vid nattvarden brytes. I anglikanska kyrkan sönderskäres hvetebrödet. Hj. H—t. Hostil (fr. hostile, lat. hostilis), fientlig. — Hostilitet (fr. hostilité, lat. hostilitas), fientlighet. Hostilius, fornromersk släkt, bland hvars medlemmar kan nämnas Gajus H. Mancinus, konsul 137 f. Kr. Han stred mot staden Numantia (i Spanien), men kom i trångmål, så att han med staden ingick ett fördrag, hvilket senaten sedermera upphäfde. Till följd däraf utlämnades han till numantinerna, hvilka dock ej mottogo honom. Se äfven Tullus. R. Tdh. Hostinsky, Otakar, bömisk musikteoretiker, f. 1847, studerade juridik och filosofi i Prag och München samt blef 1877 docent i musikens historia vid bömiska universitetet i Prag och 1883 e. o., 1892 ord. professor i estetik därstädes. Han har skrifvit bl. a. biografier öfver Wagner (1872), Gluck, Berlioz och Smetana (1901), alla på tjechiska, Das musikalisch-schöne und das gesammtkunstwerk vom standpunkte der formalen ästhetik (1877), Die lehre von den musikalischen klängen (1879), hvilken intressanta skrift anknyter sig till den nyaste naturvetenskapliga skolan af harmoniker (Helmholtz, v. Oettingen, Riemann) och ger en lika enkel som förståndig förklaring af harmonilärans problem, vidare Herbarts ästhetik (1890), studier öfver bömiska folkvisan (1892), Musik in Böhmen (1894) och Volkslied und volkstanz der slaven (1895; med A. v. Helfert), hvilka två sistnämnda arbeten ingå i sammelverket "Die österreichisch-ungarische monarchie". A. L.* <img l>

Hostrup, Jens Kristian, dansk författare och präst, f. 20 maj 1818 i Köpenhamn, d. 21 nov. 1892, blef 1837 student och 1843 teol. kandidat. Redan tidigt författade han muntra visor för sina kamrater i "den akademiske læseforening" och på Regensen samt småstycken till deras sällskapsspektakel. I liknande syfte tillkommo 1840 hans två första sångspel (vådeviller), Den gamle elsker och Regnvejr (1854 omarb. till Den tredje; 9:e uppl. 1906; sv. öfv. af K. Almlöf, 1856). Äfven Gjenboerne (1844; 6:e uppl. 1882, fritt bearb. under titeln "Lyckans galoscher", 1852), en realistisk och godmodig skildring af borgarfolk i Köpenhamn, Intrigerne (1845, 6:e uppl. 1904) och En spurv i tranedands (1846; "Sparfven ibland tranor", 1852, "Armringen", af Fr. Hedberg, 1856), en skarp satir öfver den snobbiga börds- och börsaristokratien, voro urspr. studentkomedier, men vunno hastigt bifall landet rundt, innan de introducerades på Kungl. teatern, där i synnerhet det första ständigt häfdat sin plats på spellistan (uppf. 234 ggr). I såväl "Gjenboerne" och "En spurv i tranedands" som i Mester og lærling (1852), där han går lös på den usla pressen, som drager nytta af publikens dåliga smak och ofina tänkesätt låter H. ett öfvernaturligt moment på mystiskt sätt spela in i hvardagslifvet, ett för honom egendomligt drag. 1848 uppfördes det ypperliga lustspelet Eventyr paa fodreisen ("Äfventyr på en fotresa", bearb. af J. Jolin, 1851), som också gjorde ovanlig lycka, liksom den uppsluppna farsen Soldaterlöier (1849; 9:e uppl. 1905; "Soldatputs", 1852, "Flickan och soldaten", af Fr. Hedberg, 1853). Det allvarligare skådespelet Tordenveir (1851) vann däremot publikens ynnest långt senare (1867). I Æsthetisk sands (1847) blottar H. det tarfliga högmod, som sätter en blott estetisk bildning öfver sedligt värde, och i Feriegæsterne (1855) förlöjligar han den lärda inbilskheten. Intryck från en resa i Norge återges i En nat mellem fjældene (1852; "En natt bland fjellen", uppf. 1858). En plats för sig intar det romantiska lustspelet Dröm og daad (1854), där Aladdin-typen fått en ny gestaltning. Den dramatiska verksamheten tillfredsställde dock ej längre H., som kände behof af en djupare utveckling af sin personlighet, och samtidigt med att han fick ett glänsande anbud att bli direktör för Kasinoteatern, sökte han pastorat i Silkeborg och egnade sig helt åt sitt prästerliga kall. 1862—81 var han en mycket ansedd predikant i Hilleröd och flyttade därefter till Frederiksberg. Som präst slöt han sig till grundtvigska riktningen och utgaf flera predikosamlingar (en af dessa för hela året utkom 1875; 4:e uppl. 1900). Grundtvigs påverkan visade sig också i hans varma intresse för folkhögskolan; en rad folkhögskolesånger motsvarar studentsångerna från hans ungdom, och en samling Folkelige foredrag (1882) utkom på ett par år i 3 upplagor. Äfven kvinnosaken omfattade han med värme, och detta återförde honom till det dramatiska författarskapet, i det han 1880 skref Eva (öfv. till tyska, engelska och finska) och häfdade hustruns naturliga rätt öfver sina barn gentemot makens juridiska. Senare följde två muntra, trefliga lustspel, Karen's garde (1886) och Under snefog (1890). H. var ifrig skandinav, och som politiker slöt han sig till vänstern. Sedan 1878 uppbar han af statskassan ett årligt diktargage (3,000 kr.), och 1884 firades han af hela folket som dess nationelle skald. 1852—56 utkommo H:s Poetiske skrifter i 5 bd (ny uppl. i 4 bd 1865); komedierna utkommo särskildt i 3 bd 1876—77 (6:e uppl. 1900). Sange og digte fra 30 aar utkommo 1872 med fortsättningarna Sange og digte fra de senere aar (1884) och Efterladte digte (1893). H:s Erindringer utkommo i 2 bd 1891—94 och Breve fra og til H. 1897. — Jfr K. Warburg, "H., det danska studentlifvets skald" (i "Ny sv. tidskr.", 1881), och Klint, "J. C. H." (1893). E. Ebg. Hot, jur., föreligger, då någon tillkännagiver en afsikt att tillfoga en annan ett obehag; det må ske med ord (muntligen eller skriftligen) eller med åthäfvor. Ett dylikt tillkännagifvande kan, äfven om någon sådan afsikt i verkligheten icke föreligger, vara egnadt att oroa den, mot hvilken det riktas, och störa den känsla af trygghet rättsordningen eljest skänker honom. Strafflagarna fästa sig företrädesvis vid de fall, då ett hot användes som medel att tvinga någon till en handlings företagande eller underlåtande. Ett blott hot som sådant straffbelägges endast under särskilda förutsättningar, så om det skett i viss form, t. ex. skriftligen (salmonibref!) eller om hotet afsett brottslig gärning resp. en svårare art af