hos den hottentottiska kvinnan, det beryktade "hottentott-skörtet", består i en 12—18 cm. lång, fliklikt nedhängande förlängning af labia minora. Numera bära alla hottentotter, t. o. m. nama, oftast en ylleskjorta och stundom skinnbyxor af europeisk tillverkning. Äfven de inhemska vapnen, hassagaj, båge och oxhudssköld, börja lämna rum för europeiska. Hottentotternas hyddor (se fig.), hvilka uppföras rundt omkring en öppen plats och då bilda en !as, (holl. kraal), bestå af hudar eller mattor, spända öfver en halfsfärisk ställning af trädgrenar (3—3,5 m. i diameter, 1,2 m. i höjd). Hottentotterna lefva till största delen af boskapsskötsel, buschmännen däremot af jakt. Deras religiösa föreställningar äro få och orediga. De religiösa bruken synas hufvudsakligen inskränka sig till dyrkan af de aflidnes andar. Det hottentottiska språket, som sönderfaller i tre dialekter, !kora-, nama- och kap-dialekten (den sistnämnda nästan utdöd), är ännu till sin byggnad allenastående. Framför allt karakteriseras det af s. k. "tungsmällar", "smackljud". (Holländarna, i hvilkas öron språket lät som en ständig upprepning af stafvelserna hott och tott, gåfvo hela folkstammen namnet hot-en-tot, d. v. s. "hott och tott".) I motsats till alla andra språks konsonanter, hvilka äro exspirationsljud, bildas smackljuden genom tungans ansättning mot olika ställen i gommen under inandning. Fyra sådana ljud finnas: ett dentalt (|), ett dentipalatalt ( ), ett mediopalatalt (!) och ett lateralt (||), hvilka alla kunna förekomma endast i ordets början framför vokal eller mediopalatal (k- och g-ljud). Dessutom eger hottentottiskan våra vanliga konsonanter (utom f och l) jämte några särskilda aspirator och frikativor. En annan karakteristisk egenhet inom ljudläran, hvari språket öfverensstämmer med kinesiskan, är, att samma ord erhåller tre olika betydelser genom den olika tonhöjd (grundton, kvint och oktav), hvari det uttalas. I formellt hänseende räknas hottentottiskan till de agglutinerande språken, men eger hvad alla dessa sakna, formella tecken för tre genera: maskulinum, femininum och ett gemensamt genus. Den nominala böjningen åtskiljer de tre vanliga numeri och tre kasus (nominativ, ackusativ och vokativ), hvilka betecknas genom suffigering af pronominala stammar. Dessa, som äfven ligga till grund för verbalböjningen, ega i hottentottiskan en mer genomgripande och själfständig betydelse än i något annat språk. Tempusbildningen påminner i formellt hänseende om turkiskan, i det att alla tempus uttryckas genom oföränderliga, enstafviga stammar, som dels prefigeras, dels suffigeras till verbalstammen. Grammatiker öfver nama-dialekten af Wallman (1857), Tindall (1870), Hahn (s. å.), Schils (1891), Seidel (1892); ordbok af Olpp (1888), en grammatik öfver en !kora-dialekt i Appleyards "Kafir language" (1850). Samfälld behandling af alla dialekterna hos Bleek, "A comparative grammar of South-African languages" (1862—69), Fr. Müller, "Grundriss der sprachwissenschaft", bd 2 (1877). Vidare Krönlein, "Wortschatz der khoi-khoin" (1889). Språkprof i Bleeks "Reynard the fox in South Africa" (1864). Jfr artiklar i "Globus" (12:e årg.) och "Jahresbericht des vereins für erdkunde in Dresden" (VI, VII), Ratzel, "Völkerkunde", bd I (1894), och Schinz, "Deutsch Südwestafrika" (1891). (K. F. J.) Hottentottfikon, bot. Se Mesembrianthemum. Hottentott-te, bot., detsamma som bucko-blad (se d. o.). Hottinger. 1. Johann Heinrich H., schweizisk orientalist, f. 1620, d. 1667 som professor vid Zürichs universitet, där han lärde hebreiska, logik och retorik, kyrkohistoria m. fl. ämnen. H. var en af grundläggarna af den orientaliska språkvetenskapen. Bland hans många arbeten märkas Thesaurus philologicus (1649; 3:e uppl. 1669) och Etymologicon orientale (1661). Se biogr. af Steiner (1886). — 2. Johann Jakob H., den föregåendes ättling, historiker, f. 1783 i Zürich, d. 1860 som professor i historia vid därvarande universitet (sedan 1833), inlade som skolråd, medlem af stora rådet och regeringsrådet samt som pedagogisk skriftställare stora förtjänster om skolväsendets utveckling i Schweiz. H. utgaf (tills. med H. Escher) "Archiv für schweizerische landeskunde" (3 bd, 1827—29), (tills. med Gerlach och Wackernagel) "Schweizerisches museum für historische wissenschaften" (3 bd, 1837—39) och redigerade 1843—47 tidskr. "Archiv für schweizerische geschichte". H:s förnämsta historiska arbeten äro Geschichte der eidgenossen während der zeiten der kirchentrennung (2 bd, 1825—29, en fortsättning af J. v. Müllers och Glutz' stora arbete), Huldreich Zwingli und seine zeit (1842) och Vorlesungen über die geschichte des untergangs der eidgenossenschaft der 13 orte (1844). Hottonia Boerh., bot., ett i vatten växande örtsläkte, hörande till fam. Primulaceæ. Den i Sverige i stillastående vatten tämligen allmänt växande H. palustris L., vattenblink, har kransvis sittande, kamlikt pardelade blad och nästan hvita blommor i kransar, som bilda en klase i stängelns spets. Blomfodret är femdeladt och kronan trattlik, utan knölar i pipens svalg. O. T. S. (G. L—m.) Hottur. Se Hott.

Houari, sjöv., ett slags mindre fartyg eller båt, som förekom under 1700-talet och genom sin tackling betydligt skilde sig från öfriga slag. På båda masterna fördes triangulära segel, hvilka med den nedre hälften af främre liket litsades (fästes) till masten och med den öfre till en rå l. spri, som lodrätt kunde upphissas längs mastens akterkant och utgjorde liksom en förlängning af masten (se fig. a). Detta slags tackling förekommer nu för tiden under namn af guntertackling (se d. o.) l. portugisisk tackling. På senare tider har man börjat använda en mast och ökat seglens dimensioner, såsom närmare synes af fig. b. — Jfr Bermuda-båt. R. N.* Houben [hōb-], Heinrich Hubert, tysk