Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 1199-1200 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huber ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hårens märg en särskildt stor roll, i det
att densamma efter pigmentets fullständiga
aflägsnande låter håren synas positivt hvita,
såsom en hvit täckfärg. Saknas märgen, så ega de
afpigmenterade håren en gråhvit färg. Människor
med märglösa hår blifva därför aldrig, äfven
efter fullständig afpigmentering, rent hvita,
utan endast grå. Vanligen äro ögonbrynen
mörka, sedan öfriga hufvudhår hvitnat, hvilket
stundom plägar väcka en obefogad misstanke om
färgning. Egendomliga äro de fall, då antingen
hos enstaka personer eller, oftare, hos flera
inom samma familj grå hår ärftligt uppträda,
icke sällan i ungdomen, på bestämda delar
af hufvudet, under det de öfriga delarnas
hår behålla sin färg (vitelligo). — Håren
ha utan tvifvel för djuren en ganska stor
betydelse genom sin egenskap att föga leda
värme och således vara värmande. Denna egenskap
ligger till grund för hårens olika täthet i
djurens sommar- och vinterdräkt. I en viss,
fast underordnad grad måste hos människan den
tätare hårbeklädnaden på hufvudet och i form af
skägg verka på samma sätt. (Om hårens sjukdomar
se Hårsjukdomar.) Håren äro i tvärgenomskärning
än fullkomligt cirkelrunda, än kantiga, ovala,
bönformiga eller platta, ända till likhet
med band. De raka håren äro mest runda,
kantiga eller svagt ovala, de knollriga
(lockiga) mera platta i tvärsnitt. Denna
omständighet, jämte hufvudhårens olika
gruppering i svålen, ger åt hufvudets
hårbeklädnad ganska olika karaktär. Därpå
har man grundat en människosläktets indelning
efter hårbeskaffenheten (Bory de S:t Vincent,
E. Hæckel, Friedr. Müller, Huxley). Alla
människostammar (raser och folk) kunna hänföras
till slät- eller krushåriga. De släthåriges
hår äro i genomskärning runda, de krushåriges
platta. Hvar och en af dessa hufvudafdelningar
innefattar 2 underafdelningar. Bland de
släthårige omfattar en afdelning dem, som ha
rakt, stripigt, den andra dem, som ha lockigt
hår. Af de krushårige skiljer man mellan dem, som
ha håren grupperade i små sammanrullade tofsar
eller spridda som i en fårfäll. Schemat är,
enl. Müller och med intagande af de 12 af honom
uppställda raserna, följande:

I. Krushåriga (ulotriches)	A. Tofshåriga (lophocomi)	1. Hottentotter.
		2. Papuaer.
	B. Fällhåriga (eriocomi)	1. Afrikanegrer.
		2. Kaffrer.
II. Släthåriga (lissotriches)	A. Striphåriga (euthycomi)	1. Australier.
		2. Arktiska folk.
		3. Amerikaner.
		4. Malajer.
		5. Mongoler.
	B. Lockhåriga (euplocomi)	1. Dravidafolk.
		2. Nubier.
		3. Medelhafsfolk (d. v. s. kaukasiska rasen).

Fåglarnas fjädrar utgöra modifierade
hårbildningar.

Inom hudens område utvecklas äfven svettkörtlar
(fig. I c), hvilka liksom håren och talgkörtlarna
leda sitt ursprung från epidemis. De ha formen af
långa slangar, som från öfverhuden sänka sig ned
i läderhuden, i hvars djupaste lager de rulla
ihop sig till nystan. På de ställen i huden,
där hår saknas — t. ex. handens och fingrarnas
insida, fotens och
tårnas undersida —, äro dessa körtlar synnerligen
talrika. Starkast äro de utvecklade i axelhålan,
kring ändtarmens mynning samt i yttre hörselgången
(örvaxkörtlar). Svettkörtlarna producera
under vanliga förhållanden ett fettartadt sekret,
som på hudens yta, mellan och utefter håren,
blandar sig med talgkörtlarnas afsöndring. Genom
dessa körtlars verksamhet hållas hudytan och
håren feta, hvarigenom en för stark afdunstning
och intorkning förhindras och hos djur med stark
hårutveckling, med päls, vatten utestänges och
värmeutstrålningen ytterligare hämmas. Drifves
blodet mot huden i ovanligt riklig mängd
åter, såsom vid stark upphettning af huden,
eller, såsom äfven kan blifva händelsen,
genom stark psykisk retning, så afsöndra
svettkörtlarna svett. Vid stark upphettning af
huden afdunstar härvid svetten, och hudens yta
afkyles. Svettkörtlarna spela därför äfven en
viktig roll som värmeregulatoriska apparater
för huden. Med den vattenrika svetten afgå dels
samma beståndsdelar ur organismen som från
njurarna. Till följd häraf plägar man behandla
personer, som lida af vissa njursjukdomar, med
inpackningar, hvarvid svettkörtlarna komma att
vikariera för de angripna njurarna. — Bröst-
och. mjölkkörtlarna (se dessa ord) utgöra
grupper af modifierade svettkörtlar. — Talg-
och svettkörtlarnas utmynningsställen på hudens
yta pläga af allmänheten benämnas hudporer. Om
s. k. pormaskar l. hudmaskar se Hudmaskar.

Fig. IV. 1 nagelvallen, 2 nagelfalsen, 3 nageln, 4 fingerledens ben, 5 nagelroten.

Förutom hår utvecklas som förhornadt derivat af
epidemis äfven naglar. På ryggsidan af fingrarnas
och tårnas yttersta leder uppstår vid början af
nagelns utveckling ett nedsänkt fält af huden,
nagelfältet, som på sidorna och i riktning
mot närmast liggande fingerled begränsas genom
en vallformig förhöjning, nagelvallen (fig. IV
1), samt framåt mot fingerledens spets genom
en söm af starkt förhornad epidemis. Efter
hand förstoras nagelfältet genom utvidgning
åt sidorna, men framför allt i riktning mot
närmaste fingerled, på så sätt, att epidermis
inom området för nagelvallen rännformigt växer
ned i läderhuden, nagelfalsen (fig. IV
2). Inom nagelfältet anlägges nageln genom
förhorning af epidermisceller i form af en
hornplatta (fig. IV 3), hvilken äfven skjuter
in i och utfyller nagelfalsen. Den läderhud
och den icke förhornade epidermis, hvarpå
nagelplattan hvilar, kallas nagelbädden. Nageln
har ej egen färg, utan är genomskinlig, i följd
hvaraf nagelbäddens talrika blodkärl förläna
nageln en ljusröd färg. Det halfmånformiga
hvita område af nageln (lunula), som kan
iakttagas (särskildt tydligt på tumnageln)
närmast framför nagelfalsen och som utgör en
del af det nagelparti, nagelroten (fig. IV 5),
som sitter infattadt i denna fals, hvilar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>