Fig. 1.

Ansiktet bildas af 14 ben. 7 af dessa ligga delvis nära under huden och gifva ansiktet dess form; de äro: de pariga näsbenen (ossa nasalia, NÄ), öfverkäksbenen (ossa maxillaria, Ö), tillsamman kallade maxillen, och okbenen (ossa zygomatica, O) samt ett oparigt: underkäken eller mandibeln (os mandibulare, U). De 7 öfriga, som icke märkas i det yttre, äro de pariga tårbenen (ossa lacrymalia, TÅ), snäckbenen (conchæ inferiores, C) och gombenen (ossa palatina, G) samt det opariga plogbenet (vomer, PL). Härtill komma 3 små ben i hvartdera örat, hvilka tillhöra hörselorganet, och tänder, som tillhöra digestionsorganen. Hufvudskålen, sedd från sidan (se fig. 1), synes i sin helhet ha formen af ett nedan platt och något urnaggadt päron, hvarpå tydligt märkes den brutna gränsen mellan hjärnskål och ansikte. Den förra bildar en öfre, större, ganska slät oval; det senare utgår därifrån som ett knöligt, oregelbundet femsidigt, nedre-främre bihang. Hjärnskålens bakre del bildas af nackbenet (NA), den främre af pannbenet (PA), hvilket nedåt stöder mot stora vingen (K′) af kilbenet. Mellan dessa ändhvälfningar bilda hjässben (H) och tinningben (TI) ett stort, nedåt smalare, af tinningsömmen (IV) afbrutet tvärbälte, som fullständigar hvalfvets tak och sidor samt bak genom nacksömmen (I), fram genom kronsömmen (III) och dess fortsättning nedåt förenas med grannbenen. Hela ytan är tämligen slät, utom vid nedre kanten å tinningbenet. Där utgår framåt en spets, som möter en dylik från okbenet (O) och med denna bildar den äfven på lefvande märkbara okbågen (ob). Denna och en mot pannbenet uppstigande del af okbenet (O′) begränsa tinninggropen, hvilken på den lefvande människan fylles af tinningmuskeln samt mer eller mindre fett. Vid roten af okbågen ligger ledgropen för underkäken. Strax där bakom synes den yttre benöppningen till hörselorganet (4), omgifven af en skarp benring (ty), och bakom denna nedskjuter det på den lefvande kännbara vårtutskottet (Tv). — Ansiktsprofilen bildas öfverst af näsbenet (NÄ), där nedom af öfverkäken, dels af dess utskott mot pannan (Ö′), dels af dess kropp (Ö). Nästaggen (nt) motsvarar nedre gränsen för den utskjutande, benlösa yttre delen af näsan; längre ned fortsättes främre profilen af tänderna och underkäken samt slutar i hakan. Ansiktets nedre gräns bildas af den horisontala underkäksdelens nedre kant (U), som vid vinkeln (uv) böjer om i den bakre kanten på underkäkens vertikala del (U′); denna delar sig uppåt i 2 spetsar, af hvilka den bakre bär ledknappen mot tinningbenet. Hela denna kontur är möjlig att känna hos den lefvande.

Fig. 2.

Kraniets form, sedd framifrån (se fig. 2), är en nedåt smalnande oval, hvars öfre rundning bildas af hjärnskålen, den nedre af mandibeln. Ansiktet består af 2 symmetriska sidohalfvor. Nedom flinten (fl) skiljas de af näsbenens midtsöm, därunder af näsans skiljevägg, som ofvan utgöres af silbenets lodräta skifva (S″), nedan af plogbenet (PL). Där nedom följa såsom gränsmärken sömmen mellan maxillens halfvor, springan mellan käkarnas mediana framtänder och spåret af mandibelns sidohalfvors sammanväxning. Ansiktets massa utgöres af de 3 käkbenen och tänderna; bredden bestämmes af okbenen (O), hvilka synas hos den lefvande och starkare framträda hos magra, synnerligen mot kindknölen (kk). Där synas äfven främre hålen för ett par benkanaler (14 och 16), genom hvilka utträda nerver och blodkärl, samt framför allt 2 stora öppningar: den af ansiktsbenen omslutna päronformiga främre näsöppningen och de båda sneda, ovala ögongroparna (orbitæ), som på gränsen mellan ansiktet och hjärnskålen pyramidala sänka sig djupt in. I deras väggar ingå delar af flera förut nämnda ben samt tårbenen (TÅ, fig. 1); i pyramidens spets finnas hålet för synnerven (11) samt den öfre (ösp) och den nedre (nsp) ögonspringan. Betraktar man (se fig. 3) det inre af den afsågade, upp och ned vända kalotten (calvaria), ser man, hur stor utbredning hjässbenen (H) ha, huru de fåras af den greniga näringsartären (mha) för dem och hårda hjärnhinnan, huru de förenas af pilsömmen (II), belägen i en långsfåra (ss), taket till den stora blodledaren, samt huru nack- (I) och kron-(III)