man eller kvinna, vuxen eller barn. Denna hufvudjakt (ofta benämnd med det holl. ordet koppensnellen) förekommer på Asiens fastland hos nagafolken, på ostindiska öarna (jfr Ceram och Dajaker), på Nya Guinea och de norra Salomonsöarna m. fl. st. Spanska historieskrifvare omtala denna sed i Amerika. Särskildt hos dajakerna på Borneo har den nått sin höjdpunkt. Det är oftast ej fråga om att i öppet krig eröfra hufvudena, utan man ger sig ut och smyger sig på den förste bäste, som kommer vägen fram, skjuter honom och tager hans hufvud. Ty vid hvarje mera betydelsefullt steg i männens lif måste de skaffa sig en skalle. För att upptagas i männens krets måste ynglingen skaffa sig en eller flera; friaren får vänta på ja-ordet, tills han kan uppvisa en o. s. v. Den nuvarande dajaken förklarar, att han gör detta för att skaffa sig så många tjänande andar som möjligt. Sådan är naturligtvis icke förklaringen till brukets uppkomst, utan är endast uttryck för hvad de nu lefvande inlägga i detsamma. Helt säkert har det endast varit fråga om att tillegna sig den dödade fiendens eller aflidne släktingens kraft i dess mest koncentrerade form. Att man just ansett hufvudet innehålla denna, beror icke på några märkvärdiga anatomiskt fysiologiska kunskaper, utan är fullkomligt analogt med den vanliga primitiva uppfattningen af, att all kraft koncentreras till toppen. Att sedan med växlande religiösa och kulturella uppfattningar förklaringarna också växla är en gifven sak. Litt.: K. Andree, "Ethnographische parallelle und vergleiche" (1878), Bock, "Hufvudjägarne på Borneo" (1884), och Furness, "Home life of Borneo headhunters" (1902). E. Rld. Hufvudkål, bot. Se Brassica, sp. 30. Hufvudkärande, jur., den kärandepart i tvistemål, mot hvilken af vederparten instämd talan upptagits, till behandling i samma mål. Den af hufvudkäranden uttagna stämningen kallas hufvudstämning och hans talan hufvudkäromål. A. D. H.* Hufvudkäromål, jur. Se Hufvudkärande. Hufvudlusen, zool. Se Löss. Hufvudman. 1. Jur., den, som gifvit annan uppdrag att handla å hans vägnar. Om hufvudman i sparbank se Lag ang. sparbanker 29 juli 1892. — 2. H. l. Caput familiæ för en adlig ätt är stamfadern och efter denne äldste ättemannen af den ättgren, som i hvarje led varit äldre än någon af de öfriga lefvande grenarna af ätten. Hufvudman intager, när han fyllt 25 år, samt såvida han uppfyllt öfriga fordringar och inom laga tid sig anmält, vid adelsmöte säte och stämma för ätten. Är hufvudman omyndig eller på annan grund ej berättigad att representera, inträder närmaste ätteman. Hufvudman eger, från och med fyllda 21 år, såvida eljest alla fordringar äro uppfyllda, att befullmäktiga annan adelsman i sitt ställe. Se Riddarhusordningen af 22 juni 1866. Hufvudmanual, mus., i orgeln den manual, som innefattar de flesta och kraftigaste stämmorna, synnerligen starkt intonerade principaler och mixturer. A. L.* Hufvudnerv, bot. Se Nerv. Hufvudnot, mus. Se Hufvudton. Hufvudord l. Styrande ord, språkv., kallas i en ordfogning det ord, till hvilket ett eller flera andra stå som bestämning (l. biord l. tilläggsord). I ordfogningen höga berg är 'berg' hufvudord och 'höga' biord, hvilket visar sig syntaktiskt genom den beroende böjningen (se Böjning 3) af adjektivet. Ord kunna vara på en gång hufvudord och biord; i ordfogningen de höga bergens skönhet är 'bergens' hufvudord till 'de höga', men själf biord till 'skönhet'. Af verben i en sats kallas nominalformen hufvudverb, den finita formen åter hjälpverb. I en sammansättning är efterledet "hufvudord". R—n B. Hufvudplan, fys. Se Lins. Hufvudplanet, astron., benämning på en planet, då den tänkes i sitt förhållande till de densamma omkretsande månarna l. biplaneterna (se Satellit). Då i en dubbelstjärna den ena stjärnan är större än den andra, kallas den större hufvudstjärna, den mindre drabant. — Benämningen hufvudplanet användes ock stundom om de s. k. större planeterna i motsats mot småplaneterna eller asteroiderna. Se Planet. (B—d.) Hufvudpunkt. Se Lins och Perspektiv. Hufvudredare. Se Rederi. Hufvudrot, bot. Se Rot. Hufvudränta, kam., den del af jordeboksräntan, som vid skattläggning bestämmes att utgå i produkter af ortens hufvudnäring, s. k. hufvudräntepersedlar. För hvarje län äro vissa hufvudräntepersedlar bestämda. Kbg. Hufvudräntepersedlar. Se Hufvudränta. Hufvudröst, mus., ett röstregister, hvars toner frambringas genom starkare spänning af stämbanden l. sammandragning af röstspringan samt resonansens förläggande till hufvudet och som särskildt omfattar kvinnoröstens höjdtoner. Jfr. Bröströst och Falsett. Hufvudsallat, bot. Se Sallat. Hufvudsats. 1. Språkv. Se Sats. — 2. Fys. Se Mekaniska värmeteorien. Hufvudskalleplatsen, sv. öfv. af Golgata. Hufvudskatt, en skatt, som drabbar alla medlemmar af staten utan undantag, utgår för hvart "hufvud". Se Kapitationsafgift, Mantalspenningar, Personella skatter och Personlig skyddsafgift. Hufvudskott, bot. Se Förgrening. Hufvudskrift, Original (motsats: afskrift, kopia), handling, som utfärdats af den person eller myndighet, hvars underskrift förekommer på densamma, för att — alltefter sitt innehåll — tjäna till bevis om ett eller annat förhållande. C. G. Bj. Hufvudskål, Kranium, Skalle. 1. Anat., betecknar antingen och närmast hjärnskålen (lat. cranium, af grek. kranion), d. v. s. den hvälfda del af hufvudets ben, hvilken omfattar hjärnan, eller, i vidsträcktare mening, hufvudets hela benstomme. Den förra bemärkelsen är den äldre; den senare nyttjas numera lika ofta som den förra, och i denna betydelse tages ordet här nedan. — Hufvudskålen (kraniet) delas naturligen i hjärnskåls- och ansiktsdelen. Den består af 22 ben. Bland dem tillhöra 6 företrädesvis eller uteslutande hjärnskålen, nämligen de pariga hjässbenen (ossa parietalia, på de följande bilderna betecknade med H), tinningbenen (ossa temporalia, TI) det opariga pannbenet (os frontale, PA) och nackbenet (os occipitale, NA). Två opariga ingå med större stycken i båda afdelningarna: kilbenet (os sphenoideum, K) och silbenet (os ethmoideum, S).