<img l>Hortensius. Efter hans bröstbild på en fornromersk herm.

Hortensius, Quintus H. Hortalus, romersk vältalare, f. 114, d. 50 f. Kr., genomlopp den romerska ämbetsmannabanan till och med konsulatet och gjorde sig samtidigt känd för öfverlägsen talarskicklighet, understödd af ett ovanligt godt minne, men egde ej tillräcklig kraft eller allvarlig värdighet. Som sakförare visade han sig icke nogräknad med de mål, som han åtog sig. Dock var han icke uthållig i arbete; hans håg var riktad åt vällefnad, och hans rikedom satte honom i stånd att inrätta sitt hus och hela sitt lif efter en förfinad smaks alla fordringar. H. var en tid obestridt Roms förste talare, i den högstämda stilen, men öfverglänstes sedan af Cicero, mot hvilken han uppträdde i flera rättegångar. R. Tdh. Hortentangen. Se Horten. Hortikultur (af lat. hortus, trädgård, och colere, odla), trädgårdsskötsel. -- Hortikultör, trädgårdsmästare. Hortis, Attilio, italiensk litteraturhistoriker, f. 1850 i Trieste, där han 1873 vardt stadsbibliotekarie, har offentliggjort ett stort antal arbeten, förnämligast rörande äldre italiensk litteratur, bl. a. Studi sulle opere latine di G. Boccaccio (1879), och utgifvit Petrarcas otryckta arbeten (1874) samt redigerar "Archeografico triestino". Hortlax, namn på en ny församling och eget regalt pastorat, som framdeles skall bildas af en del af Piteå landsförsamling. Hortobágy [hå'rtåbādj], ryktbar "puszta" (se d. o.) i närheten af ungerska staden Debreczen, hvars egendom den är. Med sina 27,000 har och sin i det hela taget orörda natur är den det numera märkligaste exemplet på den gamla puszta-naturen med dess hjordar och herdelif. Inemot 100,000 kreatur af alla slag underhållas på densamma. Den omtalas som betesmark redan under 1200- och 1300-talen. K. B. W. Hortologi (af lat. hortus, trädgård, och grek. logos, lära), kunskapen om trädgårdsskötsel. Hortulan, Markus Ulsöe, dansk skådespelare, f. 1720, d. 1783, tillhörde 1748—79 "den danske skueplads" samt utmärkte sig särskildt i bonde- och gubbroller. E. Ebg. Horuk, turkisk sjöröfvare. Se Barbarossa. Horunge, boktr., en ett stycke afslutande half rad öfverst på en boksida ("dubbel h.) eller en ett nytt stycke börjande rad nederst på en sida ("enkel h.") Horungerne, en i Sogn, Bergens stift, Norge, mellan Aardals- och Lysterfjorden liggande del af Jotunfjeldene, utmärkt för sin vilda natur. Den bildar en platå af 1,800 m. höjd ö. h. samt är rik på jöklar (bl. a. Riingsbræen). O. A. Ö. <img l>Horus, med falkhufvud och Egyptens dubbelkrona.

Horus (egypt. Her, "den höge") var ursprungligen en folkgudomlighet, totem för en från söder i Egypten invandrande stam, som under strid med en annan, Set-dyrkande tillkämpade sig väldet öfver Öfre Egypten. Han var en krigsgud, sina fienders och särskildt Sets besegrare, och konungen öfver Norra Egypten var hans uppenbarelseform på jorden. H. antog sedan genom sammanblandning med Ra karaktär af solgud och insattes slutligen i Osirislegenden, där han uppträder som Osiris' son och hämnare (se Egypten, sp. 1470—71). H. afbildas som en falk eller som en man med falkhufvud, ofta med solskifvan fäst därpå. Han hade en mängd kultställen; det mest ryktbara är det stora templet i Edfu (se d. o.). Jfr Egypten, sp. 1470 o. 1471 samt pl. III o. IV. N. Sbg. Horvát [hå'rvāt], Endre, ungersk skald, f. 1778, d. 1839 som katolsk präst, skref på hexameter, som han införde i ungerska poesien, hjältedikterna Zircz emlékezete (Minne af Zircz, 1814) och Árpád (belönt med Ungerska akademiens stora pris, 1831), m. m. 1830 blef H. medlem af Ungerska akademien. (K. B. W.) Horvát [hå'rvāt], Boldizsár, ungersk jurist och statsman, f. 1822, d. 1898, var advokat i sin födelsestad, Szombathely, då han 1848 invaldes i riksdagen. Där slöt han sig till ungerska oafhängighetspartiet i dess kamp mot Österrike. Han ställdes därför efter frihetskrigets slut inför krigsrätt och dömdes till fängelse, men fick 1850 amnesti och återtog sin sakförarverksamhet. 1863 blef han en af direktörerna för den första ungerska hypoteksbanken. Afgjord anhängare af Deáks politiska system, inkallades H. i febr. 1867 i den ungerska ministären som justitieminister och genomförde som sådan en rad af viktiga reformer i rättsväsendet och lagstiftningen. Särskildt har Ungern honom att tacka för kroppsstraffens afskaffande och genomdrifvandet af lagar, som ordnade förhållandet mellan jordegarna samt deras underhafvande och landtbönder. 16 maj 1871 utträdde H. ur ministären. Äfven efter denna tid spelade han länge en framstående roll inom parlamentet. (K. B. W.) Horváth [hå'rvāt], Mihály, ungersk historieskrifvare och politiker, f. 1809, d. 1878, egnade sig först åt prästerlig verksamhet, men blef 1844 professor i ungerska språket och litteraturen vid Theresianum i Wien. 1848 utnämndes han till biskop af Csanád. Han slöt sig till Kossuth och ungerska själfständighetspartiet samt blef efter Ungerns själfständighetsförklaring (apr. 1849) minister för kyrko- och undervisningsärendena, men måste efter revolutionens undertryckande fly till Paris. S. å. dömdes han af österrikarna in contumaciam till döden, men benådades 1867 och återvände till Ungern, där han mottogs med många hedersbetygelser och erhöll ett inkomstbringande abbotstift. H. var en af Ungerns populäraste