ryggsida, på finger- och armbågsledernas sträcksidor — försvinna vid denna sammandragnings upphörande, blifva samma hudveck vid högre ålder efter hand kvarstående. På grund af anordningen af hudens elastiska substanser intaga de nämnda hudvecken en vinkelrät ställning mot längdriktningen af de omedelbart underliggande musklerna. Så äro t. ex. hudvecken i pannan anordnade på tvären, medan underliggande muskler sträcka sig från ögonbrynstrakten bakåt mot hjässan. Förutom de nämnda hos yngre individer tillfälliga och utplånliga hudvecken, gifves det äfven veck af konstant form, hvilka bildas redan under fosterlifvet. Hit höra t. ex. vecken på handledens undersida och i hålhanden, äfvensom de fina, sinsemellan nätformigt förenade fåror, hvilka förbinda hårens utträdesställen med hvarandra. En alldeles säregen, icke på veckbildningar, utan på speciella strukturförhållanden grundad relief eger huden i hålhanden och på fotsulan, så äfven på fingrarnas och tårnas böjsidor. Den betingas af koncentriskt eller slyngformigt anordnade och sinsemellan parallellt förlöpande, ungefär 0,2 mm. breda vallar (cristæ cutis), skilda från hvarandra genom lika breda vallgrafvar eller fåror (sulci cutis). Alla de ställen, där en koncentrisk anordning förekommer — såsom på undersidan af fingrarnas och tårnas yttersta leder, dynorna eller valkarna mellan fingrarna vid deras öfvergång i mellanhanden samt det mellersta partiet af lillfingerdynan —, kallas känseldynor (toruli tactiles. Se Hand).

Fig. I. Hudens delar: a (1 o. 2) epidermis, b (3 o. 4) läderhuden, c svettkörtel, 5 underhudsbindväf, 6 fascia subcutanea.

— Huden är sammansatt af två histologiskt och utvecklingshistoriskt skilda delar, en ytligare af epitelväfnad, öfverhuden (epidermis; fig. I a), och en därunder liggande bindväf, läderhuden (dermis, derma, corium; fig. I b). Till den senare sällar sig på kroppens flesta ställen en underhudsbindväf l. subkutan bindväf (tela subcutanea; fig. I 5), som mot därunder liggande muskler afgränsas genom en kontinuerlig bindväfshinna (fascia subcutanea; fig. I 6). Epidermis är ett skiktadt skifepitel (se Epitel), d. v. s. sammansatt af flera cell-lager, som ligga på hvarandra och af hvilka de ytligaste (fig. I 1) innehålla parallellt med ytan skifformigt tillplattade celler. De ytligare liggande cellskikten förhornas, och genom bl. a. luftens intorkande inverkan falla de hornomvandlade cellerna ihop till tunna, torra fjäll, epidermisfjäll, som lossna från hvarandra och afstötas (se Epitel, sp. 721, fig. 3). Genom förökning af cellerna i epidermis' djupaste lager (fig. I 2) ersättas de afstötta cellelementen. På de ställen, där huden är utsatt för mera kontinuerlig och starkare nötning, är cellförökningen starkast och därmed äfven de ytligare förhornade lagren tjockast. Epidermis företer på grund däraf den största mäktigheten på handens insida och på fotsulan. Hos kroppsarbetare blir epidermis ofta på handens insida mer än vanligt starkt förtjockad och förhornad. Ett starkare afstötande af epidermisfjäll kan man i regel iakttaga efter längre stillaliggande, då ej nötning och tvättning småningom aflägsnat fjällen. Så äfven vid eller efter hudsjukdomar ("mjäll" vid sjukliga förändringar å hufvudets hårbeklädda del). — Inom läderhuden kan man konstant iakttaga två olika lager, ett ytligare och ett djupare. Det ytligare (fig. I 3) är fintrådigt och jämförelsevis cellrikt samt bildar på gränsen mot epidermis' djupa yta vårtformiga eller också kamliknande upphöjningar, "papiller", som bukta epidermis framför sig. Det är dylika regelbundet anordnade kamliknande upphöjningar från corium, som betinga de egendomliga, ofvan omtalade reliefbildningarna på hudens yta inom området för toruli tactiles. Coriumvårtorna föra nätverk af blodkapillärer, delvis äfven särskilda känselorgan, "känselkroppar", för berörings- och trycksinnet. Dessa känselapparater äro särskildt talrika inom toruli tactiles. Det djupare läderhudslagret (fig. I 4) består af en särdeles fast byggd och på elastisk substans i regel mycket rik bindväf. Det är detta lager, som, befriadt från epidermis och underhudsbindväf, beredes till läder. — Under läderhuden vidtager på flertalet ställen underhudsbindväfven l. den subkutana bindväfven (fig. I 5), hvilken innehåller en mängd fettväfnad (panniculus adiposus), ordnad i klumpar, lober, som skiljas från hvarandra genom förlängningar af läderhuden ned till och i fascia subcutanea. Genom dessa förlängningar bindes huden fastare samman med sistnämnda bindväfshinna. Fettväfnadens mäktighet är individuellt mycket växlande, till- och aftager äfven, alltefter djurorganismens olika näringstillstånd. Fettväfnaden kan sägas utgöra en näringsdepå, men bildar därjämte en isolator för kroppsvärmen. — Företer huden en egen mer eller mindre brun eller gul färg (se ofvan), så är denna betingad af kornigt pigment, aflagradt i epidermis' djupaste cell-lager, delvis äfven i bindväfsceller, som tillhöra läderhudens ytliga skikt. — Broskfiskarnas hud är utrustad med s. k. plakoidfjäll l. hudtänder, på hvilka man kan urskilja samma huvudbeståndsdelar som på de högre djurens tänder, nämligen emalj, som bildar en produkt af epidermis, och tandben, som utgör en modifierad benväfnad och som utvecklas ur läderhuden. Hos benfiskarna bortfaller vid motsvarande bildningars utveckling den epidermala delen, under det att läderhudsdelen omgestaltar sig till dessa fiskars hudfjäll. Kräldjurens hudfjäll utgöras antingen af plattor af förhornad epidermis (t. ex. sköldpaddornas sköldpadd) eller af benplattor, som utvecklats i läderhuden. Båda formerna uppträda ofta samtidigt, t. ex. hos sköldpaddorna, där läderhudsben