Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1195-1196 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huber ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ryggsida, på finger- och armbågsledernas sträcksidor
— försvinna vid denna sammandragnings upphörande,
blifva samma hudveck vid högre ålder efter hand
kvarstående. På grund af anordningen af hudens
elastiska substanser intaga de nämnda hudvecken
en vinkelrät ställning mot längdriktningen af
de omedelbart underliggande musklerna. Så äro
t. ex. hudvecken i pannan anordnade på tvären,
medan underliggande muskler sträcka sig från
ögonbrynstrakten bakåt mot hjässan. Förutom
de nämnda hos yngre individer tillfälliga
och utplånliga hudvecken, gifves det äfven
veck af konstant form, hvilka bildas redan
under fosterlifvet. Hit höra t. ex. vecken
på handledens undersida och i hålhanden,
äfvensom de fina, sinsemellan nätformigt
förenade fåror, hvilka förbinda hårens
utträdesställen med hvarandra. En alldeles
säregen, icke på veckbildningar, utan på
speciella strukturförhållanden grundad relief
eger huden i hålhanden och på fotsulan, så äfven
på fingrarnas och tårnas böjsidor. Den betingas
af koncentriskt eller slyngformigt anordnade
och sinsemellan parallellt förlöpande, ungefär
0,2 mm. breda vallar (cristæ cutis), skilda
från hvarandra genom lika breda vallgrafvar
eller fåror (sulci cutis). Alla de ställen,
där en koncentrisk anordning förekommer —
såsom på undersidan af fingrarnas och tårnas
yttersta leder, dynorna eller valkarna mellan
fingrarna vid deras öfvergång i mellanhanden
samt det mellersta partiet af lillfingerdynan —,
kallas känseldynor (toruli tactiles. Se Hand).

Fig. I. Hudens delar: a (1 o. 2) epidermis, b (3 o. 4) läderhuden, c svettkörtel, 5 underhudsbindväf, 6 fascia subcutanea.

— Huden är sammansatt af två histologiskt och
utvecklingshistoriskt skilda delar, en ytligare
af epitelväfnad, öfverhuden (epidermis; fig. I a),
och en därunder liggande bindväf, läderhuden
(dermis, derma, corium; fig. I b). Till den
senare sällar sig på kroppens flesta ställen
en underhudsbindväf l. subkutan bindväf
(tela subcutanea; fig. I 5), som mot därunder
liggande muskler afgränsas genom en kontinuerlig
bindväfshinna (fascia subcutanea; fig. I 6).
Epidermis är ett skiktadt skifepitel
(se Epitel), d. v. s. sammansatt af flera
cell-lager, som ligga på hvarandra och af hvilka
de ytligaste (fig. I 1) innehålla parallellt med
ytan skifformigt tillplattade celler. De ytligare
liggande cellskikten förhornas, och genom
bl. a. luftens intorkande inverkan falla de
hornomvandlade cellerna ihop till tunna,
torra fjäll, epidermisfjäll, som lossna
från hvarandra och afstötas (se Epitel,
sp. 721, fig. 3). Genom förökning af cellerna i
epidermis’ djupaste lager (fig. I 2) ersättas
de afstötta cellelementen. På de ställen,
där huden är utsatt för mera kontinuerlig och
starkare nötning, är cellförökningen starkast
och därmed äfven de ytligare förhornade
lagren tjockast. Epidermis företer på grund
däraf den största mäktigheten på handens
insida och på fotsulan. Hos kroppsarbetare
blir epidermis ofta på handens insida mer än
vanligt starkt förtjockad och förhornad. Ett
starkare afstötande af epidermisfjäll kan man
i regel iakttaga efter längre stillaliggande,
då ej nötning och tvättning småningom aflägsnat
fjällen. Så äfven vid eller efter hudsjukdomar
("mjäll" vid sjukliga förändringar å hufvudets
hårbeklädda del). — Inom läderhuden kan man
konstant iakttaga två olika lager, ett ytligare
och ett djupare. Det ytligare (fig. I 3) är
fintrådigt och jämförelsevis cellrikt samt bildar
på gränsen mot epidermis’ djupa yta vårtformiga
eller också kamliknande upphöjningar, "papiller",
som bukta epidermis framför sig. Det är dylika
regelbundet anordnade kamliknande upphöjningar
från corium, som betinga de egendomliga, ofvan
omtalade reliefbildningarna på hudens yta inom
området för toruli tactiles. Coriumvårtorna föra
nätverk af blodkapillärer, delvis äfven särskilda
känselorgan, "känselkroppar", för berörings- och
trycksinnet. Dessa känselapparater äro särskildt
talrika inom toruli tactiles. Det djupare
läderhudslagret (fig. I 4) består af en särdeles
fast byggd och på elastisk substans i regel
mycket rik bindväf. Det är detta lager, som,
befriadt från epidermis och underhudsbindväf,
beredes till läder. — Under läderhuden vidtager
på flertalet ställen underhudsbindväfven l. den
subkutana bindväfven (fig. I 5), hvilken
innehåller en mängd fettväfnad (panniculus
adiposus), ordnad i klumpar, lober, som skiljas
från hvarandra genom förlängningar af läderhuden
ned till och i fascia subcutanea. Genom dessa
förlängningar bindes huden fastare samman
med sistnämnda bindväfshinna. Fettväfnadens
mäktighet är individuellt mycket växlande, till-
och aftager äfven, alltefter djurorganismens
olika näringstillstånd. Fettväfnaden kan sägas
utgöra en näringsdepå, men bildar därjämte en
isolator för kroppsvärmen. — Företer huden en
egen mer eller mindre brun eller gul färg (se
ofvan), så är denna betingad af kornigt pigment,
aflagradt i epidermis’ djupaste cell-lager,
delvis äfven i bindväfsceller, som tillhöra
läderhudens ytliga skikt. — Broskfiskarnas hud
är utrustad med s. k. plakoidfjäll l.
hudtänder, på hvilka man kan urskilja
samma huvudbeståndsdelar som på de högre
djurens tänder, nämligen emalj, som bildar en
produkt af epidermis, och tandben, som utgör
en modifierad benväfnad och som utvecklas
ur läderhuden. Hos benfiskarna bortfaller vid
motsvarande bildningars utveckling den epidermala
delen, under det att läderhudsdelen omgestaltar
sig till dessa fiskars hudfjäll. Kräldjurens
hudfjäll utgöras antingen af plattor af förhornad
epidermis (t. ex. sköldpaddornas sköldpadd) eller
af benplattor, som utvecklats i läderhuden. Båda
formerna uppträda ofta samtidigt, t. ex. hos
sköldpaddorna, där läderhudsben

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>