sitt namn — till hattarna, i hvilkas läger
han blifvit indragen genom sitt romantiska
giftermål med Anna Margareta Plomgren,
brorsdotter till den mäktige hattledaren
Tomas Plomgren. Under 1765 års riksdag slöt
han sig jämte sina partivänner till hofvet och
blef i det följande en af kronprinsen Gustafs
hängifnaste beundrare. Vid riksdagen 1771—72
var han en af hofpartiets oförskräcktaste och
ifrigaste talare. I förberedelserna till 1772
års revolution tog han en ej oviktig del,
och på själfva revolutionsdagen anförtrodde
konung Gustaf honom öfverbefälet öfver samtliga
trupper i Stockholm. Till belöning för sitt
deltagande i revolutionen befordrades H. till
generallöjtnant och upphöjdes s. å. jämte
sin äldre broder,
Gustaf Adolf H. (f. 1721,
president i Krigskollegium 1770—92, d. 1793),
i grefligt stånd. Han anhöll därvid att få kalla
sig "Gustafsvän". Gustaf III vägrade detta,
men tillät honom i stället att i vapnet insätta
konungens krönta namnchiffer och en vase. 1774
utnämndes han till öfverste vid Lifregementet
och 1778 till kavallerigeneral, hvaremot han
1780 afträdde sin öfverstebeställning åt hertig
Karl. Med åren svalnade H:s beundran för Gustaf
III, och vid 1789 års riksdag uppträdde han i
oppositionspartiets främsta led. Han var ock en
af de 19 herrar, som 20 febr. s. å. på konungens
befallning arresterades.
16.
Katarina Ebba H., den föregåendes syster,
riksgrefvinna, f. 27 maj 1720, d. 12 sept. 1781
på Jakobsberg, Stockholms län, efterträdde
1745 grefvinnan Hedvig von Hessenstein som
Fredrik I:s älskarinna mot löfte om hederligt
apanage och ett slags erkännande efter franskt
mönster såsom kunglig mätress. 1746 utverkade
konungen, att hon blef upphöjd till romersk
riksgrefvinna. Förbindelsen, som icke blef af
politisk betydelse, enär grefvinnan ej lyckades
utöfva något större inflytande på konungen,
upplöstes efter tre års förlopp. 1762 blef
hon gift med riksrådet grefve Ulrik Barck
(se
Barck 3).
17.
Anna Sofia H., född
Blomstedt,
g. m. grefve
Klas H. (f. 1755, son af den
i art.
H. 15 omnämnde G. A. Horn, d. som
f. d. generallöjtnant och en af rikets herrar
1823), donator, f. 1777, d. 1858, testamenterade
en fond till pensionering af militäränkor
(se
Hornska fonden).
<img l>
18.
Klas Fredrik H., grefve af Åminne, son
till
H. 15, deltagare i sammansvärjningen mot
Gustaf III, f. 18 maj 1763 i Stockholm, d. 23
maj 1823 i Köpenhamn, blef 1783 kammarjunkare
och major vid fortifikationen, men lämnade
1789 sistnämnda tjänst, emedan han råkat
i tvist med generalmajor Gustafschöld
ang. fästningsarbetena i Kristianstad. Faderns
ovilja mot Gustaf III meddelade sig åt sonen,
hvilken blindt följde de ingifvelser, som ett
nyfödt hat mot konungen och en svärmisk beundran
för franska revolutionens frihetsidéer ingåfvo
honom. Vid julen 1791 blef han bekant med
J. J. Anckarström, hvilken lät honom förstå, att
han vore beredd att mörda konungen. H. gillade
denna tanke, och de båda sammansvurne sökte
på nyåret flera tillfällen att förverkliga
afsikten. Den slutliga mordplanen uppgjordes
på H:s gård Hufvudsta vid Stockholm af H.,
Anckarström och A. L. Ribbing. H. blef en af de
förste, som arresterades efter konungamordet,
och afgaf inom kort en fullständig bekännelse
i förhoppning att göra sig förtjänt af någon
nåd. Af Svea hofrätt dömdes han 24 maj 1792 till
förlust af adelskap, lif, ära och gods, en dom,
som mildrades af hertig Karl 15 aug. s. å. till
ständig landsflykt med förlust af adelskap och
alla medborgerliga rättigheter. Under namnet
Fredrik Claesson begaf sig H. till Danmark,
där han köpte egendomen Skovlunde (i närheten
af slottet Hirschholm). Af danske ministern
A. P. Bernstorff behandlades han med välvilja,
och då engelska flottan 1800 hotade Danmark,
erhöll han i uppdrag att deltaga i ordnandet af
det danska kustförsvaret. Men när Gustaf IV Adolf
vid underhandlingarna mellan Sverige och Danmark
s. å. lät förstå, att detta förtroende för en
svensk konungamördare förefölle honom misstänkt,
blef H. genast uppmanad att lämna Danmark. Han
begaf sig med sin familj till Lybeck, där
han efter stadens eröfring af fransmännen på
Napoleons befallning arresterades; men sedan
hans papper blifvit undersökta, frigafs han
af marskalk Davout. 1804 erhöll han dansk
medborgarrätt, och 1813 bosatte han sig under
sitt familjenamn i Köpenhamn. H. hade redan
under sin svenska tid gjort sig bemärkt som
begåfvad litterär dilettant, som i sin diktning
förenade tidens radikala frihetssympatier med
Wertheriansk känslosamhet. Hans dikter, som
till större delen tillkommit under gustavianska
tiden, utkommo dock först i Köpenhamn 1816 under
titeln
Små skaldestycken, anonymt, men med hans
porträtt på titelbladet. Typiska äro exempelvis
hans dikter "Stunder i mitt fängelse", där han
söker, enligt den sentimentala skolans maner,
väcka medlidande. — Han var mot slutet af sitt
lif medarbetare i de danska tidningarna "Charis"
och "Dagen".
19.
Klas Fredrik H., grefve af Åminne, den
föregåendes son, ämbetsman, f. 11 mars 1791 på
Hufvudsta, d. 8 apr. 1865, erhöll, trots sin
faders förvisning, sin uppfostran i Sverige och
blef 1808 adjutant vid Lifregementets husarkår,
hvilken då utgjorde en del af den på norska
