Balistes capriscus och B. maculatus (se fig.), äro vanliga i Atlanten och anträffas någon gång, fastän sällsynt, vid Englands och Frankrikes kuster; ett exemplar af sistnämnda art har ock fångats vid Sveriges västkust. Balistesarterna lefva af koraller och hårda musslor, af hvilka de förtära stora massor, och anses därigenom skada pärlfiskerierna. De ha starka tänder, medelst hvilka de afbryta korallgrenarna och äta sig in genom musselskalen. Deras kött har föga värde och skall stundom ha visat sig vara giftigt, beroende på den föda de förtärt. Af det närstående släktet Monacanthus, med blott en tagg i ryggfenan, finnas många arter i de varma hafven. R. L.*

Fläckfilfisken, Balistes maculatus.

Hornfisken, zool. Se Näbbgäddsläktet. Hornfåglarna l. Hornskatorna, Bucerotidæ, zool., bilda en familj inom skärrfåglarnas ordning och igenkännas därpå, att de stora framtårna vid basen icke äro förenade genom hud, utan sammanvuxna. Armpennorna äro tämligen långa och räcka utom stjärtens bas, benen äro stora, med tämligen långa eller medelmåttiga tarser. Näbben är lång, mycket tjock, mer eller mindre böjd och mestadels försedd med egendomliga utväxter (s. k. horn), hufvudet jämförelsevis litet, vingarna korta och starkt afrundade; stjärten består af tio pennor, och kroppen är långsträckt samt ofvantill klädd med tämligen små och på undre sidan med hårlika fjädrar. Hos många arter äro strupen och ögontrakten nakna. Icke blott den oerhördt stora näbben, utan äfven de flesta benen bestå af mycket stora, ytterst tunnväggiga celler, hvilka innehålla luft. Omkr. 19 släkten med omkr. 70 arter äro spridda öfver den etiopiska, orientaliska och australiska regionen. De förekomma från hafskusten till en höjd af 3,000 m., vanligen i täta och högstammiga skogar. Alla arterna lefva parvis, men förena sig äfven i flockar. De uppehålla sig mestadels i träd, mera sällan på marken, där de ha svårt att röra sig. Till sin natur äro de försiktiga, varsamma och kloka. De större arterna lefva af små ryggradsdjur, och alla utan undantag förtära frukter och frön. De hornfåglar, hvilkas fortplantningssätt man känner, häcka i trädhål, i hvilka hannen inmurar den rufvande honan och blott lämnar en liten öppning, hvarigenom han förser henne och ungarna med mat. Enligt några iakttagelser är det honan själf, som stänger in sig. Medan honan ligger i boet, ruggar hon. I fångenskap bli dessa fåglar mycket tama. En af de mest kända är den nordafrikanska Buceros abyssinicus. C. R. S.*

Rhinoceroshornfågeln, Buceros rhinoceros.

Hornfällning, zool. Se Hjortdjuren. Horngrodan, detsamma som hornpaddan (se Ceratophrys). Horngummi, detsamma som ebonit (se d. o. och Gummifabrikation). Horngäddan, zool. Se Näbbgäddsläktet. Hornhinna (lat. cornea), anat. Se Öga. Hornhinneastigmatism, oftalm., den del af ögats astigmatism (se d. o.), som har sitt säte i hornhinnan och hvilken är tillgänglig för direkt mätning med oftalmometer (se d. o.). G—d. Hornhinneinflammation. Se Ögonsjukdomar. Hornhof [-hωv]. Se Hof, veter. Hórnik, Michal, slavisk författare i öfre Lausitz (Sachsen), f. 1833, d. 1894, prästvigdes 1856 och fick anställning i Bautzen, där han blef domprost och kanik. Om det sorbiska ("wendiska") språket och den slaviska pånyttfödelsen i Sachsen inlade H. stora förtjänster som ledare af föreningen "Serbowka". Han reformerade rättskrifningen, utgaf tidskriften "Katholski posoł" (1863 ff.), samlade sorbiska folkvisor i stor mängd, redigerade en ordbok (Łužiski serbski słownik, 1866), författade en språklära och utgaf (jämte Łusčanski) en mönstergill öfversättning af N. T. (afslutad 1896). Han grundlade ock den vittra periodiska litteraturen genom tidskrifterna "Měsačny Přidawk k Serbskim Nowinam" (1858), "Łužičan" (1860) och "Časopis Mačicy Serbskeje" (1868). För folkbildningen verkade han nitiskt genom läseböcker för folkskolan, religiösa uppbyggelseskrifter och en Historija serbskeho naroda (1884). A—d J. Hornindal (fno. Hornvinjardalr), socken i Nordfjord, Bergens stift (Norge). Areal 370,32 kvkm. 1,618 inv. (1900), Där ligger, 56 m. ö. h., det 57 kvkm. stora och 486 m. djupa Hornindalsvandet, den djupaste sjön i Europa, som genom Hornindalselven har sitt aflopp till hafvet. Längre upp i dalen ligger det 1,585 m. höga, egendomligt formade fjället Hornindalsrokken. O. A. Ö. Horniserad kautschuk, detsamma som ebonit. Hornius [hå'rnius], J. van. Se Horne, J. v. Hornkapsel. Se Hof. Hornkorallerna, Antipatharia, zool., är en grupp inom klassen Anthozoa (se Coelenterata), hvilken utmärker sig därigenom, att korallkoloniens axel är hornartad och beklädd med en mjuk, oförkalkad barksubstans, hvilken härbärgerar koralldjuren. Den svarta, af koncentriska skikt