historieskrifvare. Han författade bl. a. en omfångsrik A. magyarok története (Ungrarnas historia 1842—46; 3:e uppl. i 8 bd, 1871—73), en utförlig Magyarország függetlenségi harczának története (Ungerska frihetskrigets historia; 1865) och en mängd andra skrifter rörande Ungerns äldre och nyare historia. 1857—59 utgaf han 4 band Monumenta Hungariæ historica diplomataria. (K. B. W.) Horven, hafsvidunder. Se Kraken. Horvendel (l. -dil), underkonung i Jylland, son till Gervendel och fader till Hamlet (se d. o. och Aurvandel). Th. W.* Horwich [hå'ritʃ], stad i engelska grefsk. Lancaster, 10 km. n. v. om Bolton. 15,084 inv. (1900). Bomullsindustri, tegelbruk. Stenkolsgrufvor. Reservoarer för Liverpools vattenverk. (J. F. N.) Horwitz [hå'r-], Karolina, sångerska. Se Östberg, Beata Karolina. Hosanna. Se Hosianna. Hosea (hebr. Hōschē‘a, frälsning, hjälp). 1. H., Beeris son, profet i Israels rike, var, enligt hvad öfverskriften till hans bok ger vid handen, samtidig med Jerobeam II i Israel, men han känner ock tronstridigheterna efter Jerobeam II (7: 7; 8: 4; 10: 3; 13: 10, ff.), dock ännu icke det syro-efraimitiska kriget mot Juda. Kap. 1—3 torde härröra från Jerobeams regering, kap. 4—14 från den efteråt följande tiden. H. är i motsats till Amos (hans samtida under Jerobeam) förkunnaren af Guds kärlek till Israel (Amos betonade Guds rättfärdighet). På grund af denna kärlek eger Israel ett värde framför andra folk, som gör, att det ej kan förgås. Guds kärlek är, enl. H:s vissa hopp, stark nog att efter åtskillig tuktan väcka till lif folkets trogna genkärlek. Dessa grundtankar har H. framställt i en allegori (kap. 1—3), hämtad från hans eget husliga lif och hans lidanden i samlifvet med sin otrogna hustru. Litt.: K. Loftman, "Öfversättning och kommentar till profeten Hoseas bok" (1896), J. Johansson, "Profeten Hosea, öfversättning och utläggning" (1899), W. Nowack, "Die kleinen propheten" (1903), K. Marti, "Das Dodekapropheton" (1904). — 2. Israels rikes siste konung, som efterträdde den med Tiglat Pilesers gillande mördade Peka såsom assyrisk vasall; då han ej längre betalade tribut och förehade upproriska planer, blef han slagen i bojor och Samaria intaget 722 (2 Kon. 17). E. S—e. Hosemann [hå̄ṡe-], Theodor, tysk målare, f. 1807, d. 1875, fick sin utbildning i Düsseldorf och flyttade sedermera till Berlin, där han blef professor vid konstakademien 1857. H. illustrerade barnböcker, medverkade i "Kladderadatsch", gjorde teckningar till "Münchhausen" m. m. Bland hans genrestycken må nämnas Sandåkare (nationalgalleriet), Söndagsryttarna, Kägelspelet, Kringresande musikanter och Politiserande arbetare. (G—g N.) Hosen [hå̄ṡen]. Se Hosius, S. Hoshangabad [hå͡uʃäȵābā'd]. 1. Distrikt i Centralprovinserna, Indien, divisionen Narbada. 11,898 kvkm. 449,165 inv. (1901). Hungersnöden 1896—97 och 1900 medförde en minskning af folkmängden af 10 proc. — 2. Hufvudstad i nämnda distrikt, vid vänstra stranden af Narbada. 14,940 inv. (1901). Hoshiarpur [hå͡uʃiāpō'ə]. 1. Distrikt i Punjab, Indien, divisionen Jullundur. 5,812 kvkm. 989,782 inv. (1901). — 2. Hufvudstad i nämnda distrikt. 17,549 inv. (1901). Hosianna l. Hosanna (hebr. hōscha‘-nā, förk. af hōschi‘ā-nā; gif dock hjälp! hjälp, jag besvär dig!), en hos judarna förekommande bön till konungar (2 Sam. 14: 4; 2 Kon. 6: 26) eller till Gud, d. v. s. välsignelse- och lyckönskningsformel (Ps. 118: 25), i evangelierna (Matt. 21: 9, 15 o. parall.-st.> inledningen till den hälsning, hvarmed Messias skulle mötas. -- I sin latinska form Osanna in excelsis förekommer ordet i den katolska mässan, efter både Sanctus och Benedictus. P. F.* Hosius [å̄sius] l. Osius, kyrkopolitiker, f. 256 i Córdoba, d. omkr. 359, blef 295 biskop därstädes, fick under diokletianska förföljelsen pröfva tortyren, kom i beröring med Konstantin i Gallien och synes ha medverkat till dennes öfvergång till kristendomen; vid Konstantins seger 312 var han i kejsarens sällskap. Han blef sedan Konstantins närmaste rådgifvare i kyrkopolitiska frågor och bestämde bl. a. dennes hållning i donatistiska striden (se Donatismen). H. visade här det sedan för Spanien karakteristiska fanatiska kättarhatet. Största betydelsen fick H. i arianska striden, då han till dennas hejdande hos Konstantin väckte tanken på ett ekumeniskt kyrkomöte under kejserlig ledning och i beroende af kejsarens afgörande. På kyrkomötet i Nicæa var H. ock sannolikt ordf. och medverkade väsentligen till, att den västerländska ortodoxien segrade. Sedan han under omkr. 15 år organiserat Spaniens kyrka kring Nicænum, grep han åter in i arianska striden genom att leda den stora mot arianismen riktade, kyrkopolitiskt viktiga biskopssynoden i Sardika 343. När under Konstantin semiarianismen syntes vinna full seger, föll äfven H. offer; han lockades af kejsaren till Sirmium 357, kastades i fängelse och misshandlades, ända tills den 100-årige gubben underskref en arianiserande trosbekännelse. Han återkallade den dock kort därpå. Af Västerlandet hade han då gjort en ointaglig borg för Nicænums ortodoxi. Se Leclercq, "L'Espagne chrétienne" (1906). Hj. H—t. <img l>

Hosius [hå̄-], Stanislaus, polsk prelat, f. 1504 i Krakau, d. 1579 i Subiaco, tillhörde en urspr. tysk släkt Hosen (lat. Hosius l. Osius, po. Hozyjuz). Redan från sin ungdom visade han ett inåtvändt sinnelag och en strängt kyrklig fromhet. Han studerade i Krakau, Padua och Bologna, där han blef juris doktor. Sedermera ingick han i det andliga ståndet, tjänstgjorde som kanonikus i Ermeland, Krakau och Sandomierz samt utnämndes till biskop i Kulm och (1551) i Ermeland. Han fäste påfvens uppmärksamhet vid sig, kallades af Paul IV (1555—59) till Rom, nyttjades i flera beskickningar till kejserliga hofvet, var en af presidenterna vid Tridentinska mötet (1545—63), där han spelade en mycket betydande roll, och blef 1561 kardinal. Sedan 1569 var H. bosatt i Italien. Polska författare betrakta H. som den mest framstående representanten för ultramontanismen under 1500-talet. Han var