gränsen förlagda Västra armén. Han åtföljde Adlersparre på dennes tåg till Stockholm och blef 1812 befordrad till löjtnant. Äfven i 1814 års norska fälttåg deltog han samt utnämndes 1815 till ryttmästare och adjutant vid 1:a kavalleriinspektionen, men lämnade 1822 krigstjänsten. Som hufvudman för sin ätt bevistade han riksdagarna 1817—18, 1823, 1828—30, 1834 och 1840—41 samt gjorde sig vid dessa känd som framstående oppositionsman. Från 1823 var han ordf. i riddarhusutskottet och vid riksdagen 1834 i ekonomiutskottet. Hans häftiga uttryck, särskildt hans skarpa kritik af regeringen 1828—30, vållade ofta dramatiska uppträden på riddarhuset. Vid 1840—41 års riksdag blef han ordf. i statsutskottet, men råkade där i meningsskiljaktighet med sina gamla politiska vänner i en af riksdagens viktigaste frågor: betäckandet af bristen i kabinettskassan. Han reserverade sig mot utskottets beslut i denna fråga (1841) och bröt från denna stund fullständigt med oppositionen. Han kom vid denna tid i gunst hos Karl Johan och var erbjuden att bli statsråd. Han blef 1842 t. f. och 1843 landshöfding i Stockholms län. På samma gång slapp och häftig, blef han impopulär bland sina underordnade och utsattes för en rättegång på grund af egenmäktigt förfarande med spannmålsundsättningsmedel, hvarpå han skildes från tjänsten 1849. Han bedömes af samtida som en hederlig och rättänkande medelmåtta. — Han var medarbetare i Anckarsvärds och G. Hiertas tidning "Den svenske medborgaren" och utgaf 1839 Tankar om reformer, där han föreslår en 2-kammarrepresentation, sammansatt af de hufvudsakligaste ståndsklasser inom landet. Hans Minnen ur min lefnad (omfattande tiden 1791—1852) trycktes 1892 i "Hist. tidskr." (12:e årg.) och äro af vikt för historien om unionens uppkomst. Jfr Kr. Stenhammar, "Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet etc." (1902—03), och Warburg, "J. G. Richert" (1906). 1—6. Fr. W. 8. V. K—r.* 10. (V. S—g.) 11—12. (R. F.) 13. J. Th. W. (L. S.) 14—16. (L. S.) 18. (L.S. K. W—g.) 19. (L. W—m.)

Horn (af Rantzien), svensk adlig ätt, härstammar från Tyskland och kallar sig efter Rantzien (ett gods i Pommern, Rantziens socken, emellan städerna Greifswald och Anklam). Med den finsk-svenska ätten Horn till Kankas och dess förgreningar har den intet samband. Karl XII:s tappre general Henning Rudolf H. af Rantzien (se nedan) blef friherre 1701 och grefve 1719, och från honom härstammar den 1892 på svärdssidan utgångna grefliga ätten H. af Rantzien. En annan gren af ätten blef 1719 friherrlig, men utdog redan 1775. En tredje gren, härstammande från generalmajoren Jakob Fredrik H. af Rantzien, hvilken 1751 blef svensk adelsman och 1763 friherre, utdog som friherrlig 1782, men på dess adliga nummer adopterades 1778 hans syskonbarn, sedermera generalmajoren Samuel Henrik H. af Rantzien hvars ätt upphöjdes 1797 till kommendörsätt samt ännu fortlefver. I Skåne lefver en på riddarhuset ej introducerad gren af ätten H. af Rantzien, och äfven i Pommern fortlefva grenar af ätten. B. S.* <img l>

1. Henning Rudolf H., grefve af Rantzien, krigare, riksråd, f. 1651 i Pommern, d. 9 maj 1730, blef 1664 volontär vid artilleriet, 1679 öfverstelöjtnant och 1681 kommendant på Keksholm. 1695 utnämndes han till generalmajor, kommendant i Narva och öfverkommendant på alla fästningar i Ingermanland. Det var H., som genom sitt lysande försvar 1700 räddade Narva från att falla i tsar Peters händer. Till belöning för sin bedrift upphöjdes han 1701 af Karl XII i friherrligt stånd. Vid Narvas andra belägring dukade H. under för öfvermakten och måste efter ett fruktansvärdt blodbad 10 aug. 1704 uppgifva staden. Han blef af ryssarna hållen i det strängaste fängelse ända till 1714, då han utväxlades. 1715 blef han generalfälttygmästare samt 1719 riksråd och grefve. I det politiska lifvet spelade han icke någon mera framstående roll. Biogr. af O. Sjögren (lärov. progr., 1887). 2. Gustaf Jakob H., friherre af Rantzien, den föregåendes brorson, hofman, f. 1706, upphöjdes jämte sina syskon 1719 i friherrligt stånd, utnämndes 1731 till kammarherre och 1744 till hofmarskalk hos dåv. kronprinsessan (sedermera drottning) Lovisa Ulrika. I hennes planer på konungamaktens utvidgande blef H. tidigt invigd. Han egde kännedom om den af J. L. Hård utarbetade revolutionsplanen 1756 och sökte att genom penningutdelningar och på annat sätt befordra densamma. Troligt är dock, att han ingick i dessa stämplingar endast af eftergift för drottningen och under förhoppning att "dessa idéer skulle förgå såsom flera andra". Planen upptäcktes emellertid, och H. dömdes 16 juli 1756 till döden samt afrättades på Riddarholmen i Stockholm 23 juli s. å. 3. Baltsar Filip H., grefve af Rantzien, sonson af H. 1, sjöhjälte, f. 1736, blef 1756 löjtnant vid amiralitetet och 1767 kaptenlöjtnant samt har fäst sitt namn vid minnet af slaget vid Hogland 17 juli 1788, där han, då öfverstelöjtnant, förde befälet å skeppet "Vasa". Under bataljen sårad till döds, yttrade han till sin närmaste man, löjtnant Lagerstråle, de bekanta orden: "Du skall svara mig inför Gud, om du stryker flagg". Han dog samma dag. 1—3. (L. S.) Horn [hårn], W. O. von, pseudonym för Örtel, Ph. F. W. (se d. o.). Horn [hårn], Eduard, ungersk-fransk nationalekonom och politiker, f. 1825, d. 1875, deltog i den ungerska resningen 1849 och måste därefter gå i landsflykt, först till Tyskland och Belgien, 1855—69 i Paris, där han blef fransk medborgare, men erhöll