en annan lazaristbroder, Joseph Gabet, och en ung tibetansk präst, som öfvergått till kristendomen, gjorde han en genom många äfventyr och svårigheter märkvärdig resa till Lhasa, dit de kommo i jan. 1846. Där voro han och hans följeslagare på god väg att grundlägga en viktig missionsstation, då det på kinesiska sändebudets tillskyndelse förbjöds dem att stanna i Tibet. De skickades s. å. tillbaka till Kanton, där H. stannade nära tre år. Med undergräfd hälsa återvände han till Europa 1852. — H. egde en ovanlig förmåga att på ett enkelt, klart och populärt sätt meddela sina erfarenheter och vann därför ett aktadt namn såsom resebeskrifvare. Det viktigaste af hans arbeten i denna väg är Souvenirs d'un voyage dans la Tartarie, le Thibet et la Chine pendant les années 1844—46 (1850; flera uppl.; "Resa i Mongoliet och Tibet", 1862, och "Resa i Kina", 1864), hvars supplement, L'empire chinois (1855), prisbelöntes af Franska akademien. Han utgaf äfven Le christianisme en Chine (1857—58). Sanningsenligheten af hans "Souvenirs", flera gånger bestridd, har bekräftats af Mark Bell, Rockhill och prins Henrik af Orléans ("Le père H. et ses critiques", 1893). Hucbald (Hugbald, Ubaldus), flandrisk munk och musikteoretiker, f. omkr. 840, d. omkr. 930 i klostret S:t Amand vid Tournay, hvarest han var ledare af en sångarskola. H. är den förnämste musikaliske skriftställaren från 10:e årh., dels emedan han bragte i system de första försöken i flerstämmig musik (jfr Organum), dels ock på grund af sina arbeten på en förbättrad notskrift. Han var nämligen den förste, som begagnade sig af linjer till noggrant fastställande af alla tonhöjdsförändringar. Mellan 5—7 linjer inskref han textstafvelserna, hvarvid ett företecknadt T (tonus) eller S (semitonium) antydde, om närmaste steget var en hel eller half ton. Hade han blott i stället för stafvelser ditskrifvit punkter, så skulle han haft hela äran af den moderna notskriftens uppfinning. H:s traktater äro utgifna af Gerbert. Coussemaker skref (1841) en monografi öfver H. Jfr Riemann, "Geschichte der musiktheorie" (1898). A. L.* <img l>

Huch [hoch], Ricarda, tysk författarinna, f. 18 juli 1867 i Braunschweig, studerade historia i Zürich, där hon 1892 promoverades till filos. doktor på en afhandling om Schweiz' neutralitet under spanska tronföljdskriget, var under flera år anställd vid stadsbiblioteken i Zürich och Bremen samt lärarinna vid seminariet i Bremen, gifte sig 1898 med läkaren Ermanno Ceconi och har efter en tvåårig vistelse i Trieste sedan 1900 varit bosatt i München. Fru H. debuterade med ett historiskt lustspel, Der bundesschwur (1891) och ett renässansdrama Evoe! (1892), hvilka följdes af den stora romanen Erinnerungen von Ludolf Ursleu dem jüngern (s. å.; 8:e uppl. 1905; "Ludolf Ursleu den yngres krönika", 1903), en skildring af en hamburgsk patriciersläkt, där kompositionens fasthet, rikedomen på psykologiskt gripande moment och den romantiskt stiliserade framställningen skapat ett betydande konstverk. En samling Gedichte (1894) röjer starkt inflytande af Konrad Ferdinand Meyer. Der mondreigen von Schlaraffis (1896) är en ironiskt pessimistisk saga, Teufeleien (1897), Hadewig im kreuzgang (s. å.) och Fra Celeste und andere erzählungen (1899) dels realistiska nutidsbilder, dels romantiska drömmar. Aus der Triumphgasse (1901; 8:e uppl. 1908; "Från Triumfgatan", 1904) och romanen Vita somnium breve (1902; 3:e uppl. 1906), med ämne från Polen, visa fru H:s mogna och rika berättarförmåga. De båda litteraturhistoriska arbetena Blütezeit der romantik (1899; 3:e uppl. 1908) och Ausbreitung und verfall der romantik (1902; 2:a uppl. 1908) äro otvivelaktigt de bästa karaktärsskildringar, som någonsin gifvits af den tyska romantikens personligheter och sträfvanden. Sagospelet Dornröschen (1902), romanen Von den königen und der krone (1904), monografien Gottfried Keller (s. å.), de humoristiska Seifenblasen (1905) och den påbörjade stora trilogien Die geschichten von Garibaldi (1906 ff.) ådagalägga, att författarinnans starkt personliga stil och fylliga lifsskildring alltjämt äro stadda i utveckling. Med sin kärlek till lifvet och sitt på en gång heta och själfulla temperament är hon en originell och betydande gestalt. Se Regener, "R. H." (1904). R—n B. Huchard [yʃǟ'r], Henri, fransk läkare, f. 1844 i Auxori (Aube), blef medicine doktor 1871 och är sedan 1892 läkare vid Hôpital Necker. Han har med stor ifver och framgång egnat sig åt studiet af hjärtats och kärlsystemets sjukdomar och om dessa utgifvit bl. a. Traité des maladies du coeur et de l'aorte (1889; 3:e uppl. i 3 bd 1899—1900). R. T—dt. Huchen, ty., zool. Se Laxsläktet. Huchtenburg, Jan van. Se Hugtenburgh. Huck, sjöv. Se Huk. Huckleberry [ha'klbəri], bot. Se Gaylussacia och Vaccinium. Hucknall Torkard [ha'knəl tå̄'kād], fabriksstad i engelska grefsk. Nottingham, 10 km. n. n. v. om Nottingham. 15,250 inv. (1901). Kyrka, i hvilken lord Byron ligger begrafven. Stenkolsgrufvor. Hud (lat. integumentum commune), anat., det öfverdrag, som ytterst omgifver djurkroppen. Huden består dels af den egentliga huden (cutis), dels af hudbildningarna hår (pili), naglar (ungues) och hudkörtlar (glandulæ cutis). — Den egentliga huden är hos människor, tillhörande den kaukasiska rasen, af hvit färg, hvartill under lifvet kommer en mer eller mindre rödaktig ton, till följd af de ytliga blodkärlens genomskimrande. På vissa kroppsställen, såsom på och i närmaste omgifningen af bröstvårtorna, inom området för de yttre könsdelarna och ändtarmens mynning, understundom äfven för ögonlocken, företer huden en egen brunaktig färg. Huden eger en visserligen ej så betydlig, men dock fullkomlig elasticitet, d. v. s. den låter i mindre grad tänja sig och återtager, då spänningen upphört, sin föregående gestalt. Denna elasticitet förändras med tilltagande ålder. Under det att hos yngre individer de genom de omedelbart under huden befintliga musklernas sammandragning uppkomna hudvecken — såsom i ansiktet, på halsen, på handens