rättslös. Småningom knötos dock gästvänskapsband mellan romaren och främlingen. Gästvännerna förpliktade sig att mottaga samt på allt sätt hjälpa och skydda hvarandra i de olika samhällena. Ofta gick gästvänskapen i arf. Det var icke blott enskilda personer eller hus, som ingingo gästvänskap med hvarandra; stundom kunde en person för särskilda förtjänster eller af andra skäl få träda i gästvänskap med romerska folket i dess helhet. Sådant var ej sällan fallet med förbundna konungar. Äfven förekom hospitium med främmande samhällen. Stundom skaffade sig dessa i Rom en ansedd man till gästvän och då vanligen äfven till patronus (beskyddare och målsman), ett förhållande, som erinrar om förhållandet mellan nutidens konsuler och medborgare från det land de representera. — 2. Sv. pl. hospitier, de, i synnerhet vid viktiga och svåra alpvägar, af munkar anlagda fromma stiftelser, hvilka ha till ändamål att mottaga och bispringa resande, som kommit vilse eller i allmänhet behöfva hjälp. 1. R. Tdh. Hospodar (slav. gospodar, herre), titel på furstarna i Moldau och Valakiet under det turkiska väldets tid; efter de båda furstendömenas förening upphörde hospodartiteln att begagnas. Hossmo, socken i Kalmar län, Södra Möre härad. 1,564 har. 578 inv. (1908). Annex till Ljungby, Kalmar stift, Södra Möre kontrakt. Hosszúfalu [hå'sso-; af hosszú, lång], ty. Langendorf, kommun i ungerska komitatet Kronstadt (Siebenbürgen), pittoreskt belägen vid järnvägen till Kronstadt. 6,239 inv. (1901), rumäner (55 proc.) och ungrare. H. var hufvudort i de s. k. Siebendörfer ("de sju byarna"), som förr åtnjöto särskilda privilegier. (J. F. N.) Hosta (lat. tussis), fysiol., kallas korta, enstaka eller tätt på hvarandra följande, stötvis skeende utandningar, före hvilkas utförande röstspringan (glottis) ett ögonblick hållits sluten, så att lufttrycket i lungorna stegrats. Med den hastigt utrusande luften under hostan medfölja främmande ämnen eller slem (var), som finnas i luftstrupen, luftrörsgrenarna eller i håligheter, som uppstått vid varbildning i ("smältning" af) lungväfnaden. Som bekant framkallas hosta, då matpartiklar, damm, vatten e. d. inkomma i luftstrupen, eller som det heter komma i "vrångstrupen", en s. k. reflex, som utlöses genom en retning å känselnerverna i luftvägarnas slemhinna. Retningen ledes till det s. k. andningscentrum i förlängda märgen och öfverföres på nervbanorna till utandningsmusklerna. Under patologiska förhållanden, d. v. s. vid sjukdomstillstånd i luftvägarna, åtföljda af ökad sekretbildning, är hosta ett af de vanligaste symtomen. Den ofvannämnda retningen förutsätter för sin uppkomst, att det i luftvägarna bildade slemmet sättes i rörelse antingen af luftströmmen vid djupare inandningsrörelse eller genom lägeförändring af bröstkorgen. Sitter däremot slemmet mera fast (kroniskt) i de delar af lungorna, där luftströmningen vid vanlig andning icke får någon större hastighet, behöfver detsamma icke alltid ge sig till känna genom hosta. Sålunda förefinnes ofta slem i lungspetsar eller de nedre lungränderna, utan att hosta förekommer. Hosta som sjukdomssymtom uppträder vanligen intensivast på morgonen vid tiden för uppvaknandet, sannolikt på grund af en under sömnen fortgående riklig bildning af slem, hvilket vid kroppens lägeförändring sättes i rörelse. Förändring af kroppsställning, såsom öfvergång från upprätt till liggande ställning (t. ex. vid sänggåendet på aftonen), kan därför naturligtvis ock framkalla ökad hostretning. Inandning af en kall eller en af rök, damm eller retande kemiska gaser förorenad luft framkallar naturligtvis ock under patologiska förhållanden en hosta, som är dess mera intensiv, ju känsligare strupens och de öfre luftvägarnas slemhinnor äro i följd af inflammationen därstädes (se f. ö. Kikhosta). En hosta kan minskas därigenom, att man medelst s. k. narkotiska eller döfningsmedel (opium, morfin etc.) nedsätter luftslemhinnans reflexretbarhet. (I. H.) Hosta Tratt., bot., växtsläkte af fam. Liliaceæ, underfam. Asphodeloideæ, med 4 arter i Kina och Japan. De äro fleråriga örter med kort, nästan vedartad jordstam, från hvilken de breda, skaftade bladen och blomstänglarna utgå. Blommorna äro stora, blåa eller hvita och sitta i klase. H. cœrulea Tratt, (se fig.), vanligen kallad Funkia cœrulea, från Japan, med blåa blommor, är en af de vanligaste prydnadsväxterna i trädgårdarna, där den odlas i flera former (äfven med hvitbrokiga blad) i synnerhet som infattning på skuggiga eller fuktiga ställen, t. ex. omkring fontäner. Andra ofta odlade arter äro H. Sieboldiana Engl. med blågröna blad och H. plantaginea Aschers. (Funkia alba) med mjölkhvita, mycket välluktande blommor. G. L—m.

Hosta cœrulea.

Hostalrich [åstalri'k], stad och fordom fästning i spanska prov. Gerona (Katalonien), i Pyrenéerna, vid utgången ur Tordera-passet. 1,315 inv. (1900). Don Juan d'Estreva försvarade 1810 citadellet i fyra månader mot fransmännen. J. F. N. Hostia (lat., offerdjur, offer) kallas inom katolska kyrkan symbolen af Kristi lekamen i nattvarden: de sedan 11:e årh. i stället för bröd begagnade runda, hvita, af osyradt hvetemjöl tillredda oblaterna. Orsaken till namnet är, att dessa oblater, hvilka enligt katolska kyrkans lära genom konsekrationen förvandlas till Kristi lekamen, af prästen frambäras som ett oblodigt offer. Namnet tillkommer sålunda dogmatiskt sedt blott de konsekrerade oblaterna, men användes dock i missale romanum äfven om brödet före förvandlingen. I äldsta kyrkan användes otvifvelaktigt vanligt syradt bröd; först vid medeltidens början synes detta i Västern ha utbytts mot osyradt. Den grekisk-katolska kyrkan behöll det syrade brödet, och olikheten häri blef snart ett af de viktigaste yttre skiljemärkena mellan de två katolska kyrkorna (se Grekisk-katolska kyrkan). Den lutherska kyrkan öfvertog utan vidare de osyrade oblaterna som form för brödet i nattvarden, hvaremot de häftigt bekämpades af den reformerta kyrkan, där vanligt bröd