Fig. 3.

Fig. 4.

Fig. 5.

sömmarna sammanbindas af pilsömmen. I föreningspunkterna mellan dessa sömmar (där ss stå) äro ställena hos nyfödda för stora (framtill) och för lilla (baktill) hjässfontanellen. I det hela är dock äfven denna öfver hjärnan liggande yta tämligen slät, synnerligen om den jämföres med bottnen i hjärnskålens inre, sedd ofvanifrån och sedan kalotten är aflägsnad (se fig. 4), ty där visar sig en mängd ojämnheter och hål. Om hålen bör dock anmärkas, att de icke finnas under lifvet, utan då fyllas af bindväf (flertalet fylles äfven af genomgående nerver eller blodkärl). Bland de i bottnen ingående benen intager nackbenet (NA) största ytan; i dess främre del synes stora nackhålet (foramen magnum, 1), genom hvilket ryggmärgen öfvergår i hjärnan. Från detta sträcker sig längs den svarta linjen framåt en benmassa af växlande form och vidd, hjärnskålens centrala bas (underifrån synlig i andra detaljer på fig. 7 här nedan). Denna massa bildas af nackbenets basaldel (ba), af kilbenets kropp (K), hvars öfre yta efter formen kallas "turksadeln", och främst af silbenet, hvars horisontala skifva (S′), lik en sil genomborrad af hål för luktnerverna, gifvit anledning till namnet; den täckes bakåt af en kilbensdel (K″) och omslutes framåt af pannbenets orbitalskifva (P′). Gränserna mellan dessa tre ben äro utmärkta genom små tvärstreck; men nack- och kilben sammansmälta tidigt till en massa (jfr dock fig. 6). Från denna bas utgå åt sidorna två par åsar; det främre utgöres af kilbenets små vingar (k″), det bakre af tinningbenens pyramider (py). De vika lateralt från hvarandra och bilda ett slags bjälkar, som stärka hjärnskålens botten och uppbära dess hvalf. Rummen mellan, framom och bakom dem fyllas af tunna benskifvor, som öfverallt räcka ut till skålens uppstigande sidor (figurens dubbelkontur) och sålunda bilda största delen af hjärnskålens botten. På detta sätt uppstå kring tvärbjälkarna på hvar sida 3 planer eller gropar. I den främre (a), bildad af kil- och pannben, hvilar pannloben af hjärnan. I den andra (b), bildad af stora kilbensvingen och tinningbenet, hvilar tinningloben. Den bakre, i nackbenet, delas på höjden af en fåra (st) för tvärgående blodledaren och af det därvid fästa tältet i två gropar, af hvilka den öfre (c) intages af nacklobens spets, den nedre (c') af lilla hjärnan. Såsom en fortsättning af dessa bottenskifvor och bjälkarnas laterala ändar uppstiger hvalfvet. På en lodrät, tvär genomskärning af kraniet (se fig. 5) ser man, huru de tjocka pyramiderna (py), svagt stödda mot nackbenets basaldel (ba), horisontalt utgå mot bottnens sidokanter, hvarest de tvärt böja uppåt i sidoväggen i de tunna tinningskifvorna (TI), som med sina öfre tillskärpta kanter i tinningsömmen (IV) omfatta och sammanhålla hjässbenen (H), ofvan förenade i pilsömmen (II). På ett lodrätt långsnitt (fig. 6) ser man, utom genomskärningen af basalmassan (ba, K och S′), huru sakta sluttande nackbenet och huru brant pannbenet uppstiger, för att i nack- och pannsöm (I och III) förenas med det jämförelsevis platta hjässbenet, som bildar högsta hvälfningen. Men om sålunda hvalfvet stadgas genom benens föreningar i stor utsträckning och genom de nämnda tvärbjälkarna, visa fig. 4 och 5, att pyramiden (py) längs största delen af sina sidor och kring spetsen icke är genom sömmar fäst vid grannbenen, utan skiljes från dem genom en springa, som på ett par ställen vidgas till stora hål. Synnerligen tydligt är detta på fig. 7, som