länder perpendiklarna dragas något olika, råder ej full visshet i fråga om detta mått, som för öfrigt sällan användes i Sverige; skillnaden är emellertid ringa. Utan nämnvärdt fel kan längden mellan perpendiklarna antagas vara: å handelsfartyg längden i konstruktionsvattenlinjen mellan förstäfvens akterkant och akterstäfvens (roderstäfvens) förkant (å träfartyg mellan spunningens botten vid förstäfven och vid akterstäfven) samt å örlogsfartyg längden i konstruktionsvattenlinjen mellan förkant af bordläggningen vid förstäfven och akterkant af bordläggningen vid akterstäfven (å fartyg med balansroder hjärtstockens medellinje). Bredden mätes på nollspantet dels såsom största bredd på spant, dels såsom bredd i konstruktionsvattenlinjen. Som regel mätes bredden till spantets ytterkant (C—C); dock förekommer äfven, att den mätes till bordläggningens ytterkant (D—D); jfr Bredd. Djupgåendet (E—E) mätes vid stäfverna från vattenlinjen till underkant af kölen eller, då denna i närheten af stäfvarna buktar uppåt, till underkant af dess rätliniga förlängning. Medeldjupgåendet är medelvärdet af djupgående för och akter under förutsättning af rak köl. Å örlogsfartyg, hvilkas botten och stäfkonstruktioner äro mycket växlande, anges djupgåendet i olika mariner på olika sätt (jfr Djupgående). Konstruktionsdjup (F—F) är afståndet mellan konstruktionsvattenlinjen och öfverkant af köl eller kölplåt (å träfartyg spunningens innerkant vid kölen), mätt på nollspantet. Malladt djup (G—G) är afståndet mellan öfverkant af öfra däckets balkar vid bordläggningen och öfverkant af köl eller kölplåt (å träfartyg spunningens innerkant vid kölen), mätt på nollspantet. Djup i rummet (H—H) är afståndet från däcksbalkarnas öfverkant midskepps på fartygets halfva längd antingen till kölens öfverkant eller till garneringens öfverkant. För särskilda ändamål, t. ex. vid skeppsmätning för bestämmande af ett fartygs dräktighet eller vid bestämmande af dess materialdimensioner, användas andra värden än de ofvannämnda på längd, bredd och djup, olika vid skilda mätningsregler och klassificeringssällskap (jfr Skeppsmätning). C. K. S. Hufvuddäck, skpsb. Se Däck. Hufvudfluss, med., en numera endast i folkets mun använd medicinsk term, betecknande den sjukdom eller rättare sagdt symtomkomplex, som uppkommer genom en akut katarr l. infektion af näsans, ev. dess bihålors samt svalgets slemhinnor och hvilken vanligen förenar sig med känsla af tyngd eller täppthet i hufvudet eller ock med verklig hufvudvärk (se d. o.). I detta senare fall uppträda vanligen neuralgier eller nervsmärtor från ansiktets sensibla nerver. — Hufvudflusspiller. Se Kolokvint. I. H. Hufvudform. 1. Bot. Se Hufvudart — 2. Språkv., stundom beteckning för s-lösa former af verbet. Hufvudfotingar, zool. Se Blötdjur, sp. 830. Hufvudförhandling, jur., i den moderna muntliga processen, den afdelning af processen, då saken muntligen i sin helhet framställes af båda parterna. De domare, resp. i jurymål de jurymän, hvilka ha att träffa afgörandet, skola under hela huvudförhandlingen vara närvarande för att på grundvalen af hvad därvid förekommer fatta sitt beslut. Till parternas plädering anknyter sig bevisföringen. De vanskligheter, som äro förbundna med hela bevisföringens förläggande till det rättegångstillfälle, då huvudförhandlingen försiggår, ha emellertid i den moderna processlagstiftningen medfört åtskilliga undantag från principen, att bevisföringen skall ega rum vid nämnda tillfälle. I motsats till begreppet hufvudförhandling står i civilprocessen särskildt den förberedande skriftväxlingen, i straffprocessen förundersökningen. E. K. Hufvudgalleri, befästningsk. Se Fästning, sp. 315, och Galleri 9. Hufvudgesims, bygnk. Se Gesims. Hufvudintervention, jur. Den processuella företeelse, som i processrättsvetenskapen bär namnet intervention, är föremål för stadganden i 18 kap. Rättegångsbalken af 1734 års lag. I § 1 af detta kap. talas om den händelse, att "under parternas tvist i den sak, som instämd är, någon kommer, den hvarken är stämd eller stämma låtit, och begärer hörd varda förty att saken honom eller hans rätt rörer". Om denna s. k. mellankommande part, intervenienten, visar skäl för sitt påstående, att han har ett rättsligt intresse i tvistens utgång tillåtes honom att däri föra talan. Denna talan kan nu antingen bestå däri, att han "gör ett med någondera af dem, som tvista" (biintervention eller accessorisk intervention) eller ock däri, att han "klandrar bägge delomännens rätt". Denna senare art af intervention betecknas i rättsteorien som hufvudintervention eller principal intervention. Att hufvudintervenienten klandrar bägge delomännens rätt innebär, att han för en talan, som innefattar ett förnekande af bådas rätt: han gör själf anspråk på den omtvistade rätten. Hans talan kan dock äfven gå ut på att erhålla en omtvistad sak, utan att anspråket på saken grundas på samma rätt, som är i fråga, i tvisten emellan de ursprungliga parterna. Den väsentliga skillnaden emellan hufvud- och biintervention är den, att den förra, i olikhet med den senare, betyder inledandet af en ny rättegång. Till den ursprungliga processen kommer vid hufvudintervention en ny process; hufvudintervenienten för en egen själfständig talan. Hufvudintervention kan ega rum ej blott i underrätt, utan äfven i högre instans. Några regler angående den processuella behandlingen äro gifna i 18 kap. Rättegångsbalken. Åtskilliga spörsmål äro emellertid öfverlämnade till teori och praxis att besvara. Grunden till uppställandet af institutet hufvudintervention kan, kort sagdt, sägas vara, att man vill förekomma rättegångar och stridiga domar. E. K. Hufvudjakt. Hos nästan alla folk kan man konstatera någon sorts öfvertro angående människohufvudet och i all synnerhet den s. k. dödskallen. I sammanhang med förfädrens kult kan denna uppfattning utveckla sig till en kult af de aflidnes hufvud (t. ex. på Andamanerna). Men ett annat och mera primitivt uttryck får denna öfvertro, då man ser en styrka i att ega så många skallar som möjligt. För att anskaffa dem företagas antingen verkliga krigiska infall på närgränsande stamområden, eller också går den enskilde ut på formlig jakt. Det är då likgiltigt, om man kommer öfver hufvud af