klostret S. Maria de la Rábida, där Columbus en tid fann en tillflykt. (J. F. N.) Huenna, astron., en af småplaneterna. Huercal-Overa [hωerka'l-åve'ra], stad i spanska prov. Almeria, i en dal på södra sidan af Sierra de las Estancias. 15,763 inv. (1900). (J. F. N.) Huerta [hωe'rta], sp., stor trädgård; fruktbar, kanaliserad slätt-trakt, t. ex. Valencias H. Huerta [hωe'rta], Vicente Antonio García de la, spansk skald och kritiker, f. 1734 i Zaíra (Badajoz), d. 1787 i Madrid, intog en framskjuten social ställning som sekreterare i utrikesministeriet, öfverbibliotekarie vid nationalbiblioteket i Madrid, ledamot af Spanska akademien etc., var en tid i onåd och förvisades till Orán-fästningen, men återkom efter några år. H. var en ifrig förkämpe för den gamla nationella skaldekonsten och låg i ständig och våldsam polemik med sin samtids af franskt inflytande påverkade litterära kolleger. H:s förnämsta arbete är den historiska tragedien Raquel (Alfonso VIII och judinnan från Toledo), 1778, som gjorde stormande lycka; mindre betydande är dramat Lisi desdeñosa ó el bosque del Pardo. Af H:s lyriska arbeten finnes en samling intagen i Rivadeneiras "Biblioteca de autores españoles", bd 61, hvaraf må nämnas hjältedikten Endimión, Versos castellaños (hyllning åt Karl III) 1760 och Egloga de los pescadores (s. å.). H. utgaf äfven "Teatro español", urval af äldre nationell dramatik (17 bd, 1785—86). Ad. H—n. Huesca [hωe'ska]. 1. Provins i spanska landskapet Aragonien, vid franska gränsen. 15,149 kvkm. 245,107 inv. (1906), 16 inv. på 1 kvkm. Landet är bergigt, synnerligast i n., där Mont Perdu når en höjd af 3,352 m. Bergen äro rikt skogklädda, och jorden, ehuru bördig, är endast till en mindre del odlad. Hufvudfloden är Cinca. Rika tillgångar på mineral, mineralkällor (Estadilla, Panticosa m. fl.) och saliner. — 2. Hufvudstad i nämnda provins, vid floden Isuela. 12,626 inv. (1900). H. är omgifvet af murar, har en gotisk dom (fullbordad 1515), ett gammalt palats för konungarna af Aragonien, ett prästseminarium och två collegios samt är säte för en biskop. I H. fanns 1354—1845 ett universitet, kalladt Sertorio till minne af Sertorius, som 77 f. Kr. stiftade en skola i H. och dog där (72 f. Kr.). Staden är urgammal och kallades på Augustus' tid af romarna Osca. (J. F. N.) Huescar [hωe'skar], kretshufvudstad i spanska prov. Granada, vid södra foten af Sierra de la Sagra, vid Guardal. 7,763 inv. (1900). Spannmåls- och fruktodling. J. F. N. <img l>

Huet [yä'tt l. yǟ], Pierre Daniel, fransk lärd, f. 1630 i Caen, d. 1721 i Paris, åtföljde 1652 — redan berömd för matematisk och filologisk lärdom — S. Bochart till Stockholm, dit denne blifvit kallad af drottning Kristina, och egnade sig efter hemkomsten åt vetenskapliga forskningar samt grundade 1662 vetenskapsakademien i Caen. 1670 blef han under Bossuet lärare för dauphin och bearbetade tillsammans med Bossuet den under namnet "In usum delphini" (se Delphinus) bekanta samlingen af grekiska och romerska klassiker. H. blef 1674 medlem af Franska akademien, prästvigdes 1676, fick 1678 abbotstiftet Aulnay (nära Caen) och utnämndes 1689 till biskop i Avranches, men lämnade 1699 sitt biskopsstift mot det lugnare abbotstiftet Fontenay, nära Caen. Sedan 1701 bodde han hos jesuiterna i Paris. — H. var en af sin tids lärdaste män: i österländska och klassiska språk hade han vidtomfattande insikter och studerade med ifver matematik, kemi och anatomi. De förnämsta af H:s arbeten äro De optimo genere interpretandi etc. (2 bd, 1661), hvari han framställer sina åsikter om öfversättningskonsten, Demonstratio evangelica (1679), ett arbete vittnande om stor lärdom, men späckadt med djärfva konjekturer i sin tids anda, Censura philosophiæ cartesianæ (1689), Mémoires pour servir à l'histoire du cartésianisme (1692), i hvilket arbete H., som en tid varit en varm anhängare af Cartesius, satiriskt skildrade cartesianismen, Dissertations sur diverses matières de religion et de philosophie (2 bd, 1712) och Traité philosophique de la faiblesse de l'esprit humain (1723). Som supranaturalistisk skeptiker sökte H. ådagalägga förnuftets svaghet och bevisa, att tron är det enda, som förmår lämna visshet. H:s Œuvres complètes utgåfvos 1856—60. Lavalley utgaf 1881 Poésies françaises de D. H., Henry 1879 en samling Lettres inédites. Hans själfbiografi utgafs på latin 1713 och i fransk öfv. 1853. Jfr Bartholmèss, "H., évêque d'Avranches" (1850), och Barach, "H. als philosoph" (1862). (V. S—g.) Huet [yä'tt l. yǟ], Paul, fransk målare, f. 1803 i Paris, d. där 1869, var en af den moderna landskapskonstens föregångare. Han hade varit elev af Gros och Guérin, men upphörde snart med modellstudiet och ströfvade hellre omkring i Paris' omgifningar, tecknande efter naturen. Med Flodstrand i Picardie debuterade han på salongen 1822, gjorde sig likväl förnämligast känd genom litografier och senare äfven genom intimt kända, effektfulla raderingar och träsnitt. Till salongen 1831 hade han insändt 9 oljemålningar och 4 akvareller, som väckte uppseende och blefvo ifrigt diskuterade. 1833 vann den ganska panoramaartade Utsikt af Rouen medalj. Hans målningar, som ansågos bisarra och konstlade, blefvo sedan refuserade vid flera salonger, dock prisbelönades han åter 1848 och på världsutställningen 1855 (Öfversvämning vid S:t Cloud, i Louvre, som ock eger skogsinteriören Morgonkyla, Solnedgång vid Seine och flera smärre stämningar, målade studier och teckningar). H. målade mest naturen kring Paris, gjorde dock äfven resor i Frankrike samt till Holland och Italien. Med lugn uppriktighet studerade han naturen, och med frihet från allt konventionellt målade han, känslofullt och med ett visst patos, som röjer romantikern, stillheten i skogen och ute på floden. Han hyste förkärlek för flyktiga stämningar, sol genom regn, ögonblicket före ett oväders utbrott o. d. Som naturdiktare kan han ej mäta sig med det intima landskapets största representanter, men han har med rätta blifvit kallad den främste bland naturtolkarna af andra rangen. G—g N. Huet [yä'tt l. yǟ], François, fransk religionsfilosof och skriftställare, f. 1814, d. 1869, blef 1834