1869 amnesti och återvände till Ungern, blef medlem af riksdagen och 1870 statssekreterare i handelsministeriet. H. utöfvade en ganska rik skriftställarverksamhet i politiska, finansiella, nationalekonomiska och statistiska spörsmål, bl. a. som flitig medarbetare i "Journal des économistes" och "Journal des débats". I bokform utgaf H. Bevölkerungswissenschaftliche studien aus Belgien (1854), hans förnämsta statistiska arbete, La liberté des banques (1866), däri han bekämpar monopol inom bankväsendet, L'économie politique avant les physiocrates (1867) m. m. samt den värdefulla "Annuaire international du crédit public" (1859—61), hvari flera kända skriftställare medverkade. J. R. N. Horn, Erik Frederik Barth, norsk filosofisk och teologisk författare, f. 1829 i Mandal, d. 1899 i Kristiania, blef student 1848, aflade teologisk ämbetsexamen 1854, vardt 1867 filos. doktor på afhandlingen Begrebet ære och utnämndes s. å. till "residerende kapellan" (komminister) i Nes i Romerike. 1875 blef han kyrkoherde i Horten och var 1882—98 garnisonspredikant i Kristiania. Utom mindre afhandlingar i teologiska tidskrifter, i "Folkvennen" och i pressen utgaf H. Let fattelig fremstilling af den lutherske lære om naademidlerne etc. (1864), Tro og tænkning (1866), Forsoning og retfærdiggjörelse (1875) och Mennesket og moralen (1877). Större delen af sin verksamhetstid stod han i opposition till den riktning, som rådde i universitetets teologiska fakultet och kyrkans ledande kretsar. Först under sin sista tid blef han mera allmänt förstådd, och hans förkunnelse samlade en allt talrikare åhörarkrets. O. A. Ö. Hornafjördur. Se Horn, sp. 1111. Hornaryd, socken i Kronobergs län, Upphvidinge härad. 2,741 har. 404 inv. (1908). Annex till Sjösås, Växjö stift, Upphvidinge kontrakt. Hornavan, den näst Torneträsk största af Sveriges lappmarkssjöar, ligger hel och hållen inom Arjepluogs socken i Norrbottens län, 425 m. ö. h., och är 60 km. lång, med en ringa bredd (liksom Lapplands sjöar i allmänhet), växlande mellan 2,5 och 6 km. Arealen är 244 kvkm. och största djupet 221 m., det största uppmätta i någon svensk insjö. H. genomflytes af Skellefte-(Sildut-)älf, som vid Arjepluogs kyrka faller ut i Uddjaur, och får flera tillflöden, af hvilka den från n. kommande Rebnis-älfven från Rebnisjaur är störst. K. S.* Hornballarna. Se Hof, veter. Hornberg [hå'rn-]. Se Frankenhöhe. Hornbi, Eucera, zool. Se Podaliriinæ. Hornblad. Se Hof, veter. Hornbly (Fosgenit), miner., färglösa, genomskinliga, tetragonala kristaller af sammansättningen Pb₂ Cl₂ CO₃ från Monte Poni och Gibbas på Sardinien. A. Hng. Hornblände, miner., mörkgröna till svarta, lerjords- och järnoxidhaltiga varieteter af amfibol, hvilka förekomma mycket allmänt dels på järnmalmförande lager tillsammans med granat, epidot o. s. v., dels i kornig kalksten, dels äfven som väsentlig beståndsdel i bergarter, såsom diorit, syenit, amfibolit, eller som oväsentlig, t. ex. i gnejs, granit, glimmerskiffer m. fl.; det i yngre eruptiver, såsom basalter, trakyter, eller i vulkantuffer förekommande kallas basaltiskt hornblände. Hornbländet är monoklint, vanligen i pelarformiga kristaller, hvilkas sidor bildas af prisman och brakypinakoiden. Prismavinkeln 124° 30′ till skillnad från augitens, som är 92° 54′; en annan skillnad från augiten är, att hornbländet visar sig starkt pleokroitiskt. Till sin kemiska sammansättning, är det en isomorf blandningsserie af<br><tab>Ca Mg₃ Si₄ O₁₂ och Ca Fe₃ Si₄ O₁₂ samt<br><tab>Ca Mg₂ Al₂ Si₃ O₁₂ och Na₂ Al₂ Si₄ O₁₂;<br>det innehåller således betydande mängder lerjord samt vanligen också något alkali. Mot den växlande blandningen af ofvannämnda silikat svarar en växling i den optiska orienteringen: vanligtvis är hornbländet optiskt positivt, många järnrika varieteter dock negativa. — I sådana bergarter som dioritskiffer och amfibolit är hornbländet vanligtvis sekundärt, bildadt på bekostnad af pyroxener och fältspater. Ofta omvandlas hornbländet till epidot och biotit. A. Hng. Hornbländegnejs, petrogr., en gnejsvarietet, hos hvilken glimmerbeståndsdelen till stor del eller helt och hållet är ersatt af hornblände. Hornbländegnejsen är inom Sverige ganska allmän. I Västergötland m. fl. trakter förekommer den i växellagring med röd gnejs (järngnejs). Ofta bildar den öfvergångar till diorit- och hornbländeskiffrar. Se vidare Gnejs. E. E. Hornbländegranit, petrogr. Se Granit. Hornbländeskiffer, petrogr., en mörk bergart, bestående af hornblände, glimmer och vanligen något kvarts samt som tillfällig beståndsdel ofta granat. I sammansättningen ingå också mikroskopiskt små individer af apatit. Bergarten har oftast en ganska markerad skiffrighet. Den förekommer ganska allmänt inom Sveriges och andra länders gnejsområden, vanligen i föga mäktiga lager. Till hornbländegnejs och dioritskiffer bildar den öfvergångar genom att upptaga kvarts och fältspat. Inom fjälltrakternas till Sevegruppen hörande kristalliniska skiffrar intager hornbländeskiffern ett bemärkt rum. Kallas äfven amfibolitskiffer. Jfr Hornblände och Hornbländesten. E. E. Hornbländesten, petrogr., en kristalliniskt kornig, mörk bergart af hufvudsakligen hornblände jämte något glimmer. Hornbländestenen står i nära samband med diorit och hornbländeskiffer samt är måhända endast en utvecklingsform af dessa. Den förekommer inom urformationens bergarter och har vanligen obetydlig utsträckning. E. E. <img l>

Hornborg, Anders Johan, finsk biskop, f. 1821 i Alastaro socken (Finland), d. i Borgå 1883, blef student 1841, filos. kandidat och magister 1844, vice notarie vid Åbo domkapitel 1846, teol. kandidat 1858, prästvigdes s. å.; blef teol. licentiat 1860 och doktor 1863. 1864 utnämndes han till lektor i grekiska vid Åbo gymnasium, blef 1867 kyrkoherde i S:t Michel, 1876 i Helsingfors, 1878 domprost i Borgå och s. å. biskop i Borgå stift. H. anlitades mycket i offentliga värf.