e. o. professor i historia vid Collège Rollin i Paris, 1835 professor i filosofi i Gent och 1850 lärare för furst Milan af Serbien. H. var en entusiastisk lärjunge af Bordas-Demoulin, och hans världsåskådning var en liberal katolicism af en egendomlig art, en katolicism, som företrädesvis betonade kristendomens sociala sida som ett kärlekens och det allmänna broderskapets evangelium. Från denna ståndpunkt skref han Le règne social du christianisme (1853), Réforme catholique (1856) m. fl. arbeten. Under sina senare lefnadsår blef H. ren rationalist. Från denna nya ståndpunkt skref han La révolution religieuse du XIX:me siècle, La révolution philosophique du XIX:me siècle och några smärre afhandlingar, t. ex. De la certitude de l'histoire évangélique ("Kunna vi veta något om Jesu lefnad?", 1875). (S—e.) Huet [hȳet], Coenraad Busken, holländsk kulturhistoriker och litteraturkritiker, f. 1826 i Haag, d. 1886 i Paris, var 1851—62 präst i en vallonsk-reformert församling i Haarlem, men lämnade sin plats på grund af de förvecklingar, som uppstodo till följd af hans frisinnade åsikter (Brieven over den bijbel, 1858, m. fl.). Han inträdde som medredaktör i "De gids", där han författade lysande och skarpa kritiker, men afgick snart från sin befattning till följd af politiska meningsbrytningar och for öfver till Java, där han vistades som tidningsman i många år, hvarefter han flyttade till Paris. Under sin lifstid var H. mycket omstridd, fängslade genom sin spirituella form och vidsträckta lärdom, men väckte ofta motsägelser. Nu anses han allmänt som en af Hollands finaste och skarpaste begåfningar under 1800-talet. Hans studier, essayer och kritiker äro samlade i Litterarische fantasiën (22 bd, 1868—87). Utom flera reseskildringar offentliggjorde han Het land van Rembrandt (1882—84; 3:e uppl. 1898), romanen Lidewijde (1868; 3:e uppl. 1900), monografier öfver Potgieter och George Sand (1877) m. fl. arbeten, som utkommit i en samlad upplaga 1899—1900. Hans bref utgåfvos 1890. Se biogr. af J. ten Brink (1886) och van Hamel (s. å.). Hufeland [hō-], Gottlieb, tysk jurist, f. 1760, d. 1817, blef 1790 professor i Jena, 1803 i Würzburg, 1806 i Landshut, 1808—12 förste borgmästare i Danzig, 1812 ånyo professor i Landshut samt 1816 professor i Halle. Bland hans många arbeten må nämnas Lehrbuch des naturrechts (1790; 2:a uppl. 1795). <img l>

Hufeland [hō-], Christoph Wilhelm, tysk läkare, f. 12 aug. 1762 i Langensalza i Thüringen, d. 25 aug. 1836, blef student i Jena 1780 och med. doktor i Göttingen 1783 samt bosatte sig s. å. i Weimar för att sköta sin nästan blinde faders vidsträckta medicinska praktik. 1793 blef han professor i Jena, där han hastigt vann stort anseende och 1795 grundlade "Journal der praktischen arzneikunde und wundarzneikunst", som öfvade stort inflytande på alla medicinska vetenskaper och fortsattes till 1844 (98 bd). Därjämte utgaf H. en kritisk tidskrift "Bibliothek der praktischen heilkunde" (84 bd, 1799—1835). 1800 blef han direktör för Collegium medico-chirurgicum i Berlin samt 1810 professor vid det nyinrättade universitetet där och första råd i inrikesministeriets afdelning för medicinska ärenden. — H. var en utomordentligt duglig och arbetsam man. I sin vetenskapliga åskådning stod han utanför alla partier och sökte att från de olika skolorna upptaga hvad i hvar och en af dem syntes honom vara nyttigt och godt. Utom de många artiklar, som han offentliggjorde i sina tidskrifter, publicerade han ett stort antal vetenskapliga arbeten: Über die natur, erkenntnismittel und heilart der skrofelkrankheit (1795), Ideen über pathogenie und den einfluss der lebenskraft auf entstehung und form der krankheit (s. å.), System der praktischen heilkunde (1818), Enchiridion medicum oder anleitung zur medicinischen praxis, vermächtnis einer 50-jährigen erfahrung (1836, 10 uppl. 1857; "Enchiridion medicum eller handledning uti läkarekonstens utöfning", öfv. af V. Lundberg, 1837—39) m. fl. Äfven som populär skriftställare förvärfvade H. sig ett högt aktadt namn genom flera allmänfattliga afhandlingar, bland hvilka må nämnas hans ännu i våra dagar begagnade och ofta omtryckta Makrobiotik, oder die kunst, das menschliche leben zu verlängern (1796; "Konsten att lefva länge", 1797; i sammandrag 1837) och Guter rath an mütter über die wichtigsten punkte der physischen erziehung der kinder in den ersten jahren (1799, många uppl.; "Goda råd till mödrar, i de vigtigaste punkterna af barns fysiska uppfostran i de spädare åren", 1844). H:s själfbiografi utgafs af A. Göschen 1863; jfr vidare arbeten af Augustin (1837) och Bachmann (1896). R. T—dt. Hufvaröd, socken i Kristianstads län, Gärds härad. 3,890 har. 936 inv. (1908). H. bildar med Svensköp ett regalt pastorat i Lunds stift, Gärds kontrakt. Hufvud (lat. caput), anat. 1. Öfre (främre), ofta på en smalare stjälk (halsen) sittande och med denna rörligt förenade kul- eller päronformigt svällda ändan af djurkroppen. Hufvudets talrika påfallande egendomligheter betingas af följande tre omständigheter: 1) hjärnans utveckling; 2) närvaron af särskilda sinnesorgan — ögon, öron; 3) infattningen i hufvudet af de främre delarna af och ingångarna till andnings- och matsmältningsapparaten — näsa, mun. Ju mer dessa förhållanden göra sig gällande hos djuren, desto mer skiljer sig hufvudet från bålen; under det att ju mer desamma förlora i mått och träda tillbaka, desto mer öfverensstämmande blir hufvudet med bålen och desto mera direkt i denna senare öfvergående. Hufvudet består af två, äfven till det yttre, från hvarandra tydligt afgränsade delar, nämligen hjärndelen (cranium) och ansiktsdelen (facies). Enligt gängse språkbruk deltager pannan i ansiktets bildande. Anatomiskt hör dock pannan till hjärndelen, och ansiktet börjar vid näsroten och under ögonen. På hufvudet utmärker man i öfrigt med svenska namn flera olika trakter, såsom nacken, hjässan, tinningarna, flinten, kinden och kindknotorna, hakan, käkarna o. s. v. — 2. Hufvud kallas ock vissa organdelar, som utmärkas genom en ansvälld, rundad form och som förete en mer eller mindre tydlig afsnörning (hals) mot organets öfriga massa, t. ex. de öfre ändarna af öfverarm- och lårben. G. v. D. (E. Hgn.)