utvecklas till plattor, som sammanfogas till en rygg- och en buksköld. Man benämner dylika fasta, stödjande bildningar inom hudens område hudskelett l. exoskelett. Bland däggdjuren återfinner man liknande hudskelett hos Loricata (gördeldjuren), om det också är sannolikt, att de utvecklingshistoriskt ej äro att direkt härleda från kräldjurens. Under förgångna geologiska perioder voro djur med hudskelettbildningar vida talrikare än nu. Vissa djurgrupper, såsom amfibier och reptilier, förete periodvis uppträdande hudömsningar, hvilka bestå däri, att epidermis' förhornade ytlager afstötas, hvarefter nya hornskikt utvecklas. Hos amfibierna kunna dylika hudömsningar ske antingen styckevis eller också i sin helhet. I senare fallet öfverensstämmer amfibiernas hudömsning med ormarnas ("ormskjorta"), hvarvid hudens hornskikt på en gång afflås. Ödlorna befria sig från det lossade gemensamma hornskiktet genom att liksom krypa ut ur säcken.

Fig. II. 1 epidermis, 2 håranlag, 3 blifvande talgkörtel.

Fig. III. 1 hår, 2 håruppresande muskel, 3 talgkörtel.

Håren utvecklas på så sätt, att epidermis (fig. II 1) — motsvarande det enskilda blifvande håret — växer ned i läderhuden i form af en kompakt cellcylinder (fig. II 2), i hvars djupa ända inskjuter en läderhudspapill. Denna cylinder ställer sig något snedt mot epidermis. På det omfång af håranlaget, som med epidermis bildar en trubbig vinkel, utvecklas en cellklump (fig. II 3), som efter hand omsätter sig till en hudkörtel, en talgkörtel (fig. III 3). Något under talgkörtelns sammanhang med håranlaget fäster sig en liten muskel (fig. III 2), som sträcker sig från håranlaget, förbi talgkörtelns undre omfång upp till gränsen mellan läderhuden och epidermis. Den oberoende af viljan verkande muskeln kallas den håruppresandemuskeln (musculus arrector pili). I centrum af det cylindriska håranlaget utvecklas håret (fig. III 1), som är sammansatt af förhornade, till stor del i hårets längdriktning utdragna celler. Hos de längre håren kan man i regel urskilja en ytlig barkzon och en central märgzon. Håret växer i längd och bryter slutligen fram på hudens fria yta, hvarvid det får en lutning mot denna senare, som motsvarar håranlagets sneda ställning. Håranlagets ytdel jämte närmast omgifvande bindväf utvecklar sig till hårsäcken, hårfollikeln, (folliculus pili). Man kallar den del af håret, som skjuter ut på hudens yta, hårskaftet och den del, som sitter infattad i hårsäcken, hårroten. Den tillhörande talgkörtelns afsöndring, som består af fettvandlade och sönderfallna celler, ledes ut på hudens yta utefter håret. Uttömmandet af denna afsöndring befordras genom sammandragning af ofvan nämnda muskel, genom hvars verksamhet hårsäcken och därmed äfven håret komma att intaga en mera vertikal ställning mot öfverhuden. Häraf muskelns namn (man erinre sig, hur katten reser håren, då den retas). Afkyles huden hastigt, blir den genom samma musklers sammandragning knottrigt upphöjd, motsvarande de enskilda hårens utträdesställen, "gåshud". De flesta håren i människans hud äro synnerligen fina och korta, s. k. hullhår l. lanugohår. På en del bestämda ställen, såsom på hufvudet, i axelhålan, på mannens läppar, haka, kinder (skägg), i öron- och näsöppningarna, på ögonbrynen och på ögonlocksränderna, i omgifningen af de yttre könsdelarna, förlängas hårsäckarna och växa ned i underhudsbindväfven. Härvid blifva håren starkare utbildade. På vissa kroppsställen ha dessa starkare hårbildningar erhållit särskilda namn, såsom på ögonlocksränderna ögonfransar (cilier), i näsmynningarna vibrisser. Utvecklas långa hår äfven från lanugohårens säckar, uppstår den abnormt långhåriga hud, som utmärker de s. k. hundmänniskorna, Håren ega normalt endast en begränsad lifslängd. De bortdöende håren ersättas med nya ur samma hårsäckar. För hufvudhåren har man beräknat en lifslängd af 2—4 år, för cilierna endast 3—5 månader. Hos många djur uppträder ett periodiskt affall med efterföljande nybildning af hårbeklädnaden, nämligen så att denna senare i sin helhet två gånger om året undergår en fullständig förnyelse. Denna hårömsning står som en parallell till den ofvan omtalade hudömsningen. Om också hos människan en liknande samtidig förnyelse af hårbeklädnaden icke kommer till stånd, så eger dock en regeneration af denna senare rum, ehuru den förlöper småningom och omärkligt. — Håren visa vanligen bestämd färg under ungdomen och medelåldern (betingad af "pigment", se ofvan) icke sällan olik den, som de företedde vid födelsen. Färgen är mycket olika hos olika individer och folk (nyanser af gult, rödt, brunt och svart, af växlande intensitet och skiftande i olika belysning). Vanligen äro håren lika färgade i hela sin längd, dock ofta liksom urblekta mot spetsarna. Färglösa hår kallar man grå eller hvita. De träffas vanligen hos gamla, men stundom vid ganska tidig ålder. Förändringen uppträder ofta först å tinningarna, som kanske just fått sitt namn af den å dem förnimbara "tidningen" om ålderns inverkan (jfr lat. tempora, fr. tempes, eng. temples). Hårets hvitnande beror dels på pigmentets aflägsnande, dels på förtorkning af håret, som åtföljes af luftinträde mellan hårets förhornade celler. Vid hårens hvitnande spelar